Om skrivkonstens skadlighet

Patrik Engellau

När jag arbetade inom den statliga byråkratin hade jag som huvuduppgift att skriva promemorior. (Du kanske tycker att ett arbete inom den statliga byråkratin låter dammigt och trist, men så var det absolut inte. Där fanns många högutbildade och intelligenta människor som bar på ett starkt intresse av att tänka ut nya verksamhetsområden och på så vis utveckla myndigheten. Det var mycket kreativt. Dessutom utbetalades lön varje månad med oklanderlig precision.) Jag tror att promemorieskrivande också var mina arbetskamraters huvudsyssla, naturligtvis vid sidan av de ständigt återkommande sammanträden där vi diskuterade varandras promemorior.

Men ibland tyckte jag att det blev lite för mycket av det goda. Med handen på hjärtat var jag tvungen att erkänna att de flesta av promemoriorna inte behövdes. Det var bortkastad tid att läsa dem. Men hur man skulle få stopp på sådana okynnespromemorior visste jag inte eftersom det är svårt att förhindra en ung, universitetsutbildad, ambitiös förste byråsekreterare att skriva promemorior. Till slut såg jag ingen annan råd än att starta en debatt i myndighetens personaltidning som gick ut på att Sverige behöver en skolreform som satsar på partiell snarare än total alfabetisering. Jag tänkte att om de flesta lärde sig läsa men inte skriva så skulle man kunna få bukt med promemorieexplosionen och därmed myndigheternas obändiga tillväxt.

När jag tänker tillbaka på detta kan jag inte annat än beklaga att jag inte drev frågan vidare, kanske rentav in i kaklet. Det är inte längre bara i den statliga byråkratin det skrivs för mycket utan kanske framför allt på universiteten. Universitet är till dels för undervisning och dels för kunskapsutveckling. Kunskapsutveckling kan vara farligt, framför allt inom humaniora. Faran ligger i att om kreativa människor ska forska om något som man redan säkert vet så måste de jobba med hypoteser som man redan från början vet är fel vilket leder till att universiteten blir en sorts förvirringsindustrier.

Ta frågan om antalet kön. Man vet redan i utgångsläget att det finns två kön. De kallas man och kvinna. Så har det varit sedan skapelsen. Men om nu ett stort antal intelligenta människor på grund av oförsiktighet hos de ansvariga för utbildningsväsendet utbildats inte bara att läsa och också att skriva och dessutom försörjs av staten för att befinna sig på universitet där de har till uppgift att forska exempelvis om antalet kön så är det ju bara ett svar de inte kan komma fram till för att få en doktorsavhandling betraktad som intressant och nydanande, nämligen svaret två. Snart börjar en sådan där apparat att gå av sig själv. Den ena filosofie doktorn kommer i sin forskning fram till att det finns fem kön. Den andra filosofie doktorn drar efter en lång tids vistelse vid amerikanska universitet slutsatsen att det finns 63 stycken (se hela listan här). Därmed har anden kommit ur flaskan och det finns ingen gräns för hur mycket djupsinne som kan ägnas åt saken och hur många fler universitetsinstitutioner det behövs för att bringa klarhet i frågan.

Det är likadant med dem som socialforskar om orsakerna till brottslighet i utanförskapsområden. Vi vet redan att den enda fungerande lösningen är sammanhållna riktiga familjer där pappa har ett jobb och kan vara förebild för sönerna. Om forskarna hade velat lösa problemen så hade de manliga forskarna flyttat in hos ensamstående mammor i betongen och agerat riktiga pappor. (Man skulle också kunna uppdra denna angelägna syssla åt manliga medarbetare i kommunens socialtjänst.) Men så går det inte till. I stället forskar de fram vetenskapliga förklaringar som vi redan vet inte är förklaringar, till exempel att brottsligheten beror på att polisen och de sociala myndigheterna inte samverkar på rätt sätt.

Håll med om att världen nog blivit bättre om vi förstått att på ett tidigt stadium begränsa antalet skrivkunniga medborgare.

54 reaktioner på ”Om skrivkonstens skadlighet

  1. brrr skriver:

    Beror ostasiaters högre IQ på deras oerhört omfattande skrivspråk?
    Gör den arbetsamma och tidsödande inlärningen av detta skrivspråk att man inte har tid att ägna sig åt dumheter?
    Skriver man kanske inte fullt så många innehållslösa PM när man har ett såpass komplicerat skrivspråk, utan hellre väger varje mening som ska skrivas på guldvåg?

