I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/11) pratar jag med nationalekonomen John Gustavsson. Den vetenskapliga metoden innebär att man ställer en fråga, gör observationer, formulerar en hypotes och prövar den mot data man har samlat in. För att vara säker på att din slutsats håller ska någon annan kunna upprepa vad du gjort och komma fram till samma sak. Det är detta, replikeringsstudier, som saknas inom samhällsvetenskaperna, menar Gustavsson. Han berättar att när man har försökt replikera forskning inom psykologi så har det visat sig att 60-70 procent av resultaten inte gick att replikera. Man har alltså gjort om samma studie, men inte kommit fram till samma resultat.

Och hur är det med den så kallade ”genusvetenskapen”? Den är inte ens en vetenskap, menar Gustavsson, eftersom den ägnar sig åt ren spekulation, inte åt att förstå verkligheten med hjälp av den vetenskapliga metoden. Att könet är biologiskt kan den som vill förstå verkligheten upptäcka genom observation med det blotta ögat. Läser man kursplanen för kandidatprogrammet i genusvetenskap på det anrika Lunds Universitet, berättar Gustavsson, ser man att det inte finns en enda statistikkurs i hela programmet. De lär sig inte räkna, och det kanske är en av anledningarna till att de kan förfäkta det så kallade ”lönegapet”.

I en artikel här på Det Goda Samhället (23/9 2018) beskrev Gustavsson den så kallade ”genusvetenskapen” så här:

Genusvetenskap är helt enkelt ingen vetenskap. Det låtsas man inte heller som att det är i några andra länder; ”genusvetenskap” på engelska heter ”gender studies”. Inte science utan studies. Genusstudier, kort sagt. Genusvetenskap är mest att likna vid astronomin under medeltiden: Man bedrev egentligen ingen riktig forskning, utan satt mest och memorerade Aristoteles och de andra ”ofelbara” experternas texter och försökte komma på fler argument till att experterna hade rätt. Sedan kom Galileo som insisterade på att faktiskt titta på stjärnvalvet med teleskop och objektivt dra slutsatser från vad han såg, och resten är historia. På samma sätt bedriver genusvetare ingen egentlig vetenskap, utan memorerar bara 1968-vänsterns tänkares idéer och letar bevis för att dessa hade rätt, istället för att objektivt söka sanningen. Vem ska bli genusvetenskapens Galileo? Jag vet inte, men jag kan lova att han eller hon (eller hen?) kommer få ett lika bryskt välkomnande av dagens etablissemang som Galileo fick på sin tid!

Du kan lyssna på podden nedan: