Tillvaron är som ett kaleidoskop. Ständigt uppstår nya möjligheter till nya kombinationer. Allt man tror och jobbar för kan vändas till något annat när ett nytt perspektiv presenteras.

Alla över fyrtio år är uppfostrade i ett marxistiskt tänkande där höger och vänster aldrig kan komma överens och där företagens och statens intressen är motsatta eftersom de slåss om samma pengar. Ska medborgarnas inkomster gå till skatt till staten eller till att köpa varor från företagen? Det var en strid på kniven. Föregångaren till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivareföreningen, och staten var varandras huvudfiender. De kom i clinch i striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet där staten och fackföreningarna hade tänkt att ta över näringslivet men näringslivet lyckades stå emot och vinna bataljen.

Ett årtionde senare började näringslivet, med Arbetsgivareföreningen i spetsen, sträva efter att komma åt de pengar som staten klämde ur skattebetalarna. Hur detta gick till och hur det slutade är ett betydelsefullt stycke svensk historia som aldrig tidigare berättats så man begriper det. Häng med så ska jag berätta. Medan det pågick förstod inte ens Svenska Arbetsgivarföreningen (och inte jag heller).

Företagen kunde komma åt medborgarnas skattepengar på två sätt. Det ena hade varit att politikerna sänkt skatterna så att skattebetalarna hade haft mer pengar kvar att köpa företagens produkter. Lägre skatter och mer prylar. Det andra sättet var att företagen kom åt pengarna direkt från staten under oförändrat skattetryck, typ att privata företag tar över äldreomsorgen och sjukvården, kort sagt att man introducerar konceptet vinster i välfärden.

För några decennier sedan var jag djupt inblandad i det där och skrev böcker om att staten borde lägga ut en del av sin verksamhet på entreprenad till privata företag, således det andra av de två beskrivna sätten. I och för sig argumenterade jag även ivrigt för det första sättet, alltså skattesänkningar, men jag gjorde inte klart för mig själv att konsekvenser av de två metoderna måste bli helt olika. Ingen annan heller, vad jag kan minnas, hade tillräcklig ordning på sitt tänkande för att förutse effekterna av detta val.

Det blev båda. Skattetrycket sjönk nästan tio BNP-procent. Men samtidigt började stat och kommun entreprenadupphandla för ungefär lika mycket från privata företag. (En del av de pengar som flöt från staten till privata företag härrörde inte från entreprenadupphandling utan från pengsystem, exempelvis skolpengssystemet, men det är i det här sammanhanget samma sak och dessutom överkurs.)

Det blev, vad jag kan se, inga uppenbara politiska konsekvenser av att skattetrycket sjönk. Däremot förändrades det politiska landskapet av att privata företag började sälja för stora pengar till staten. En nytt politiskt intresse etablerade sig, nämligen företag som lever av skattepengar som staten driver in från skattebetalarna, till exempel de så kallade välfärdsföretagen. Sådana skattefinansierade företag har, till skillnad från företag som säljer direkt till medborgarna, inga som helst invändningar mot högt skattetryck och ett alltmer utvidgat välfärdssystem. De ingår ju i det välfärdsindustriella komplexet.

Sådana företag och de kapitalister som äger dem har såklart en helt annan ideologi än de traditionella Arbetsgivarföreningskapitalisterna som hatade välfärdsstaten eftersom den knaprade på vad de ansåg var deras marknad, det vill säga medborgarnas inkomster. Företag som säljer till staten tycker att det kan vara praktiskt att staten med tvång hämtar pengarna ur skattebetalarnas plånböcker för att sedan med dessa pengar ge företagen entreprenaduppdrag.

(Detta illustreras på ett tokroligt sätt av att de stora äldreomsorgsföretagen hellre vill att det offentliga ska vara deras kund än att de enskilda vårdbehövande äldre ska vara det genom någon sorts pengsystem. Jag tror att jag vet vad jag pratar om för jag har skrivit böcker om pengsystem för äldreomsorg och ägnat mycket förspilld tid åt att verka för att de äldre själva ska få mer makt.)

För dessa företag är staten kunden, inte medborgarna. Sådana företag har incitament att säga sådant som kunden, alltså staten, men inte nödvändigtvis medborgarna, vill höra. Om staten är politiskt korrekt, vilket den är, anstränger sig även företagen för att vara politiskt korrekta. Det är så man får uppdrag från de rika kunderna, alltså stat och kommun. Om staten till exempel oroar sig för att jorden ska gå under för koldioxidens skull så oroar sig även deras kunder för detta. Skulle bara fattas att en företagare sa emot en viktig kund!

När du läser i tidningarna om hur olika betydelsefulla näringslivsfigurer ställer sig i olika politiska frågor så förstår du bättre om du betänker de förhållanden som jag just beskrivit. För snart ett år sedan skrev jag i dessa termer om varför Leif Östling fick sparken som ordförande i Svenskt Näringsliv.