    Vi kanske ska byta ut vårt alltför enkla skrivspråk för att komma tillrätta med PM-inflationen?

    Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.

    Liked by 14 people

    • Christer L skriver:

      Du har alldeles rätt, enligt min uppfattning. Och till detta stöter jag ofta på att jag själv, men i synnerhet andra läser in betydelser som inte finns, detta genom att ordens inbördes ordning inte beaktas.

      Gilla

    • Degelstål skriver:

      Det har nog en effekt, jag talar japanska någorlunda och lade för många år sedan en del tid på att lära mig ”kanji”, de kinesiska skrivtecknen, som i Japan har behållt sin gamla oförenklade form. För att läsa en tidning så behöver man känna till ungefär 2000 tecken, en välutbildad person kan kanske 20,000. Det är så klart enormt krävande för minnet, dessutom så använder man kopplingen hand-hjärna när man för hand skriver tecknen, ännu en usel utveckling för lärandet då barn skriver på iPads och inte ens lär sig forma bokstäverna. Lika illa blir det i matematik, där det är till stor hjälp att skriva på papper, inte många kan räkna så bra i huvudet som Stephen Hawking kunde.

      Något annat som asiater är bra på är elektronik, jag har jobbar i flera labb i Japan och deras fingerfärdighet och tålamod tror jag till dels kommer av att äta med pinnar och liknande, de har lagt stor vikt vid detaljerat hantverk, där vi ofta varit mera ”praktiska”. Ta bara teceremonin, den kräver en enorm koncentration.

      Liked by 6 people

      • brrr skriver:

        Hur stora är deras tangentbord? :-O
        Även om skrivspråket bygger på ett antal grundtecken som staplas på varandra (?) i olika kombinationer, så torde dessa grundtecken vara avsevärt fler än i vårt alfabet?

        Gilla

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        @Brrr
        Jag minns att jag för många år sedan (tror det var på 80-talet) såg i ett tv-program hur sättarna på en tidning i Japan eller Kina arbetade. Som jag minns det var tangentbordet rent fysiskt större, men det var inte så där jättemånga tangenter, utan det var snarare så att själva tangenterna var stora och de trycktes ned med hela handen. Tricket var att varje tecken producerades med två (eller fler) tangenter. Jag tror att det var så att de hade två grupper av tangenter. Om man då tänker sig att varje grupp hade 150 tangenter, dvs totalt 300 tangenter (det låter mycket, men då ska man vara medveten om att ett normalt tangentbord har över 100 tecken*), och med två gånger 150 tangenter där varje tecken produceras med en tangent från vardera gruppen har man tillgång till 22500 tecken, vilket alltså skulle täcka behovet för en välutbildad person.
        Men nöjer man sig med 50+50 tangenter kan man producera 2500 tecken, vilket alltså enligt Degelstål är ungefär vad som behövs för att täcka behovet för en tidning.

        Men det där var på den ”gamla goda tiden”. Idag använder man vanliga tangentbord, vilket verkar vara lite, eh, vad ska man säga, messy???

        *har du en laptop, har den förmodligen lite mindre, men normala fristående tangentbord med en separat grupp numeriska tangenter har över 100.

        Gilla

      • Kronblom skriver:

        Tangentbordet är lika som qwerty men även med skriftspråket Kana som representerar alla uttalbara ljud (som stavelser) i det japanska språket. Varje tangent har funktion för både bokstäver och Hiragana. Mitt namn som utlänning, utländska ord eller om man vill betona något skrivs i Katakana. Man skriver inte Kanji på tangentbordet utan programmet ändrar det man skrivit i Kana om det finns ett Kanji för ordet. Jag kan skriva mitt förnamn i Katakana men efternamnet gick inte att skriva så det skevs som betydelsen av namnet.

        Gilla

  2. Lars skriver:

    Jag har inte kunskap om universiteten, men jag har en del frågor. Det lär finnas lika många doktorander idag som det fanns gymnasister för femtio år sedan, men jag har undrat över hur meningslöst det är för dem att producera alla avhandlingar och rapporter som få orkar läsa. För vem och i vilket syfte skriver de? För den egna forskningen inom forskarvärlden, men även där måste man översvämmas. Grundforskning utan omedelbart tillämpning hyllas för att det är en nödvändighet och målet är ökad förståelse av ett fenomen eller två, men jag undrar om målen sett på institutions nivå vid sidan av utbildning är tillräckliga? Bör inte målet vara att aktivt delta i samhällsverksamheter där kunskapen kan testas och ett resultat mätas och delta i folkbildning och diskussion, föra ut kunskapen och ta debatten? Borde inte många institutioner inom t.ex. ekonomi och teknologi löpande bedöma och skriva om (web) den aktuella utvecklingen inom tex samhälle och politik?

