Att PK-ismens idégods ursprungligen utvecklades vid amerikanska universitet och därifrån spred sig över världen tror jag är ovedersägligt. Men när dessa tankefrön med atlantvindarna kommit till vårt land, var har de då fått sitt starkaste fäste (bortsett från på universiteten, vilket är självklart med tanke på ursprunget)? Två huvudkandidater anmäler sig: politikerväldet samt media. Vilken av dessa utövar det ideologiska ledarskapet i deras gemensamma strävan efter att föröka sin makt och sitt inflytande?

(Går det att besvara en sådan fråga så att ens insikter och förståelse ökar? ”Förståelse” är knepig sak. Hur ska man veta att man ”förstår”? Jag tror att förståelse är den känsla som inträder när man kan dra en parallell mellan en ny och obekant företeelse och egna, tidigare gjorda och välbekanta erfarenheter. Om någon kommer till mig och föreslår att ett plus ett är lika med två och begär att jag ska förstå det så är jag benägen att nicka bifall eftersom det stämmer med mina erfarenheter. Om jag exempelvis har dragit upp en fisk ur havet och sedan drar upp en till så ser jag att det blir två fiskar när jag lägger dem bredvid varandra och funderar över resultatet.

En gång skulle jag förklara denna tankegång för min dotter. Hon invände att det efter hennes erfarenhet i så fall var naturligare att anse att 1 + 1 = 3 eftersom familjen sedan hon själv väl blivit född bestod av en person, pappa, plus en person, mamma, som plötsligt blivit tre. Efter att ha begrundat detta enades dottern och jag om att det fanns en betydelsefull tidsfaktor att ta hänsyn till och att matematikens regler kanske inte gäller fullt ut på lite längre sikt.)

När jag betraktar samspelet mellan politikerväldet och media kan jag dra en parallell till de maktförhållanden som tidigare gällde för två spelare på vilka vi har ett säkrare historiskt perspektiv och med vilka vi kanske känner oss mer bekanta, nämligen den sekulära, världsliga makten och den kyrkliga, kejsaren och påven, Gustav Vasa och bröderna Olaus och Laurentius Petri. Relationerna mellan det världsliga och det religiösa varierade förstås över tid och rum men min känsla är att kyrkan stod för de heliga doktrinerna som kungen och kejsaren normalt hade att anpassa sig till ehuru – och detta är det märkvärdiga – dessa doktriner hade som effekt – och i protestantiska länder även som syfte – att främja folkets underkastelse under den världsliga makten. På söndagarna kunde de lutherska prästerna inför sina församlingar ömsom välsigna kungens krigståg i främmande länder och uppmana bönderna att villigt betala de nyligen beslutade krigsgärderna, ömsom, kanske i förstuckna ordalag, kritisera kungen när han drev folket för hårt med sina ständiga krig.

Precis så tycker jag det ser ut i förhållandet mellan politikerväldet och media. Media är som kyrkan, det vill säga huvudansvarig för upprätthållandet av det korrekta tänkandet, i vårt fall PK-ismen. Politikerna upprepar de heliga fraserna även om de inte kommit på dem själva. Liksom prästerskapet tidigare består journalistkåren idag av de läs- och skrivkunniga, de intellektuella, medan politikerna lika lite som tidigare kungarna och deras närmaste medarbetare sällan gör sig kända för sina andliga bedrifter, till exempel bokskrivande eller ens dito läsande.

Media föreskriver alltså det korrekta tänkandet för politikerna. Men i det korrekta tänkandet ingår – och det är alltså här något av en paradox föreligger – att politikerna ska gynna sina egna intressen, men inte som individer, utan som kollektiv. Exempelvis ska politiker lyda sina egna lagar ty annars får de bannor av de moderna prästerna. Se vad som hände på Transportstyrelsen. Allt slags individuell korruption är självklart strängeligen förbjuden. Kollektiv korruption för politikerväldets gemensamma intressen – till exempel ett generöst partistöd som gör politikerväldet oberoende av medborgarnas medlemskap i partierna – anses dock helt acceptabelt och till och med föredömligt. Framför allt ska politikerna ständigt verka för att det system de presiderar över – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – ska flytta fram positionerna på nettoskattebetalarnas bekostnad genom sociala reformer och nya välfärdsinsatser.