Hösten 2015 storknade Europas migrantmottagningar av invandringstrycket. Ett tag kom det 10 000 asylsökande i veckan till Sverige. I flera länder vidtogs åtgärder.

Danmark satte redan i september in annonser i tidningar i Mellanöstern med viktig information om förhållandena för migranter i Danmark. Undertexten var ”Kom inte hit!”. Så här stod det:

Danmark har beslutat att skärpa reglerna för flyktingar. De sociala ersättningarna för nyanlända flyktingar ska minskas med upp till 50 procent. Utlänningar med rätt till tillfälligt uppehälle kommer inte att ha rätt att ta emot familjemedlemmar under det första året. Utländska medborgare kan beviljas permanent uppehållstillstånd tidigast efter fem år. Under tiden riskerar de att förlora tillståndet. För att få permanent uppehållstillstånd krävs förmåga att förstå och tala det danska språket. När en asylansökan är ogrundad kommer den att avvisas enligt en särskild procedur. Alla avvisade asylsökande ska snabbt avlägsnas från Danmark. Det finns ett särskilt returcentrum för att säkerställa att avvisade asylsökande avlägsnas snarast möjligt från Danmark.

Även Sverige reagerade. I juli 2016 började en tillfällig lag att gälla under en treårsperiod, Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagen är enastående komplicerad. Propositionen bakom lagen är på 167 sidor. En del avsnitt förstår man inte trots att man läst dem flera gånger och måste tillkalla juristhjälp men juristen fattar inte heller förrän han läst och tänkt och hummat och brummat och till slut lägger fram en teori om vad som kanske menas. Men nu när jag ägnat avsevärd tid åt att försöka begripa, och möjligen också gör det, så vill jag dela med mig av insikterna till dig.

Min kanske helt felaktiga tolkning av lagen är att den utgör svaret på frågan hur man med maximal komplexitet kan påstå sig ligga på ”miniminivån enligt EU-rätten och internationella konventioner” och samtidigt ändra så lite som möjligt.

Asyl har i Sverige av tradition kunnat beviljas på (i stort sett) tre olika grunder. För det första kan asyl beviljas enligt FN:s flyktingkonvention för att den ansökande är förföljd på grund av ras, nationalitet, kön eller tillhörighet till annan hotad grupp. Vid beviljande kallas vederbörande flykting. För det andra kan en asylsökande beviljas status som alternativt skyddsbehövande, enligt EU:s regelverk, vid risk för tortyr, dödsstraff eller väpnad konflikt med mera. För det tredje fanns kategorin övriga skyddsbehövande som Sverige uppfunnit på egen hand och gällde exempelvis för asylsökande som råkat ut för miljökatastrof.

Den tillfälliga lagen tar bort det svenska asylskälet övriga skyddsbehövande. Det gör inte så stor skillnad ty mycket få individer har beviljats asyl på den grunden, bara 122 personer år 2014 och 229 personer år 2015.

Det har i debatten gjorts ett stort nummer av att den tillfälliga lagen under sin treåriga existens inte längre ger några permanenta uppehållstillstånd utan bara tillfälliga. Jag kan inte se annat än att detta är ett spel för gallerierna. Flyktingar – kom ihåg definitionen! – får enligt den tillfälliga lagen ett max treårigt uppehållstillstånd och om tillståndet blir kortare så kan det förnyas, oklart hur, men åtminstone så att det räcker tills den tillfälliga lagen upphör. Alternativt skyddsbehövande får uppehållstillstånd i tretton månader som sedan förnyas med två år så att lagen hinner löpa ut. När lagen löpt ut – om den inte förlängs eller ersätts med något annat vilket vi inte har en aning om – så har vi återvänt till ruta ett. Om Migrationsverket då återgår till tidigare praxis, exempelvis att ge syrier automatiskt permanent uppehållstillstånd, är vi tillbaka i den rättsliga belägenhet som gällde krisåret 2015. Jag inser inte hur detta kan anses vara en avsevärd åtstramning.

En annan förändring i den tillfälliga lagen har däremot sannolikt fått inverkan på volymerna. Det handlar om anknytning, alltså den process varigenom en asylinnehavare kan dra till sig en eller flera anhöriga eller andra närstående. Här åstadkommer den tillfälliga lagen faktiskt en åtstramning.

Som jag förstår det handlar det om två saker, dels uppehållstillstånd för den tillresande (den asylinnehavare som vill importera exempelvis en anhörig kallas för anknytningsperson och den tillresande kallas utlänning), dels huruvida anknytningspersonen ska vara skyldig att på egen hand försörja sig själv och utlänningen.