    Forskning och skrivande som inte leder till teoretiska och kunskapsmässiga genombrott, bör inte de personerna lämna för positioner ute i samhällslivet där resultat utkrävs?
    Samhällsforskning, epidemiologi, teologi, humaniora, språk mm är ju svåra att visa sanningshalten i medan en resultatorienterad verksamhet som t.ex. polisen, arbetsmiljöverket, skolor, sjukvård, näringsliv kan ge möjlighet att utpröva olika former för sin verksamhet.

    Så att även om universiteten står fria så bör den ändå regleras och styras, som idag kring medel tilldelning, men även kring kvalitet och resultat, vilket tidigare professorer, med livstidstjänst, som var institutionschefer skulle garantera. Idag tycks professor snarare vara ett sätt lyfta löner alternativt ge finare titel – där tidigare docent var en hög post.

    Hur styr man universitet, vem kan avveckla Genus forskningen och dess institutioner? Vem kvalitetssäkrar universiteten utifrån producerade resultat? Vem kan ta beslut om att kursutbudet en institution ger inte är adekvat ur samhällsperspektiv? Skolverket? Universitetsstyrelser?

    Liked by 3 people

    • Fredrik Östman skriver:

      1. Nedgradera alla yrkesskolor och yrkesutbildningar till högskolor. Kvar blir Uppsala och Lund.
      2. Förbud målorienterad finansiering. Endast metoder och utgångspunkter får bedömas.
      3. Kräv strikt metod och bevis, sätt en kader tjänstemän på att testa resultaten och bestraffa fuskare inklusive allt som har med gender, vithet, studies o.s.v. att göra. De skall i fängelse för förskingring!
      4. Låt folk betala sina utbildningar själva, sluta subventionera tramsutbildningar
      5. Lägg ner nästan alla myndigheter och sparka akademikerna där.

      Liked by 2 people

      • Lars skriver:

        Studenter kan inte utvärdera och bedöma den kunskap de kommer att erhålla innan de tillägnat sig den och använt den under en lång period i yrkeslivet. Det är inte som att köpa en mobiltelefon.

        Det är problemet med t.ex. skolpeng, som är ett sätt mäta nöjdhetsgrad hos klienten, den verkliga kunden är samhällets företrädare som är betalande köpare. Det är sk monopsonistisk konkurrens även om det synes vara ett kommunalt ansvar så är det i praktiken via reglementen och skolplaner finansiering en köpare och många leverantörer

        Det grundläggande problemet handlar om brist på information om tjänsten och om framtiden, vilket gör att modeller om perfekt konkurrens inte håller. Klienten – eleven/föräldrarna – saknar information och kunskap.

        Finansieringen, elevavgifter eller samhälle, är inte avgörande, men elevavgifter negativt ur marknadssynpunkt enligt ovan och ur samhällssynpunkt sett till den investering man gör i kollektivet av studerande och den snedrekrytering man skapar.

        Min litania ovan avsåg inte utbildningen utan utbildningssystemet som organisation, uppgift, människa dvs hur styr man, hur utvärderar man insatserna inom forskning, som i sin tur leder till typ av utbildning och en ökad kunskapsmassa i samhället.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Resonemanget ovan leder mig till att betona utbildningsanstalter utifrån ett institutionellt perspektiv olämpligt för privata företag. Visst är många amerikanska privata universitet som Harward, Princeton mfl högstående och avgiftsbelagda, men det är flerhundraåriga institutioner med enorma fonder av donationsmedel och de ligger högst på skalan av eminenta utbildningsinstitutioner och vidmakthåller den bl.a. genom att ligga på toppen, ha gott om medel, bevaka sitt försprång och rekrytera mängder med utländska forskare av toppklass. Man skiljer av grädden från mjölken!

