Jag tillhör dem som ständigt klagar på politikerna. Tror jag då att jag själv skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns ganska många erfarna, dugliga och handlingskraftiga svenskar som skulle kunna göra ett mycket bättre jobb än politikerväldet, alltså den lilla klubb av yrkespolitiker som numera på något sätt fått monopol på att styra eller vanstyra landet.

(Tack Sverige, tack svenska folk, tack svensk kultur, tack svensk yttrandefrihet för att jag kan skriva sådant utan att riskera att bli fängslad eller styckmördad. I Saudiarabien hade det varit andra bullar.)

Bortsett från sådant där som att klubbmedlemmarna aldrig ger raka svar, aldrig erkänner några egna brister och nästan alltid svamlar och lovar saker som de inte kan hålla så finns det, tror jag, en fundamental defekt i deras tänkande som nog har att göra med att nästan alla alltid har varit försörjda med skattemedel. Sådant skapar en särskild sorts mentalitet ty om pengarna inte räcker så finns alltid en enkel lösning som är att gå och hämta mer hos skattebetalarna.

För en person som försörjs av ett företag som arbetar på en marknad ser livet annorlunda ut. Företaget kan inte helt sonika höja priserna när det fattas pengar utan måste ta sig en rejäl funderare med utgångspunkt i insikten att det bara har sig själv att skylla. Om företaget inte är så stort och ”systemkritiskt” att det kan gå till staten och be om räddning – vilket mycket få företag är – så måste det rädda sig självt. Det är en luttrande och obehaglig upplevelse, det kan jag lova, något man inte vill utsättas för men tacksamt kan se tillbaka på om man överlevt.

Jag tror att människor som alltid haft försörjningen tryggad, yrkespolitiker till exempel, saknar förståelse för hur incitament fungerar. Incitament består av piskor och morötter och kan vara såväl ekonomiska – bättre betalt respektive hot om svält – som ideella – renommé och ära respektive omvärldens snubbor och hån. Man skulle kunna föreställa sig att borgerliga politiker, särskilt moderater, som gillar tanken på företag och marknader, lättare kan begripa sig på incitament än socialistiska politiker som reflexmässigt ogillar företag och marknader, men så är det inte. Låt mig ge två exempel.

För ett kvarts sekel sedan införde en mycket intelligent moderat utbildningsminister en ordning som gradvis fräter sönder de svenska universiteten. Den ordningen är att universiteten får betalt efter hur många studenter som släpps igenom. För en politiker som bara har ytligast möjliga förståelse för hur människor, även universitetspersonal, påverkas av incitament kan detta förefalla listigt. Man kunde tro att lärarna skulle jobba hårdare och effektivare för att öka ”genomströmningen” (det heter så!) och på så vis dra in mer pengar från staten. Men den som hade lite erfarenhet av hur folk beter sig i verkligheten kunde redan innan denna reform lanserades förklara vad som skulle hända, nämligen att universiteten i stället sänkte kraven för att få bättre sprutt på examinationerna.

Troligen sänks kraven på studenterna mer och mer allteftersom tiden går. Om det fanns någon världsundersökning typ Pisa för högre lärosäten skulle den troligen – jag bettar en hundring eller mer på det – visa att svenska universitet sjunkit i kunskapsligan.

Ett annat exempel gäller elförsörjningen till våra hem eller närmare bestämt ägandet av de kablar som leder elektriciteten till husen. Samma i fråga om incitament halvbildade regering hade för sig att allt som är privatägt är bra och allt som är offentligt ägt är dåligt. I enlighet med detta credo beslöt man sig för att sälja de ofta kommunalt ägda elkablarna till privata intressenter. Vad dessa proffspolitiker, som inhämtat sin samhällsförståelse som ungdomsklubbister i den sortens debatter som vi ser och tröttnar på i TV-diskussioner, inte begrep var att elkablarna är naturliga monopol och att om man ger ett privat företag ett monopol så kommer företaget att agera i enlighet med sin vargnatur och höja priserna till skyarna. Titta själv på dina elräkningar så får du se.

Det vara bara två exempel som dessutom är ett kvartssekel gamla, kan du invända. Är det rimligt att utdöma hela politikerkåren på så bräckliga grunder? Jag tror det. Det fina med exemplen är att reformerna nu verkat så länge att vi har hyggliga facit. Tänk på att det var gräddan av våra politiker som gjorde dessa dumheter. Tänk också på allt annat som politikerna beslutar där vi inte har facit utan bara, som jag, med förskräckt misstro kan dra ut trender och försöka räkna fram konsekvenser. Tänk vidare på att de hellre försöker slingra sig ur sina misstag än erkänner och rättar till