En delikat fråga

Patrik Engellau

Jan Björklund och en del andra partiledare vill förbjuda religiösa friskolor. Med religiösa friskolor menar de alla friskolor som har koppling till något slags religion, kristen, muslimsk, hinduisk eller judisk. Till detta säger exempelvis kristdemokraterna nej, ty de vill försvara kristna friskolor eftersom dessa knappast gjort ens en fluga förnär.

Vad Jan Björklund och hans meningsfränder egentligen vill är rimligtvis att förbjuda muslimska friskolor, men det törs de, på rätt goda grunder, inte säga. Björklunds uppgivna skäl för förbudet är att religiösa friskolor ”medverkar till att spä på en segregation i våra förorter som redan är stor”. Segregationen skulle bestå i att de religiösa friskolorna, såväl kristna som muslimska, har hög andel utlandsfödda.

Det här är en äkta politisk fråga vilket betyder en fråga där två eller flera rimliga men motsägelsefulla grundprinciper faktiskt finns. Man måste därför göra avvägningar. Men för att kunna göra avvägningar måste alla korten upp på bordet. Grundprinciperna måste artikuleras och framläggas och balanserade avvägningar göras. Detta ligger inte för den svenska politiska diskursen och därför ska jag försöka ställa debatten i ordning efter bästa förmåga.

Vi kan börja med sakläget. Bara det är tillräckligt kontroversiellt för att svenska politiker ska rygga från några närmare omnämnanden. Jag tror alltså att Jan Björklund anser – vilket han kanske skulle förneka – att problemet egentligen är de muslimska skolorna, inte de andra religiösa friskolorna. Att bara muslimska skolor är problem kan jag inte bevisa men jag tror att det i sådana skolor säkert kan förekomma både ord och handlingar som inte stämmer med någon känd svensk värdegrund medan motsvarande knappast inträffar i kristna friskolor.

I Svenska Dagbladet säger en muslimsk friskolerektor att muslimska barn söker sig till friskolan för att resultaten i de kommunala skolorna är så dåliga. En kristen friskolerektor säger att kristna barn ofta blir trakasserade i de kommunala skolorna och att det går många judiska barn i de kristna skolorna eftersom de blir ännu värre trakasserade i de kommunala skolorna. Den kristna friskolan blir en fristad.

Varför skulle Björklund vilja förbjuda friskolor som löser den sortens angelägna problem? I så fall vore det väl bättre att stänga de kommunala skolorna där problemen uppstår? Det kan inte vara där skon klämmer. Det som verkligen stör de förbudslystna politikerna är nog könssegregeringen på de muslimska friskolorna. ”Efter ett antal tv-program och artiklar som avslöjat könssegregering på religiösa friskolor blossade debatten om religiösa friskolor upp under den senaste mandatperioden”, skriver Svenska Dagbladet. På kristna friskolor förekommer veterligen inte könssegregering. Det finns rimligtvis en allmän oro hos politiker som vill stänga skolor att det i förlängningen av könssegregeringen i de muslimska friskolorna finns annat tankegods som passar illa i Sverige, till exempel utbildning och indoktrinering i shariatänkande.

Varför kan då Björklund inte bara säga att han vill förbjuda muslimska friskolor och lämna de kristna i fred? Det finns, vad jag kan se, två vägande skäl.

Det första skälet är att han, enligt ovan, skulle hamna i ett kattrakande om empirin. Lika lite som jag kan han nog bevisa att problemen nog i huvudsak finns i de muslimska friskolorna. Om han föreslog det som jag alltså – utan bevisning eller bärande indicier – tror att han skulle vilja föreslå så skulle han utsättas för en flodvåg av anklagelser om rasism, fascism och främlingsfientlighet och allt det där.

Det andra skälet är att ett härke av heliga principer skulle resa sig mot honom. Bland dessa finns till exempel religionsfriheten (som i och för också skulle kunna anföras mot en stängning av kristna friskolor) och framför allt finns lagarna om att Sverige ska vara mångkulturellt. Om muslimska kulturer inte ens får ha sina egna skolor så är det inte mycket med den mångkulturalismen. (Däremot, tror jag, vore det möjligt att stänga kristna friskolor utan att bryta mot lagarna om mångkulturalism. Denna förmodan grundar jag på en analogi med lagen om hets mot folkgrupp. Den lagen kan inte åberopas när det är svenskar som hetsas och på samma sätt kränks nog, enligt svensk lag, inte svenskarnas mångkulturella rättigheter om deras hävdvunna religion förhindras att etablera friskolor. I det perspektivet vore det intressant att fundera på vad som skulle hända om judiska friskolor förbjöds i enlighet med Jan Björklunds förslag. Judarna har inte bara mångkulturella rättigheter utan dessutom den förmånliga särställningen att i svensk lag erkännas som en av fem gynnade nationella minoriteter.)

Trots alla dessa fina grundprinciper finns en annan som går stick i stäv. Det är principen om att bara de skyldiga ska straffas. Jag vet inte hur många hollywoodfilmer om tyska koncentrationsläger jag sett där nazisterna hänger en hel barack för en förseelse som begåtts av en enda av de boende. Kollektiv bestraffning går rejält på tvärs mot det västerländska rättsmedvetandet. Varför ska alla religioner bestraffas för att representanter för en av religionerna beter sig olämpligt?

Du har kanske vid det här laget fattat att frågan är för stor för min hjärna. De principer vårt samhälle hyllar går på kontrakurs och motsäger varandra. Jag har inte tänkt igenom detta fullt ut, men jag lutar åt att vi måste börja resonera på ett helt annat sätt. Felet är tankefiguren om det mångkulturella samhället som baseras på föreställningen att alla kulturer är lika mycket värda. Det är de inte, i varje fall inte för oss svenskar. Vi anser att den svenska kulturen, en underavdelning av den västerländska, är överlägsen andra kulturer och bör, tillsammans med en erkänd minoritetskultur som den judiska, ha företräde framför andra, nog så respektabla men främmande och väsensskilda, kulturer. Det finns ingen anledning att skattepengar i Sverige ska främja sådana exotiska kulturella riktningar.

Om man anlägger det perspektivet så tror jag att hela det faktiskt existerande och genuina problem som Jan Björklund aldrig kommer att kunna lösa försvinner av sig självt.