        Förvånansvärt nog ligger några svenska universitet bland de 100 bästa i olika mätningar. Lund ligger överst, sedan Uppsala och så KTH och så Stockholms universitet sist bland de som kvalar in på listan. Även om mätproblemen är stora och olika områden och institutioner har olika kvalitet, så ger det ändå en fingervisning om att den svenska, institutionella universitetsvärlden i mångt och mycket håller måttet vid globala jämförelser.

        Gilla

    • Degelstål skriver:

      Den senaste utveckligen, som också den kommer från USA, det är ju att administrationen av ”identitet” exploderat, så att nu tillsätts poster efter identitet och löner likaså. Vissa forskare försöker få reda hur det går till, vilka kriterier som används, men universitet som Harvard och Yale skyddar dessa hemligheter som kronjuveler, för tydligen så har de mycket detaljerad etniskt uppdelad data på antagningsprov, resultat på examina och hur väl svarta, latinos, vita, asiater och judar exempelvis lyckas på sådant som ”bar-exams” för advokater, eller hur ofta de blir citerade. Svarta ligger i den lägsta delen konsistent, trots allt trixande, och detta skapar förstås ilska, man är lurad, så då skapas nya jobb i en ständigt växande byråkrati, likt VIK. Kan man inte få ett vanligt jobb då kan man bli anställd på arbetsförmedlingen eller på avdelningen för identitetskontroll. Självklart så vill ju alla intelligenta vänsterprofessorer behålla sina välbetalda jobb så de posterna är inte aktuella. VDHs syrliga ironi över engagerade vänsterprofessorer som diskuterar sina nya ”hardwood floors” och SUVs innan identitets och genus-klasser är välfunnen:

      Liked by 1 person

      • Lars skriver:

        Intressant video, särskilt hans syn på amerikanska universitet. Man kan kanske sammanfatta hans syn på samhälle, universitet, historisk utveckling som ett behov av rationalitet och realism och kunskap hos dagens generationer, de som sedan rekryteras till prominenta positioner och även måste ha folket med sig? Hans syn på de kausala sambanden t.ex. synen på den amerikanska kapitalismens eller GB’s och hur det slår igenom lämnar jag därhän, historiska samband är alltid omtvistade och ideologi som avser det egna samhället här och nu tränger ofta in, men hans poäng om rationalitet, realism och kunskap om det väsentliga och utbildningssystemets betydelse är jag med på, liksom, vad jag uppfattar som, en slags objektivitet och bredd i kunskaperna dvs en motkraft mot ideologisering/idealism oavsett om det är höger eller vänster? Jag har långt tidigare stött på åsikter och exempel på att det amerikanska utbildningssystemet är i kris vad gäller kvalitet, kanske som en föregångare till Sverige med tio år (vi importerar väl pedagogik mm därifrån) Det var en intressant kritik. Och visst har han rätt i att historien har gått om exempel på att ”people go nuts…”

        Gilla

  3. Aurora skriver:

    Intressant vinkling. Men jag håller med om en sak; sätt de till intet nyttigt skapande i arbete där de gör någon nytta. Vi läste ju sist om hur administrationen växer i toppen för att ingen vill göra grovjobbet. Det är det de ska göra.

    Liked by 3 people

  4. svenne skriver:

    ”Men så går det inte till. I stället forskar de fram vetenskapliga förklaringar som vi redan vet inte är förklaringar, till exempel att brottsligheten beror på att polisen och de sociala myndigheterna inte samverkar på rätt sätt”.

    Första gången som jag på allvar reflekterade över detta var när jag läste en rapport från Brå där begreppet ”socioekonomiska faktorer” användes. Rapporten var ett enda smygande kring ämnet som katten kring het gröt. Brotten ”förklarades” – och förringades – genom att de bäddades in i diverse snömos och termer i form av ”utsatthet”, ”trångboddhet”, ”grupptryck” och dylikt.

    Det gjordes även ett försök till nivellering mellan svenska och invandrade brottslingar genom att använda bl.a. ”utsattheten” som en parameter för att kunna påstå att brottsligheten inte är större bland invandrare än bland svenskar. Då dessa parametrar tillämpades så kunde man konstatera att svenskar var minst, om inte mer, brottsbenägna än invandrare och då hade ju rapporten resulterat i det som var önskvärt från myndighetshåll.

    Att Brå genomför ”brottsförebyggande insatser” är ju en stor lögn. Det enda som denna myndighet gör är titta i backspegeln och med hjälp av statistik som redovisar begångna brott bortförklara kopplingen mellan invandring och brottslighet. Dessa ”vetenskapliga fakta” har överhuvudtaget ingen brottsförebyggande effekt utan är endast en dimridå för att dölja en mycket obehaglig verklighet.