Här fanns det, i den mån jag begriper lagtexten, före den tillfälliga lagen i praktiken knappast några hinder. Tidigare gavs uppehållstillstånd för nästan alla utlänningar som en anknytningsperson ville ha i sin närhet, inte bara make, sambo och barn enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 eller 2 i Utlänningslagen (2005:716) utan även, enligt 5 kap. 3 a § samma lag, ”en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande”, ”en utlänning som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige”, ”en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett barn som är bosatt i Sverige” med flera grupper. För mig låter det som om hela klanen kan kvala in, i varje fall kusinerna och mormor som ska ta hand om barnet.

Den tillfälliga lagen begränsar de anknytningsbehöriga utlänningarna till en mindre krets. Man kan kort sagt, med den tillfälliga lagen, inte ta med sig hela släkten till Sverige bara för att man fått uppehållstillstånd. Det är en åtstramning.

En annan åtstramning är att nästan alla möjligheter för alternativt skyddsbehövande, till skillnad från flyktingar, att dra till sig anhöriga är upphävda.

Sedan var det försörjningskraven som innebär att anknytningspersonen måste ha inkomst och tillräcklig bostad för sig själv och utlänningen. (Om bidrag i detta fall räknas som inkomst vet jag inte.) Observera att uppehållstillstånd och försörjningskrav är olika saker. Bara för att en utlänning fått uppehållstillstånd vet man ju inte om det är anknytningspersonen eller svenska skattebetalare som ska stå för utlänningens uppehälle.

Försörjningskraven fanns redan tidigare enligt 5 kap. 3 b § men upphävdes enligt 5 kap. 3 c § för standardsituationen, nämligen där anknytningspersonen är ”en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting” eller ”en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”.

I den tillfälliga lagen skärps försörjningskravet men gäller likafullt inte om anknytningspersonen är ett barn (vilket man kanske kan förstå), om utlänningen söker uppehållstillstånd mindre än tre månader efter det att anknytningspersonen fått uppehållstillstånd eller om utlänningen och anknytningspersonen ”sammanbott utomlands under en längre tid”. I sådana fall kan anknytningspersoner alltså fortfarande låta svenska skattebetalare stå för försörjningen av deras anhöriga. Vad betyder förresten ”sammanbott”? En anknytningsperson kan ju ha sammanbott med hela släkten och då är vi tillbaka i startsituationen igen.

Den tillfälliga lagen stoppar exempelvis brudimport – Migrationsverket kallar det ”nyetablerade relationer”, alltså att paret tidigare inte varit gift eller sammanboende – vilket nog kan vara ett kraftfullt incitament att söka asyl någon annanstans än i Sverige (om det finns länder som tillåter brudimport, det vet jag inte). Om parterna faktiskt har ”sammanbott utomlands under en längre tid” kan uppehållstillstånd ändå förvägras om någon av kontrahenterna är under 21 år.

Det talas en del om att Sverige som en del av ett åtstramningspaket också skulle ha infört gränskontroller och id-kontroller. Det finns veterligen inget lagstadgat om detta. I den mån kontroller faktiskt utförts har de inte gällt asylsökande, vare sig dessa haft dokument eller inte, som av gränspolisen, om den råkat vara närvarande, hänvisas till Migrationsverkets mottagningar.

För övrigt anser jag att talet om att Sverige skulle ligga på ”Europas lägsta nivå” när det gäller de existensvillkor som gäller för migranter är vilseledande. På någon enda punkt må det vara korrekt, till exempel regeln att ett barn som importerar sin mamma inte ska behöva ställa upp med försörjning och bostad. Nivån på existensvillkoren bestäms ju av så mycket annat som inte brukar diskuteras i samband med miniminivåer, exempelvis bidragsnivåer och offentlig service i övrigt. Se på danskarna som öppet deklarerar att bidragen ska sänkas med upp till femtio procent.

Avslutningsvis bör ett faktum omnämnas som hotar att kullkasta hela mitt resonemang. Det är att antalet asylsökande till Sverige sjönk dramatiskt från 163 000 personer år 2015 till 29 000 personer år 2016. Det var en större minskning, tror jag, än för något annat europeiskt land. Det skulle kunna anföras till bevis för att den tillfälliga lagen, som alltså började gälla i juli 2016, var synnerligen verkningsfull.

Å andra sidan hade den drastiska minskningen av antalet asylsökande börjat redan tidigare. Det kom lika många asylsökande till Sverige under första halvåret 2016, innan lagen börjat gälla, som under andra halvåret när den trätt i kraft (och fortsatte sedermera på ungefär samma nivå). Om nu lagen av de asylsökande hade uppfattats som så avskräckande borde de ha skyndat sig till Sverige under våren innan porten slog igen. Av övergångsbestämmelserna i propositionen framgår att lagen endast gäller asylsökande som anländer efter lagens ikraftträdande (men migranter kanske inte läser propositioner, vad vet jag). En mer sannolik förklaring till den skarpa nedgången i antalet asylsökande till Sverige mellan åren 2015 och 2016 kan vara sådant som de hinder som andra europeiska länder våren 2016 började anlägga längs resrutten.