Efter att ha bott och arbetat utomlands under mer än halva mitt liv så är min erfarenhet av svenska valkampanjer begränsad. Jag ber om förståelse härför. Det senaste svenska riksdagsvalet före årets var för mig riksdagsvalet 1973 då Olof Palme blev omvald med röstsiffran 43,56 procent, följd av centerpartiets Thorbjörn Fälldin med 25,10 procent av rösterna.

Det är lång väg för både Stefan Löfvén och Annie Lööf att komma fram till dessa imponerande procenttal. Moderater, folkparti och vänsterpartiet kommunisterna fanns också 1973 men däremot inte MP, KD eller SD. Socialdemokraterna satt fortfarande säkert i sadeln och Olof Palme hade Gunnar Sträng vid sin sida. Valrörelsen var aktiv även 1973 men kan inte jämföras med dagens närmast hysteriska ursinne.

För mig har nu den svenska valrörelsen redan passerat den optimala mättnadsgraden för vad en normalt funtad medborgare kan stå ut med. Bästa lösningen är att rösta i förtid och sedan ignorera alla media. Oupphörligt, dag ut och dag in, via alla upptänkliga kanaler talar diverse partiledare om för mig vad de tänker göra med de medel som jag överlämnar till skatteverket. Partierna producerar löften ur oändliga ymnighetshorn som vore de sagans féer eller anfäktade av en obotlig galenskap. Räknar jag samman allt så blir det mer än 100 procent av alla upptänkliga bidrag som till icke ringa del måste delas ut för att rätta till tidigare felbeslut eller felräkningar eller som ett slags mutor åt tveksamma väljare. I ingetdera fallet har jag blivit tillfrågad vad jag anser om saken.

Vad är orsaken till att medborgarna anses oförmögna att själva bestämma vad politiker och myndigheter skall göra med deras besparingar förutom det som är nödvändigt i samhället som skola, sjukvård, infrastruktur och försvar? Det är vad vi som skattebetalare är beredda att stå för, resten bör människorna själva betala efter sina egen preferenser, som allsköns bidrag till människor i andra länder liksom bidrag till politiker, tidningar och diverse föreningar. Subsidier och liknande kan likaledes strykas. Vill man ha en elektrisk cykel eller bil så betalar man vad det kostar, om inte får man nöja sig med en trampcykel eller bensindriven bil. Det är faktiskt något galet med hela systemet.

Det nuvarande skattesystemet bör reduceras till en rak skatt på så där 15 – 20 procent utan avdrag eller annat trams. Det betyder automatiskt att de rika betalar mer skatt. De som vill ge mera kan göra detta, något som alltid har förekommit och som förekommer allmänt i världen. Förmögna och generösa människor kommer alltid att finnas som är villiga att skänka av sitt överflöd eller testamentera vid sin bortgång. Relationen mellan medborgare och politiker bör grundligt ses över och radikalt ändras. Att fortsätta dagens system är med ett populärt uttryck – icke hållbart.