    Liked by 7 people

  5. Eva Danielsson skriver:

    Jag skulle vilja se ett nytt ideal som motar ”inflation” på alla områden. Begränsning och minimum och liten men naggande god ungefär. Som det eftersträvansvärda.
    Minskad befolkning – inte befolkningstillväxt. Minskat antal åtaganden från stat och myndigheter – inte flera åtgärdslöften och nya utredningar. Bonus för kortfattade och kärnfulla (nödvändiga) promemorior. Minskad statsbudget. Sänkta skatter. Kvalité före kvantitet. Få men tydliga regler. En liten men effektiv administration. Ingen onödig dokumentation. Kasta ut varannan skrivare. Hård sållning till all postgymnasial utbildning. En utsedd ”djävulens advokat” i alla arbetsgrupper: ”voffor gör i på dette viset?” Behövs det och varför? Vad kan vi strunta i?
    Dags att få lön för resultat i stället för arbetstid?

    Det grävs på tok för lite diken. Med spade.

    Liked by 11 people

    • Jan Andersson skriver:

      Vi kan börja med målsättningen att halvera den offentliga sektorn, genom att fokusera på den service medborgarna vill ha för sina skattekronor. Offentliga verksamheter som har hittas på inom de servicegivande organisationerna skall läggas ned.

      Nu blir en fjärdedel av alla arbetsföra i Sverige lediga för att ta de jobb som företagen nu påstår att vi måste importera folk till.

      Alltså, den närande sektorn och skattebasen ökar med 50 procent, och kostnaderna minskar med lika mycket. Tanken svindlar – kan skatten halveras? Det vore i så fall en välsignelse, svenska produkter blir åter lättsålda på exportmarknaden utan att företagen måste flytta till låglöneländer.

      Liked by 5 people

    • Degelstål skriver:

      Det håller jag med om, och det ligger för mycket skräp längs med vägarna. Knyt socialbidrag till tvång om att gräva diken och plocka skräp. I en afrikansk nation jag besökte så hade de chaingangs med kriminella som grävde diken, det hade jag också gärna sett.

      Liked by 3 people

    • Igor skriver:

      Eva D Jag föreslog för några år sedan att man skulle använda dikena till att minska brottsligheten.
      Straffen skulle bli satta i förhållande till brottets allvar. 1 kilometer för 10 kilometer för fort osv. Hela sträckan grävt med spade. Jag tror att många skulle lära sig att tänka en gång till innan man lurade en åldring om straffet blev t ex 3 mil, när den kriminelle stulit 1000 kronor.

      Liked by 1 person

      • Igor skriver:

        Uppstigersolen: För mord kan man kanske tänka sig 15 år och grävning 5 dagar i veckan. Meningen är ju att straffet skall få personen ifråga att tänka sig för innan. Det är meningslöst att straffa någon för ett brott med 4 månader i arresten. På den tiden hinner han inte få någon ”vård” överhuvudtaget.

        Gilla

  6. Jan Andersson skriver:

    Inom näringslivet är det ett välkänt problem att om mer än fyrtio tjänstemän placeras i samma kontor behöver inte längre några externa arbetsuppgifter åläggas de anställda på kontoret; de har fullt upp med att skicka papper till varandra.

    Liked by 2 people

  7. Fredrik Östman skriver:

    Nej, du har fel. Man kan inte bota feltänk med att låta bli att tänka. Vi får aldrig sluta att söka sanningen. Det som kommer att driva ut vansinnet från universiteten är den sanna vetenskapen, inom socialvetenskapen är det sociobiologi och på denna byggande discipliner.

    Liked by 1 person

  8. Östrahult skriver:

    Det är konstigt att ingen ifrågasätter den enorma inflation i ”forskning” som ägt rum och som bland annat yttrar sig i att högskolor numera finns i varenda buske och att vem som helst kan bli professor. Media kör i sin aktivistjournalistik med att ”forskning visar bla bla…” när det i själva verket rör sig politiskt agerande. Kontrasten är enorm mellan Sveriges höga svansföring i nobeltider och den sunkiga verklighet.

