I Brasilien finns mycket mer rasblandning än i andra länder, exempelvis USA, som också importerade miljontals slavar från Afrika. Det beror på att de vita kolonialisterna, som var portugiser, inte tog med sig vita kvinnor hemifrån när de reste till Brasilien. De hade nämligen inte för avsikt att bosätta sig där utan bara tjäna ihop lite pengar och sedan återvända till Portugal för att bilda familj. Under tiden hade de ihop det med svarta kvinnor och indianskor. Om ett samhälle håller på sådär i några sekler blir det en väldig rasblandning.

Har då Brasilien ingen rasism eftersom umgänget över rasgränserna var så relativt fördomsfritt om man jämför med USA (för att inte säga Sydafrika under apartheidtiden)? Det finns två mer eller mindre etablerade svar på den frågan. Det första svaret, som numera anses fel och gammalmodigt, är att den sociala skiktningen gick mer efter individens ekonomi än efter hans hudfärg. (Det finns en historia om en mörkhyad officer som upphöjdes till överste och därefter betraktades som vit eftersom regementet inte kunde hålla sig med färgade chefspersoner.) Det andra svaret är det som utvecklats i USA och därför tillämpas i alla länder, nämligen att det finns strukturell rasism överallt, även i Sverige och Brasilien, som håller de svarta tillbaka. Och det kan inte förnekas att folk med mörk hudfärg i Brasilien framför allt återfinns på samhällets lägre nivåer.

Om man frågar ljusa brasilianare som inte är rasister vad detta beror på – de som är rasister har sin speciella förklaring – så hänvisar de liksom motsvarande amerikaner till slaveriets effekter. Slaveriet i Brasilien upphörde ungefär tjugo år senare än i USA. I båda fallen pekar man numera på samma sociala mekanismer och orsakskedjor som skäl till de svartas fortfarande sämre sociala och ekonomiska ställning. Det beror på slaveriet.

Jag ställer då den naiva och, som det för det mesta visar sig, oerhört provokativa frågan varför de svarta efter befrielsen inte kunde börja jobba och förkovra sig och efter några generationer en skötsam och framgångsrik medelklass ungefär som invandrarna från Italien (som kom i massor till Brasilien för att lönejobba på kaffeplantagerna när det inte längre kunde importeras fler slavar).

Det är rasistvarning på denna fråga. Förstår jag inte hur mycket lidande och förnedring slaveriet utsatte de svarta för? Att ens tänka tanken att svarta skulle kunna bete sig som italienare är en skymf och en förolämpning av grövsta slag. Slaveriet hade nämligen upplöst de svartas kulturella motsvarighet till det sociala kitt, den arbetsmoral och de utvecklingsfrämjande småbondevärderingar som italienarna hade med sig och som blev grunden för deras gradvisa sociala avancemang.

Det kan hända att detta är ett rimligt synsätt. Det kan hända att om stora grupper afrikaner, som var oförstörda av slaveriet, vid 1800-talets slut kommit direkt från Afrika för att, liksom italienarna, genom lönearbete på brasilianska kaffeplantager bygga en framtid så hade dessa afrikaner lyckats lika bra som italienarna. Detta är i alla fall, vad jag kan förstå, grundtesen bakom uppfattningen om slaveriets bestående och oöverkomliga sociala skadeverkningar.

Det vanskliga med föreställningen om slaveriets kanske för evigt irreparabla förstörelse av de svartas förmåga att av egen kraft höja sin samhälleliga ställning är att den vita rasen, framför allt den vite mannen i egenskap av slaveriets organisatör, tilldelas en sorts outplånlig arvsynd som ej kan sonas, bara till tidens slut årligen avbetalas.

När den vite mannen accepterar den politiskt korrekta tolkningen av slaveriets effekter så dömer han sig själv till ett evigt straff.

Den svarte amerikanske ekonomen Thomas Sowell presenterar en helt annan analys. Han hävdar att USAs svarta befolkning efter slaveriets upphörande ganska snart, det vill säga över några generationer, utvecklade värderingar och samlevnadsformer som kunde ha lyft den ur utanförskapet om inte välfärdsstaten senare klivit in och påverkat de svarta att bli välfärdsklienter med trasiga familjer i stället för medelklassare som står på egna ben. (Den förklaringen kan förstås inte gälla Brasilien eftersom det där saknas en välfärdsstat stor nog att göra skillnad.)