Institutet för framtidsstudier har publicerat en forskningsrapport (2018/4) Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Forskningsprojektet har finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och letts av professor Christofer Edling. I forskningsteamet har bland andra ingått kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

Det är en utförlig rapport och den är ovanlig i sitt slag då den för första gång sedan Brå:s rapport 2005:17 åtminstone summariskt redogör för de brottsmisstänktas ursprung. Summariskt därför att SCB beslöt att forskarna inte skulle få tillgång till data om de undersöktas födelseländer, endast uppgift om individen var född i Sverige respektive utomlands, och i så fall i vilken region. Personuppgifterna är anonymiserade, så restriktionen handlar inte om den personliga integriteten och vi kan bara gissa vad SCB:s försiktighet beror på.

Rapporten har inte fått den uppmärksamhet i medier som den förtjänar och man kan undra varför. Dagens Nyheter skriver i en längre artikel att rapporten är unik och berättar att ”två tredjedelar är födda i Sverige, men en majoritet har rötter i andra länder. Medelåldern är 26,3 år, men den vanligaste åldern är blott 19. Den yngsta är 15 år och den äldsta 88”. SVT rapporterar på ungefär samma sätt. Aftonbladet begränsar sig till att konstatera att den typiske medlemmen i de studerade grupperna är en man på 19 år, född i Sverige med utländsk bakgrund.

Ingen journalist eller debattör tycks ha ansett det mödan värt att studera rapporten närmare. Här en kort sammanfattning.

Forskarna har undersökt bakgrunden hos drygt 15 000 medlemmar i våldsbenägna extremistgrupper och organisationer, ”familjer” eller ”miljöer”, de största av dem nätverk (5 094 medlemmar), MC-gäng (5 693), fotbollsfirmor (835) och islamistiska miljön (785), under tiden 1995-2015. Majoriteten av dem, över 13 000 individer, är misstänkta för brott. Bara 37,5 procent av dem som tillhör dessa miljöer har två föräldrar födda i Sverige, jämfört med befolkningen i stort där andelen svenskfödda av svenskfödda föräldrar är 66,8 procent. I den undersökta populationen har alltså 62,5 procent invandrarbakgrund jämfört med 23,2 procent i hela befolkningen, en överrepresentation för dem med invandrarbakgrund på 2,7 gånger.

Den undersökta gruppen skulle från början omfatta nästan 18 000 individer, men drygt 1 800 av dem måste exkluderas på grund av ofullständiga personnummer. Forskarna drar den slutsatsen att dessa med största sannolikhet tillhör gruppen utrikes födda, och att den här gruppen följaktligen underskattats i undersökningen med drygt 10 procent. Det betyder att andelen utrikesfödda, som i studien beräknats till 32,9 procent av den undersökta populationen, i verkligheten skall vara 36,3 procent. Jämfört med andelen utrikesfödda i hela befolkningen som är omkring 18 procent. Således ser vi även här en överrepresentation i storleksordning två gånger.

Medlemskapet i dessa grupper överlappar och varierar vad gäller ursprung. Så icke överraskande har 78,5 procent helsvensk bakgrund i vit makt-miljön mot endast 1,9 procent i den islamistiska.

Rapporten visar vidare att av de redovisade utlandsfödda brottsmisstänkta (32,9 procent av samtliga brottsmisstänkta) var drygt hälften (17,1 procent) födda i regionerna Västra Asien och Östra Afrika. Enligt befolkningsstatistiken fanns det den sista december 2015 en halv miljon födda i dessa regioner i landet, cirka fem procent av hela befolkningen. Här föreligger en överrepresentation i faktorstorlek tre gånger.

Utredarna börjar sin rapport med att de blivit förvånade över att den organiserade extremismen är större än vad de hade förväntat sig och de avslutar med ett konstaterande att det är sannolikt att de faktiska miljöerna är ännu större än vad som framkommer i rapporten.

Det är inte bra om den här rapporten förtigs och läggs till handlingarna. Förhoppningsvis tas den på allvar av våra myndigheter och hjälper dem att rikta polisiära och förebyggande åtgärder där de kan göra mest nytta. Det är oftast människor i utsatta områden, invandrare själva, som drabbas av den här typen av kriminalitet och ropar på hjälp. Men undersökningen borde också vara en bra utgångspunkt för en debatt om invandringens effekter på vårt samhälle och om integrationen i förorterna, en seriös debatt som inte blundar för obehagliga fakta och som inte avfärdas med upprörda beskyllningar för rasism och invandrarfientlighet.

Leo Kramár är fil. kand. i ekonomi och statskunskap, författare till ”Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler” (Norstedts, 2000), översättare.