    Liked by 8 people

      • Östrahult skriver:

        Jo men det finns ju andra nobel-pris också. Nu kör man runt i nobel-märkta limosiner i stan med pristagarna till något högstadium i Rinkeby eller liknande

        Gilla

      • O.T. skriver:

        Det Nobelstiftelsen gör är att kalla Jimmie Åkesson och de 1,1 miljoner som röstat på honom för svin. Vi hör inte hemma i möblerade salonger….

        Att några administratörer av Nobelpriset ägnar sig åt att kasta skit på svenskar, samtidigt som man bjuder in utländska regimer som fängslar oliktänkande, visar på en intellektuellt mycket låg nivå.

        Jonas Sjöstedt och hans föregångare inte att förglömma,

        Liked by 2 people

  9. Lennart Bengtsson skriver:

    En gång för mycket länge fanns det i Sverige två riktiga universitet, Uppsala och Lund. Dit sökte sig de studiebegåvade efter studentexamen. Utbildningen var krävande och studenterna var till stor del utelämnade åt sig själva. Föreläsningarna var få och icke- obligatoriska och gavs mestadels av professorn i ämnet. I matematikundervisningen i Uppsala sa professorn att egentligen behöver ni inte komma till föreläsningarna eftersom allt står ju i böckerna. De bästa läroböckerna var dessutom på franska och tyska. De var alldeles utmärkta och jag följde i stort sett professorns goda råd.

    Detta var på en tid långt före de underbara dagarna som Palme såg framför sig och som Patrik Engellau har beskrivit här.

    De som inte gillade den högre matematiken blev nyttiga människor i samhället, skickliga yrkesmänniskor inom industri, handel, undervisning och vård.

    Efter de underbara dagarna har vi nu efter ett drygt halvsekel ett stort antal närmast jättelika universitet och högskolor som desperat hittar på alla tänkbara verksamheter utan något egentligt värde för samhället. Samtidigt ökar bristen på nyttigt folk ute i samhället. För att sysselsätta de universitetsutbildade skapas ständigt nya och allt meningslösare sysslor i form av myndigheter där ett stigande antal och numera inte minst kvinnor arbetar. Ett sådant exempel är den nybildade jämlikhetsmyndigheten där bara efter knappt ett år de stackars kvinnorna redan är utbrända av meningslöst arbete och interna stridigheter. Tänk om dessa i stället hade kunnat bli specialistsjuksystrar som dagens samhälle verkligen behöver.

    Liked by 9 people

    • Degelstål skriver:

      Jag hade ändå en del väldigt bra föreläsare i Lund i matematik och fysik, och för mig var det ett stort nöje med föreläsningar och svarta tavlan. Youtube har fått mig att återuppleva lite av detta och vi är nog på randen av en utbildningsrevolution, Peterson och Haidt skapar utbildning online, och många andra, en personlig favorit är Leonard Susskind från Stanford där man kan finna en uppsjö av olika föreläsningar på svarta tavlan, eller med handskrivna overheads. Om utvecklingen fortsätter så kanske traditionella universitet blir obsoleta för de flesta, varför skall belåna sig för att lära sig om alla kan få skägg bara de vill.

      Liked by 4 people

    • Laggar skriver:

      Numera tycks det vara så att man skall bli antagen till fortsatta studier, man bör ha bevisat att man har bedrivit sina studier med framgång och att man har en forskningsplan. Detta utestänger dem som inte varit toppstudent, vilket leder till en snedrekrytering. Det finns en hel del begåvningar som inte varit på toppen, men nog varit toppforskare. Forskningsplanen skall vara detaljerad, vilket betyder att man där säger vad man kommer att komma fram till! Rapporteringen skall visa att man håller sig till planen och inte avviker. Tidigare var det mer regel än undantag att forskningsämnet förändrades under arbetets gång. Hjärnan och inspirationen ledde in på nya banor, men nu skall man hålla sig till planen. Det finns ingen fri forskning, Alla som ger forskningsmedel vill veta vad forskningen kommer fram till redan i forskningsplanen. Det blir pensionären som kommer att vara fri forskning och har sin pension som medel för forskningen.

      Liked by 3 people

  10. sjodinbjorn2hotmailcom skriver:

    Jag tror att hela genderteologien, kommer att sönderfalla till en semantisk diskussion. Det räcker med en motfråga: Vad menar du med en bil? Språket, orden är vad man kommer överens om. Det är en fråga om demokrati. Vem bestämmer? Dom många eller dom få, som sitter på höga hästar.

