För ett drygt tiotal år sedan gjorde jag en ny bekantskap. Det var en man, knappt hälften så gammal som jag. Han har följt mig sedan dess.

Han kom till stan från en landsortsstad. Uppväxt var han i en framträdande familj med en far som förutom att han var förmögen också umgicks med de politiska makthavarna i huvudstaden.

Trots det – eller kanske just därför – råkade han illa ut. Han trodde väl att han skulle kunna fjädra sig som i hemstaden. Men hans öde, som han sedan öppenhjärtigt berättade om, blev färgrikt och fängslande.

Oftast dröjde han vid, och utmålade i detalj en fängslande kärlekshistoria med en societetskvinna, från det första mötet då han tyckte att hon kunde upphöja en man till något gudalikt till slutet, då han liknade henne vid en prostituerad som sålde sina tjänster billigt på gatan.

Lika färgrikt beskrev han de politiska makthavarna. Han liknade presidenten vid en bov och dennes premiärminister vid en bög.

Mannen jag beskriver är Catullus. Han levde för ungefär 2 000 år sedan, men han har överlevt i sina drygt 100 bevarade dikter. Att läsa honom är som att lyssna till snacket på Roms gator för två årtusenden sedan. Gör det!

Han levde under republikens sista årtionden. ”Presidenten” ovan var Caesar, som insåg att det allt större riket inte kunde styras som tidigare av en ”kommunalförsamling”, senaten, men som mördades innan han kunde göra det som Augustus sedan genomförde: en mer centraliserad maktapparat, i praktiken ett enväldigt kungarike, eller mer rakt på sak: en militärdiktatur. Denna reform innebar att adelns makt bröts. Sedan klarade sig Västrom 400 år till.

En liknande förändring genomgick Sverige i slutet av 1500-talet och i början på 1600-talet. Landet centraliserades och Oxenstiernas modernisering av förvaltningen flyttade makt från adeln till kungen. Denna ordning bibehölls i ett par hundra år- och egentligen finns den ännu kvar, kompletterad med allmänna val för att utvälja innehavarna av den högsta makten.

Nu har det gått drygt 400 år sedan vår centralisering och modernisering genomfördes. Så länge klarade sig också Västrom som kejsardöme. Rom gick under när landet inte längre förmådde eller ville stå emot det migrationstryck som riktades mot dess gränser.

Ett liknade tryck riktas nu mot Europas och Sveriges gränser.

Jämförelsen med Rom kan kanske tyckas våghalsig, men det finns påtagliga likheter. Rom gick inte under på en dag. Det var en långsam process. Germanska stammar tryckte på och krävde att få överskrida gränsen och etablera sig. Centralmakten hade svårt att värja sig och försökte klara sig genom att gå en balansgång: man släppte in vissa grupper och lät dem som delar av den romerska armén försvara gränsen mot andra. Efterhand fann dessa grupper att de hade gemensamma intressen att hävda sig gentemot centralmakten. De avskaffade kejsardömet tämligen odramatiskt. Den siste kejsaren pensionerades och hans mantel skickades till Östrom.

Sverige håller på samma sätt att förändras inifrån av den stora mängd invandrare som här etablerat sig. Denna invandring har tillåtits inte som en utväg ur ett dilemma utan som ett sätt för den styrande eliten att förhärliga sig själv. Det innebär i sin tur att processen heligförklarats. Kritik mot invandringen avvisas därför att det vore också en kritik mot eliten och dess ädla ambitioner.

Invandringen förändrar landets institutioner. Klarast syns det inom skolan, som brottas med svårigheterna att ta emot illa förberedda invandrarbarn. Inkluderingsfilosofin kräver att dessa får samma möjligheter som och behandlas som svenska barn. Den extra resursåtgången får förstås de svenska barnen och deras föräldrar betala – i form av ökat våld och ökade kostnader. Den största förändringen är den långsamma, glidande rörelse som innebar att den förändrade och förråade miljön accepteras – inte i ord men väl i praktiken.

Men alla institutioner påverkas, kanske synligast – vid sidan av skolan – rättsväsendet och sjukvården.

Den allra mest genomgående, och farligaste, förändringen är ändå det förändrade och alltmer förljugna samhällsklimatet. Skillnaden mellan önskat och verkligt tillstånd får å ena sidan de ansvariga att skjuta undan och förneka problem, å den andra folk i allmänhet att bli alltmer förbannade och alltmer misstrogna mot eliten. Samhället polariseras, som det heter. Denna process är mycket farlig. Landet kan bli – som vi ser idag – ostyrbart.

Exemplet Rom och Sverige visar att det är den långsamma förändringen inifrån som är farligast. Polen besegrades, ockuperades och styckades flera gånger, men landet lever vidare – därför att dess institutioner och värderingar levde kvar.

Den dikt med vilken Catullus beskriver sitt första möte med Lesbia (som antagligen hette Clodia. Lesbia syftar på Sapfo från Lesbos) är till tre fjärdedelar en parafras på Sapfos mest berömda dikt. Den sista fjärdedelen är helt skapad av Catullus själv. I den säger han att lugn och ro inte är bra, varken för honom själv eller för de kungar och riken som därigenom tidigare har fördärvats.

Denne är för mig som en gudars like,
ja hans lycka är kanske ännu större,
han som ständigt får sitta tätt intill dig,
se dig och höra
skrattets ljuva klang, det som rövar från mig
allt förnuft och vett, ty när jag får se dig
blir jag mållös, Lesbia; djupt i halsen stockar sig rösten,
tungan domnar bort och genom mitt inre
ilar lågor fram och i örat ringer
dova klockors klang medan nattligt mörker
ögat beslöjar.
Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus,
sysslolöshet gör dig för vild och lössläppt,
sysslolöshet störtade förr i gruset
kungar och städer.

Är det lugn och ro vi har medan Polen stod emot krig och katastrofer?

Catullus finns i nyöversättning: Harding, Gunnar & Janson, Tore: Dikter om kärlek och hat (Wahlström & Widstrand, 2007)