I den här texten flätas min ovilja mot två manifestationer av det PK-istiska tänkandet ihop, nämligen klimatalarmismen och de förödande pedagogiska idéerna. Hoppas det inte förvirrar.

Sådana lagom bildade människor som jag – tillhöriga ”den bildade medelklassen” – kan ibland känna igen företeelser i nuet från skeenden i det förgångna som vi otillräckligt begriper. När jag till exempel läser Dagens Nyheter, som nyligen innehöll en bilaga där miljöoraklet Greta Thunberg, 15 år, ägnades tio sidors devot uppskattning för sitt ställföreträdande lidande för klimatkrisens offer – isbjörnar, träd i Amazonas, okända skalbaggar och ålar och sådant där – så väcktes en känsla av déjà vu. Jag erinrade mig flagellantismen. Hela klimatalarmismen får mig att tänka på flagellantrörelsen.

Det är sådana som jag som är de verkliga vinnarna i konceptet att man inte behöver lära sig så mycket i skolan eftersom all kunskap finns på internet. Jag har ofta vaga begrepp och oklara detaljkunskaper men jag har hört talas om saker och vet lite vagt vad de betyder och när de inträffat. På förfrågan från denna undermedvetna och osäkra kunskapsbank i min hjärna kan jag därför begära svar från herr Google om detaljer och teknikaliteter som jag aldrig besvärat mig med att lägga på minnet.

Om jag emellertid inte haft stränga lärare som förhörde mig på begreppet flagellant så hade jag idag varit hjälplös. Jag hade inte vetat vad jag skulle leta efter eller ens fattat att det fanns något att leta efter med anledning av att Greta Thunberg, 15 år, plötsligt blivit en miljölidandets hjältinna. Jag hade inte haft ens de vagaste associationer eftersom ett begrepp som flagellant i detta fall hade varit mig obekant.

Jag hade därmed inte fått nys om den märkvärdiga paneuropeiska rörelse som pågick under 1300-talet fram till dess att eländet förbjöds år 1417 vid kyrkokonciliet i Konstanz. Det handlade om att en särskild sorts ideologiskt uppskruvade aktivister, så kallade flagellanter eller självpiskare, drog runt bland förnäma europeiska städer för att på dessas mest framstående torg ge uppvisningar i självplågeri och späkningar. Med naken överkropp piskade de sin rygg med rejäla läderpiskor som ofta var försedda med järnbroddar för att det skulle kännas extra plågsamt när flagellant-aktivisten ville visa att han faktiskt tog på sig skulden för människans synder och genom den heroiska insatsen kanske skulle beveka Gud att inte fullgöra det välförtjänta straffet mot de syndiga människorna utan i stället bevilja dem nåd trots att de inte var värda någon lindring av plågorna.

Därmed har jag enligt egen uppfattning bevisat att de svenska skolmyndigheternas uppfattning om pedagogikens grunder är otillräckliga, ja, förödande för de stackars eleverna som, lata som de rimligen är, tillvaratar chanserna att slippa lära sig något som kan ge dem ledning i deras framtida sökande efter kunskap hos herr Google och andra allvetare. Utan en mängd sådana hållpunkter, som ordet flagellant, säkert fästade i hjärnan kan ingen orientera sig i tillvaron.

Jag tror att den moderna klimatångesten med dito rörelse är en modern uppenbarelse av den medeltida självpiskarrörelsen som nådde sådan framgång. Flagellanterna menade att den pågående digerdöden var Guds straff för människans synder. Många fruktade världens undergång. Självpiskandet var ägnat att beveka Gud så att han inte utplånade hela mänskligheten. Människan bestraffade sig själv för att Gud inte skulle behöva göra det.

Nästan allt stämmer med de tankar som eggar den klimatalarmistiska rörelsen. Utgångspunkten är att mänskligheten syndar. Vår tid syndar genom att köra bil, äta kött, slänga sopor och flyga flygmaskin. Vad det kokar ned till är att våra liv, nästan vår blotta existens, är en synd. Precis vari 1300-talsmänniskorna synder låg vet jag inte, men det var nog innerst inne livet självt redan då.

Nästa steg i resonemanget är att en högre makt då ingriper för att bestraffa människan, då med böldpest, idag med skogsbränder och tropiska stormar. Människan drivs av en sådan uppskruvad skuld för sina synder att hon föreställer sig jordens snara undergång. Hon till och med bejakar en sådan utveckling och tycker den är rättvis eftersom människan är ett sådant monster att hon, i vår tid, inte ens aktar för rov att bygga motorvägar just där rödlistade skalbaggar kan ha sina häckningsplatser.

Sensmoralen är att en möjlig höjning av jordens medeltemperatur med en grad sedan förindustriell tid kanske inte handlar om koldioxiden liksom digerdöden troligen inte var Guds straff. Människan får för sig saker som berusar henne med skuldkänslor och förmår henne att kräva uppoffringar. Hos Freud finns säkert något namn på denna mänskliga drift som antagligen ligger inplanterad i vår natur och som då och då genom historien vaknar till liv som dinosaurierna i Jurassic Park.

Det enda som inte verkar stämma i parallellen mellan den hundrafemtioåriga flagellantepoken och vår tid är att den tidens aktivister själva tog på sig lidandet genom att piska sig på ryggen medan vår tids botgörare reser med flygplan till internationella konferenser och menar att det är andra än de själva som ska ta smällarna.