    Gilla

  11. Kön och schackbrädet skriver:

    För länge sedan var jag tillsammans med en lärare. Hon var både duktig och populär bland eleverna, fick jag mig berättat. Vid sidan om läste hon pedagogik på universitetet. I en av uppgifterna valde hon att fördjupa sig i ämnet individualiserad undervisning. Jag hörde mig för hur hon såg på det, och hur hon själv försökte tillämpa detta för att motivera sina elever. När jag lyssnat färdigt föreslog jag – jag kan skriva åt dig! Ämnet verkade vara tämligen jordnära och av psykologisk art. Sagt och gjort. Skrev ihop det hela på olika kaféer. Älskar nämligen att fika i mer offentliga miljöer. I alla fall på den tiden. När min skift var färdig bad jag henne ta fram den litteratur som valts ut som underlag. Ur dessa böcker hittade jag, i efterhand, en mångfald avsnitt som jag på ett naturligt sätt kunde infoga som källhänvisningar. En lätt kryddning och uppiffning av texten som gav den sanktion. Hon lämnade in skriften, som i detta avsnitt tydligen gav 3 poäng, av de tjugo hon under terminen skulle samla ihop. Dessa mina/hennes 3 poäng i pedagogik har jag fram till nu burit på som en hemlighet. Nu avslöjat men fortsatt anonymt. Detta låter sig göras i mjuka ämnen. Men knappast inom matematik och fysik. Men det har kanske ändrat sig sedan dess? För i dessa dagar tycks det mesta vara möjligt. Där olikhet i kön kan följa en logaritmisk skala. Och växa som sädeskornen på ett schackbräde. Dubbelt upp i varje led.

    Liked by 1 person

    • Underdog skriver:

      Med tanke på att rektorn vid Södertörns högskola ville att fysiken skulle vara feministisk tror jag du kan räkna med att reproducera övningen även i naturvetenskaperna vid ”rätt” lärosäte.

      Gilla

  12. Sixten Johansson skriver:

    Tack, Patrik! Skarpt uttänkt: Universiteten är förvirringsindustrier, som ger akademisk status och en bred rekryteringsbas åt välfärdsindustrin samt eldunderstöd åt det politomediala väldet. Ett varghjärta finner kanske tröst i att befolkningens av-alfabetisering tycks fortskrida på naturlig väg.

    Men jag ska bena upp förvirringsbiten. Det är logiskt att babbelismen förökar sig snabbt och etablerar sig på alla nischer, då tron på den har blivit så stark att den faktiskt kan fungera som verktyg och vapen.

    Tron på ordets makt att påverka verkligheten är uråldrig, jämgammal och förbunden med religionen. Mycket av det vi vet om religioner kan därför tillämpas på dagens ordtroende babbelianer, deras prästerskap, dogmer och katedralbyggen.

    Resten klarnar om vi tolkar tillvaron som individers och gruppers eviga brottning mellan ordning och kaos, mellan det kliniskt ”rena” och det organiskt ”smutsiga”. Ord är rena, ordningsskapande skalpeller, etiketter och sorterare. Det blir då viktigt att rensa ut orena ord och demonisera de orent talande och tänkande. De rena måste kontrollera sig krampaktigt för att inte råka yppa orena tankar.

    Men babbelismens rena värld skapas med ordmagi och dess logik är inte verklighetsbunden. Om stora sjok av ”smutsig” verklighet skulle invandra i denna virtuella ordvärld, så kollapsar den. Den kan bara släppa in minimala bitar av verkligheten. Då framträder små problem, vilka lätt kan ”lösas” inomvärldsligt genom att den virtuella ordvärlden får nya utlöpare.

    Gilla

  13. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    SPD (sossarna), vänstern och de gröna hade lagt ett förslag om ”gender mainstreaming” i den tyska riksdagen. Jag har ingen aning om vad ”gender mainstreaming” egentligen innebär, men jag tror att den helt underbara och obetalbara responsen från AfD:s vice säger allt som behöver sägas:

