Det är strängt förbjudet att ställa frågan om demokratin är det bästa samhällsskicket. Folk brukar undvika saker som är strängt förbjudna och därför är det knappt någon som på allvar ställer just den frågan. Ställer man inga frågor så får man inga svar. Därför vet folk inte om demokratin är det bästa samhällsskicket. När jag frågar och ber om skäl får de något flackande och osäkert i blicken. Nu ska jag säga vad jag kommit fram till.

Det handlar om hur beslut om samhället ska fattas. Jag tror att det finns två bärande principer som alla kan enas om. Den första principen är att den som fattar beslut ska göra det på en solid grundval av kunskap. Den andra principen är att den som är jävig inte ska få påverka besluten.

Problemet uppstår när de som har kunskap är jäviga. Då bör de enligt den första principen ha stort inflytande på besluten men, enligt den andra principen, absolut inte ha något att säga till om. Jag tror numera att detta är ett mycket större problem än jag tidigare anat. Låt mig utveckla.

I en demokrati, tror jag, kan folket aldrig anses jävigt. Folket har visserligen intressen, men demokratins affärsidé är att det är dessa intressen som ska styra de viktiga besluten i samhället. (I en diktatur kan nog folket av diktatorn anses jävigt. När svenska folket inte gillade Karl XII:s krig hade kungen kunnat avfärda det klagande folket som jävigt eftersom folket bara tänkte på sig självt och sina umbäranden. Så var det med Stalin som inte såg mellan fingrarna på att folket satte sina egna intressen framför statens.)

Varje tid har sina undergångsberättelser. Vår tid har två.

Den ena är att jorden ska gå under eller åtminstone ta allvarlig skada av den av människan skapade globala uppvärmningen. IPCC har nyligen förklarat att jorden redan 2040 kommer att ha passerat den kritiska gränsen på 1,5 graders temperaturökning sedan industrialismens början. Värmen anses leda till torka, livsmedelsbrist, förvärrade väderkatastrofer, farligt höjda havsnivåer och så vidare.

Den andra undergångsberättelsen är att islam ska ta över i varje fall Europa. Muslimerna kommer att vara i majoritet i flera europeiska länder om några få årtionden vilket betyder slutet på den europeiska civilisationen som vi känt den.

Dessa är samtidens ödesfrågor. De är mycket lika varandra i bemärkelsen att båda handlar om att något vi värdesätter riskerar att gå för evigt förlorat. Vad kommer vi fram till om vi tillämpar resonemanget om kunskap och jäv på dessa två frågor och vad får det för konsekvenser för bedömningen av demokratin som samhällsskick?

Min uppfattning är att världen har hur mycket kunskap som helst om miljöfrågan om man med kunskap menar sådant som vetenskapspersoner forskat kring, skrivit professorsgranskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter om och debatterat på internationella konferenser och symposier. Problemet är att de flesta, och framför allt de tongivande, av dem som besitter dessa kunskaper är jäviga och det gäller inte bara forskarna utan även de horder av nationella och internationella byråkrater som är engagerade i samma ärende. Och det handlar inte bara om något obetydligt litet delikatessjäv utan det handlar om hela existensen och försörjningen av hela detta kunskapskollektiv. Dessa människor har helt enkelt ett starkt egenintresse av att deras tolkning av världen får gälla och därmed de åtgärder vidtas som de föreslår. Utan detta blir hela kåren lika utslagen som vagnskuskarna när bilen ersatte hästfororna.

Ska sådana människor få bestämma om klimatpolitiken? På den punkten är nog demokratin bättre som beslutsmekanism. Visserligen har folket inte läst alla tidskriftsartiklarna, men det kan göra egna bedömningar av trovärdigheten hos olika tolkningar av sakläget och framför allt är folket inte jävigt. Frågan borde avgöras i en folkomröstning där medborgarna kunde välja mellan olika förslag till miljöpolitik. Graden av alarmism skulle sannolikt minska avsevärt.

Det är snarlikt med den andra ödesfrågan, alltså risken för att migrationen kullkastar de existerande europeiska samhällena. Även här finns jäviga proffs med stort inflytande över attityder och stämningar i samhället. En del av dem har, liksom många klimatforskare, sin egen utkomst knuten till migrationsprojektet och vill därför inte se riskerna utan väljer snarare att negligera hotet. Andra behäftas inte med ekonomiska jäv utan av ideologiska jäv i bemärkelsen att de försvurit sig till – och ofta blivit kolportörer av – en ideologi, PK-ismen, där stor invandring till europeiska länder ingår som en betydelsefull komponent. I vilket fall som helst är proffsen i denna ödesfråga lika jäviga som i klimatfrågan (fast tvärtom i bemärkelsen att miljöproffsen vill avvärja klimathotet medan migrationsproffsen välkomnar migrationen).

Även på denna punkt tror jag att det vore välgörande om folket fick mer att säga till om, exempelvis i folkomröstningar, där folket fick uttala sig i enskilda frågor och inte bara erbjöds att välja mellan oklara och illa hopplockade paketlösningar som i de allmänna valen.