Att de sociala myndigheterna, ja hela det svenska statliga människohjälpssystemet, är mesigt och eftergivet på gränsen till vettlöst tycker nog alla som betraktar verksamheten annat än som politiker, välfärdsadministratörer eller klienter utan i stället som nettoskattebetalare. Brottslingar får straffrabatter, hemvändande jihadistmördare får körkort och lägenhet och en migrant med tre fruar får tre bostadsrätter. Sådana historier är legio och troligen i stort sett sanna.

Om sådana historier är sanna och faktiskt hela tiden upprepas i något olika skepnader uppträder ett svårt intellektuellt problem, nämligen hur en intresserad medmänniska ska förhålla sig till situationen.

Narrativ eller berättelser är användbara moderna koncept. Vilken berättelse kan bäst förklara den företeelse jag just omnämnt? Jag kan komma på fyra typnarrativ (som jag levt med på nära håll under mina mer än tio år som tjänsteman inom den utrikes sociala verksamheten, alltså u-landsbiståndet).

Den första berättelsen är avfärdande genom blånekande eller förringande. Vadå jihadistmördare får körkort? Det är bara en skröna. Vadå en miljon kronor på presidentens konto i Zürich? Det vara bara ett misstag, så fort presidenten fick veta överförde han pengarna till skolförvaltningens konto. Misstag kan väl alla göra. Du skyller på presidenten för att han är svart, va? Rasist! Det där är bara fake news. Kommer från Putins trollfabriker. Jag trodde du höll dig för god att sprida sådan där dynga. Nazist också, kanske? De tre bostadsrätterna var förresten bara ett tillfälligt boende. Kommunen slarvar minsann inte så med skattebetalarnas pengar! Sådana där fega och grundlösa anklagelser gör mig ärligt förbannad.

Den andra berättelsen är det rättfärdigande medgivandet. Jo, det är sant att vi brukade ge jihadistmördare lägenheter men det berodde på att rutinerna inte var uppdaterade. Vi tillämpade paragrafen för förtrampade flyktingbögar även på jihadistmördare och det har vi nu såklart fattat är fel. Vi lär oss och blir bättre för varje dag. Nu har vi skrivit om instruktionerna för socialsekreterarna. Jihadistmördarna får bo i särskilda hem med ständigt närvarande specialutbildad socialpersonal. Så räknar vi med att få bukt med problemet. Inom biståndet utvecklar man hela tiden nya teorier. Först skulle det vara massiva industrisatsningar för att ge ekonomin lyftkraft. När inte det funkade utvecklades nya teorier för att inte biståndspersonalen skulle förlora tilliten. Då satsade man på jordbruksutveckling för de fattigaste. Efter tre år hade personalen sett att det inte heller fungerade så då satsade man på kvinnoutveckling, allt för att hålla personalen på gott humör. Jag fick uppleva tre eller fyra vågor av ny teoribildning under mina år i branschen. Alla de nya teorierna kom från USA och kunde något decennium senare, när de var stendöda i praktiken, belönas med Nobelpriset i ekonomi. Det är bara en teori om biståndet som klarat konfrontationen med verkligheten och det är Angus Deatons år 2015 Nobelbelönade teori som säger att biståndet inte fungerar. Även inom det inre biståndet, det som administreras av de sociala myndigheterna, förekommer en livlig teoriutveckling som ständigt återställer de inblandade administratörernas tillit till sin egen mission.

Ett tredje narrativ är att de sociala myndigheternas personal är onda, dumma i huvudet eller agenter för mörka krafter. Röstar de inte på miljöpartiet, va? Hälften har utbildats i genusteori på Södertörns högskola. Det är mycket möjligt att George Soros ligger bakom. George Soros finansierar extra fruar åt vissa muslimer för att de ska knäcka Nacka kommuns ekonomi när kommunen tvingas köpa bostadsrätter åt alla fruarna. Äh, defattaruväl att batikhäxorna på socialen vill att jihadistmördarna ska ha en schysst barre så, ja dufattava? Fniss, fniss. Vi måste tyvärr erkänna att Sveriges stora satsning på utveckling av fiskeriet i Guinea-Bissau misslyckats på grund av att fiskeriministern själv under flera år exporterat fiskkrokarna till Portugal och fått ersättning på ett konto som uppdagades i samband med Paradisläckan. Fiskeriministerns privata Boeing är nu såld till sjukvårdsministern som är helt ren från misstankar i krokhärvan. De svenska myndigheterna anser därmed att saken är utredd och klar. ”Vi har liksom undersökt krokhärvans svarta låda”, säger generaldirektör Linda-Wunga Adibile-Sandlund och blåser i sin vuvuzela för att understryka att ärendet är lagt till handlingarna.

Det fjärde narrativet är min favorit. Vadå, misslyckande? Har jag, som ansvarig för biståndet, lidit minsta skada? Tvärtom, för mig funkar allt utmärkt. Mig har de där bostadsrätterna kostat några tior av min skatt till kommunen. Det är det värt med tanke på att jag har ett schysst, bekvämt arbete i trevliga lokaler med utsikt över Stockholms inlopp. Lönen, som i och för sig kunde vara högre, kommer säkert varje månad. En hel värld ligger öppen för mig. Vart jag än flyttar behövs skickliga offentliga välfärdsadministratörer. Det är min värld. Jag kan forska, jag kan flytta till centrala myndigheter, jag kan starta privat konsultföretag och ge råd till kommuner vad de ska göra. Många kommuner har inte en susning. Så ja, hela systemet är en jätteframgång som jag ser det. Det finns bara en risk och det är att klienterna tar slut. Det är ungefär som att utvecklingen tog fart i Afrika. Vad skulle Sida-anställda då ta sig för? Vilken mardröm, men det blir aldrig mer än en mardröm för det kan inte hända. På det viset är det även med det välfärdsindustriella komplexets klienter i Sverige. Vi måste vårda dem och förmå dem att ta sitt förnuft till fånga så att de inte ger sig iväg på någon sorts privat och i värsta fall framgångsrikt utvecklingsäventyr, typ eget, hederligt arbete på något normalt privat och vinstmaximerande företag. Jag behöver dem ju för min försörjning.