    Liked by 3 people

  14. Inkog Nito skriver:

    Läste nyligen om en välinvesterad miljon till konst för de minsta i samhället; insekterna. Tänk vilka små konstverk man måste utforma och dessutom sådana som uppfattas av t ex fasettögon och deras unika färgskala. För daggmaskar måste det bli någon form av materialistisk konst som de kan känna på, eftersom de är blinda. Jag kan tänka mig följande händelseutveckling:
    Får man gissa räcker inte 1 MSEK till att tillfredsställa alla insekter (ens i Sverige) varför man säkert kommer att söka utökat anslag under 2019. När studien är klar, sådär 2025, nu med ett årligt anslag om sådär 15 MSK, kunde man ju gå ned en nivå till att inbegripa kvalster och bakterier. Då blir konstverken så utmanande små att de bör gå att motivera bildandet av ett forskningscentrum, förslagsvis ”Konstfuck”, som syftar till att förgylla tillvaron för de allra minsta och mest förtryckta i vårt samhälle.
    Gemensam nämnare för alla konstverk är inte signeras av konstnären. Istället märks de med texten ”Alla är lika mycket värda”. En sådan konsekvent och kraftfull åtgärd torde leda till avsevärda förbättringar i de minstas värld och leda till en radikal attitydsförbättring; rentav ett paradigmskifte. Det närmast självklara utfallet är att en gemensam värdegrund utkristalliseras. Väl där finns ju inga begränsningar för vilka utmaningar de allra minsta kan ta sig an. Riktlinjer för efterföljande specialanpassad vidareutbildning, där språkutbildningen kanske ses som den största utmaningen, bör skyndsamt stakas ut.
    Om det, mot förmodan, skulle finnas grupper (t ex larvmördare och brun barkborre) som inte förstår vikten av en gemensam, likriktad värdegrund finns det ju trots allt radar…

    Liked by 2 people

  15. Lars skriver:

    Inte för att vara nosig, men jag skulle vilja fråga dig Patrik om hur du kunde bli byråsekreterare direkt efter handelshögskolan?

    Minns jag rätt så fanns inom statlig verksamhet en trappa från skrivpersonal, arbetare osv till en karriär byråassistent, byrådirektör, byråchef, byråsekreterare, avdelningschef, distriktschef, överdirektör, GD. Titlarna och lönerna var ju inte heller inflaterade som de blev på 70-talet, då t.ex. programmerare alltid fick byrådirektörstitel pga lönetilldelning, efterfrågan var stor.

    Att gå från en universitetsexamen till byråsekreterare var väl som att från en fil kand bli docent direkt? Byråsekreterare innebär en steg högt upp i hierarkierna, påläggskalv och du blev ju också ambassadör Förvisso är det svårt gå den långa vägen om man ska bli något fint, men behövs inte fem-sex år med skit under naglarna innan man börjar skriva promemoria?

    Liked by 2 people

    • Lars skriver:

      Förvisso fanns ett tiotal löneklasser inom var titel, så en byråassistent kunde tjäna mer än en byråassistent osv, men jag tänker frågan har generellt intresse om man ser på belöningssystem i samhället och specifikt på riksdag och regering? Och motsvarande frågor inom privat verksamhet naturligtvis. För vissa kategorier snitslas banan med relevant yrkeslivserfarenhet naturligtvis som när Wallenbergare gör praktik hos amerikanska banker eller DN rekryterar Wolodarski.

      Liked by 1 person

      • Lars skriver:

        rättelse: byråassistent mer än en byrådirektör och så vidare

        Frågan avsåg relationen mellan utbildning och praktik

        Gilla

    • Redaktionen skriver:

      Jag hade jobbat för FN och utvecklat Brasilien genast efter HHS – medge att det är stort! – och kunde så småningom börja på Sida som förste byråsekreterare. Sedermera blev jag byrådirektör. Det var vad jag minns inget konstigt. Alla på myndigheten gjorde motsvarande karriär. Eller också värnade en osynlig ande över mitt öde. Det går också att tänka.
      Patrik

      Gilla

      • Lars skriver:

        Tackar, men är inte byråsekreterare högre än byrådirektör?

        Men min undran, vilket kanske kunde bli en artikel, avser dina erfarenheter kring belöningssystem dvs ansvar, ansvarsutkrävande, befordran i Sverige. Jag har en tanke om att det fallerar både i offentlig verksamhet och privat numera (jag bryr mig inte ur egen synpunkt, jag har kört mitt lopp (det som krokigt ska bli ska böjas i tid…)). Du själv har väl med tiden skaffat dig tillräckligt med skit under naglarna gissar jag.

        Gilla

  16. Håkan skriver:

    ”Håll med om att världen nog blivit bättre om vi förstått att på ett tidigt stadium begränsa antalet skrivkunniga medborgare.”

    Åtminstone blev kommentarsfälten på många nätsidor det Patrik…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.