Den heta sommaren är över med alla rubriker om ”nödslakt av djur” på grund av foderbrist orsakad av de ostoppbara klimatförändringarna som har drabbat vårt land. Stora feta rubriker om domedagen som väntar svenskt jordbruk. Hur kort minnet är och hur snabbt man tar till ordet ”aldrig” illustreras av medgivandet att det var det värsta torkan sedan 1992. Jag vill komma ihåg att 1992 fyllde min dotter ett år och det var inte längre tillbaka än 26 år sedan.

Nu lät det i alla fall så som att det här var något unikt i historien som förståsigpåarna dessutom har räknat ut skall komma oftare.

Och visst var det jobbigt och det kändes bra att man uppmärksammar det prekära läget som en basnäring (den allra mest basala skulle jag säga) tampats med. Det var rena hallelujastämningen bland alla som ville hjälpa till. Ministrar, kommunalråd och journalister överträffade varandra i solidaritetsuttryck med svenske bonden.

Det kändes så bra att hjälpa till någon som är i nöd. Nästan som under tiden för ”Refugees welcome” på Södermalm då alla kände på sig att man vill bidra till att göra världen bättre. Den här gången var det bättre och lättare för alla, ty det stod ingen SD som pekade på fakta som talade emot. Tvärt om, nu var alla med på de godas tåg.

Sedan kom regnet och hoppet tillbaka. Gräset började växa igen och nödlösningarna har gett resultat.

Det blev inte ett dödens år för våra lantbruksföretag. Visst dukade vissa under, men det gör företag i alla branscher i en marknadsekonomi.

Rubrikerna tinar bort och den ”sunda konkurrensen” är tillbaka.

Helt rätt!

Den svenske bonden är inte en stackare som vi behöver stötta med kryckor. Han eller hon kan stå och gå på egna ben. Om man inte sätter krokben i form av extra krav som konkurrenterna inte har. De kan vara i grunden vällovliga krokben som är miljö-, djurskydds- eller skattemotiverade.

Krokben är de i alla fall!

Som sagt var så är hösten här och den svenske bonden är inte död, men haltar betänkligt.
Alla fattar att om kostnaderna går upp måste priserna också gå upp (i alla fall så mycket att man inte förlorar stort på att producera).

Här har vår bonde sitt största dilemma. Priserna på insatsvaror går ohejdat upp. Arbetet blir inte billigare för att det är ett dåligt år. Ingen myndighet sänker sina krav för att det är missväxt just i år.

Hur mår vår bonde då ett sådant år?

En bonde som har marknadsekonomins krav på sig att vara kostnadseffektiv, miljövänlig, djurskyddsansvarig och miljökämpe?

Ärligt sagt tror jag att samhället har belastat den svenska bonden med så höga krav att han/hon kommer att gå under i det långa loppet.

Det finns ingen annan yrkesgrupp som förväntas vara ”specialist” på så många områden som dagens lantbrukare med djurhållning.

Man skall vara minst lite agronom för att odla allt foder, lite sakkunnig på djuruppfödning, lite veterinär, lite djurskyddare, lite kemikaliekunnig om bekämpningsmedel, lite EU-byråkrat för att hänga med i alla stödformer, lite miljökämpe i allmänhet med vindsnurror på fälten och solceller på lagårdstaken och dessutom en förbaskat bra företagsekonom.

Har man dessutom lite skog så får man förkovra sig i ytterligare några akademiska discipliner.

Är man också personalansvarig enligt massor av skyddslagstiftningar så känns kunskapskraven sannolikt övermänskliga för de flesta av oss.

Nu är sommaren över, julen närmar sig och vi vill gärna ha en redig skinka på bordet. Då kan det vara läge att fråga oss:

Hur mår vår svenske bonde då, när torkan inte längre är livshotande?

Elöd Szántó är utböling, veterinär och acklimatiserad västgöte som trivs bra på landet bland folk med lite skit under naglarna men inte under hjässan.