Själv blev jag aldrig mobbad i småskolan. Ändå stammade jag och var usel på fotboll men hade en del andra kvaliteter. Dels var jag hyfsat bra på att organisera, vilket kom väl till pass under de stamkrig som då och då utspelades på mitt lågstadium, dels var jag duktig på att rita. Med penna och papper kunde jag skissa upp en naken tjej på mindre än två minuter, vilket gav skyhög status. Hade jag varit född på bronsåldern skulle jag fått måla könsorgan på berghällar. Det var människor som jag som skapade världsarvet.

Men några blev alltså mobbade. Trots att de varken var otrevliga eller hade gjort något ont. Det är svårt att säga vad det var för fel på dem, mer än att de inte fyllde någon vettig funktion i den då rådande stamstrukturen. Kanske var det så enkelt som att när snön föll över skolgården, behövdes någon att kasta snöboll på. Jaktinstinkten kräver offer och den som lämpar sig bäst för rollen är de mest umbärliga.

När de började gråta och inte längre kunde försvara sig, upphörde jakten. De flesta i den 9-åriga mobben erfor plötsligt en blandad känsla av medlidande och förakt, kanske också skuld. Någonstans i vår tidiga utveckling uppstod en konflikt mellan lusten att döda och viljan att hjälpa, och ur denna konflikt föddes så småningom den mänskliga civilisationen. Tyvärr måste denna process upprepas för varje ny generation, mer moderna än så är vi inte. Alla som sett filmen Flugornas Herre förstår vad jag menar.

Någon gång under 80-talet infördes nolltolerans mot mobbning vilket låter som en jättebra idé. Antimobbningskampanjer drog igång över hela landet, samtidigt som man skrev in ordet ”fredsfostran” i läroplanen. I fortsättningen skulle inget barn behöva utsättas för detta lidande. Det är bara det att inget av det fungerade och jag tror man gjorde två grundläggande misstag.

För det första utgick man från att barn är goda av naturen. Ibland till och med ”godare” än vuxna (vilket inte är sant, dom har bara sämre vapen). Man argumenterade till exempel mot mobbning genom att peka på hur vuxenvärlden startade krig, vilket är en usel strategi eftersom det korrumperar pojkars naturliga ”vilja” att bli män. Varför ska man göra sig omaket att växa upp, när man är bättre som man är?

Det andra misstaget var att betrakta mobbning som något onaturligt. Likt ett utifrån kommande virus drabbar det i grunden oskyldiga barn och smittar dem med mobbningstendenser. I själva verket är mobbning (i betydelsen ”stöta ut någon från flocken”) bland det naturligaste som finns. Det finns i alla kulturer och har alltid funnits. Därmed inte sagt att det är önskvärt. Andra företeelser som inte är önskvärda (trots att de alltid har funnits) är stöld, mord, våldtäkt och incest. Såna beteenden bemöter vi med straff, helt enkelt därför att vi inte gillar dem.

Naturligtvis borde man göra samma sak med mobbning. Man kan till exempel börja med att införa ordnings- och uppförandebetyg från klass ett. Notoriska mobbare kan tvingas byta skola eller sättas i OBS-klass. Även om det inte botar mobbaren, så avskräcker det andra. Har de bevisligen skadat någon kan deras föräldrar avkrävas kännbara skadestånd. Att återinföra skolaga är kanske att gå lite väl långt, men det ska vara mycket svårt att få en lärare fälld för misshandel ifall han använder våld i syfte att skydda sig själv, andra elever eller för att tvinga någon att lämna klassrummet.

Grundskolan är i realiteten två skolor. En skola på lektionstid, som vill integrera oss i civilsamhället (och där mobbning givetvis är en synd). Och en annan skola på rasterna som lär ut stamsamhällets principer, med mobbning som ett av sina främsta verktyg. På min tid var det självklart att ”civilisationskolan” var starkast. Stamkulturen (som ibland kunde ta över våra sinnen) stod sig slätt mot lärarkårens artilleri av utskällningar, ordningsbetyg, föräldramöten och kvarsittningar. Nästan alla rättade sig i ledet.

Idag – otaliga antimobbningskampanjer senare – är situationen den omvända. På vissa skolor behövs rastvakter för att hindra barn från att döda varandra på riktigt. Förutom snöbollar förekommer karatesparkar, och det är inte säkert att man slutar bara för att offret börjar gråta. Mobbning har flyttat in i klassrummen och kan drabba även lärare. Föräldrar står inte självklart på lärarens sida utan sluter ibland upp bakom barnen, trots att de beter sig som ligister.

Även om ”civilisationsskolan” fortfarande är den som levererar kunskap har ”stamskolan” kapat åt sig mer av rollen att fostra den kommande generationen. Mobbningskulturen tar man med sig ut i livet, som ett naturligt sätt att lösa konflikter.

Idag är de flesta överens om att mobbning ökat bland vuxna; i politiken, på sociala medier och i den akademiska världen. Till och med kyrkan rapporterar en chockerande hög grad av mobbning. Tidningar låter mobbning ersätta mycket av det som tidigare var en intellektuell debatt. Istället för att diskutera sakfrågor väljer man att stöta bort avvikande åsikter från flocken. Den där blandade känslan av ”skuld”, som var så karaktäristisk för 60-talet, verkar inte längre infinna sig.