Jag brukar fiska i olika länders TV-utbud för att försöka komma på något nytt och intressant. För ett par månader sedan hittade jag Matador i den danska statliga televisionens programlager. Jag hade ett svagt minne från början på åttiotalet då jag såg en del av avsnitten. (Det finns 20). Jag började se direkt – på danska utan svensk textning. Och jag var fast. Men jag hann inte se alla avsnitt. Man tog bort serien från uppspelningslagret. Det hade väl gått för lång tid sedan man sände serien direkt, i restaurerat skick.

Jag kände mig tvungen att köpa Matador. Den finns på DVD. Jag började om och såg hela serien, nu med svensk text. Upplevelsen blev annorlunda. Jag förstod ju mer, men samtidigt var jag nog inte lika lyhört lyssnande. Det var bekvämare.

Nu har jag börjat om för tredje gången – med dansk text. Och serien blir återigen bättre. Den svenska textningen gjorde framställningen trögare, förståndigare. När bara danskan används blir den kvickare och roligare. Så vitt jag förstår är talad danska just kvickare, spänstigare, i alla fall i denna underbara serie. (Min latinska ordbok håller med mig. Den tar hjälp av danskan för att illustrera olika betydelser av kvick: /eg. = vivus; jfr kvickna/ särskilt motsv. de danska orden: vittig, lunefuld: acutus, ridiculus).

Man får lära sig olika danska uttryck för välkända, svenska begrepp. Matador står här för Monopol, sällskapsspelet. Den som driver handlingen framåt är i det första avsnittet resande i manufaktur. Han kommer med sin lilla son vid handen till den stad, där han sedan med sina verksamheter från slutet av tjugutalet till början av femtiotalet helt kommer att förändra näringslivet och den sociala hierarkin.

I seriens första avsnitt försöker han sälja till den finaste butiken – Damernas magasin – i staden, men ingen bryr sig om honom. Han försöker få låna i stadens bank, men blir nekad. Med hjälp av grisbonden på orten, och framförallt med hjälp av dennes hustru, som har pengar på kistbotten, lyckas han öppna en ny butik. På kort tid konkurrerar han ut Damernas magasin. Han öppnar en egen bank. Han köper fastigheter. Han startar en textilfabrik. I berättelsens slut har han, liksom vinnaren i spelet Monopol, i stort sett tagit den finansiella och sociala makten i samhället. (Inte den politiska. Socialdemokratin är stark.) Efter krigsslutet åker han till USA och ser Framtiden.

Han har väl aldrig hört talas om Schumpeter (österrikisk ekonom 1883–1950) och dennes ”skapande förstörelse” – men han åstadkommer just det. Det är klart att han också får fiender. Hans framgång skapar många förlorare.

(Här finns en del korta avsnitt ur Matador.)

När serien slutar är det femtiotal och stark framtidstro. Det var inte bara företagaren i den lilla danska staden som hade denna starka tillförsikt, trots kärnvapnen och det kalla kriget. Det hade de flesta. I denna anda skapades de nationella och internationella institutioner, som skulle garantera att fredens vinster förblev ohotade. Främst kanske den kol- och stålgemenskap som sedan, efter några skalömsningar, blev EU.

Framtidstron, den starka ekonomin och de stabila institutionerna gjorde samhällena trygga och tillvaron enkel för medborgarna, trots det kalla kriget. Allt detta har försvunnit.

Nu står EU inför ett dubbelt hot, inför en dubbel omfattning. Nedifrån hotas unionen av ett stigande folkligt missnöje, uppifrån av att unionen inte lyckas spela samma spel som USA, Ryssland och Kina. Nedifrånhotet och hotet uppifrån samverkar. Det folkliga missnöjet resulterar i ökad nationalism, vilket gör det lättare för EU:s konkurrenter att angripa (sam)europeiska intressen.

Putin dansar vals på den österrikiska utrikesministerns bröllop och flyger direkt till den Angela Merkel, som i ovist ”miljöpartistiskt” nit stängt ned kärnkraftverk och gjort sig beroende av rysk gas. ”Där ser ni – jag gör vad jag vill och jag har vänner överallt!” betyder Putins dans. Merkel gjorde den omläggning som svenska Mp velat ha: stängde ned kärnkraften och får därför lita till kolkraft och rysk gas. Det skedde mot andra EU-medlemmars önskan.

Inom EU stiger motsättningarna. Den nya italienska regeringen – i det tidigare kanske mest EU-vänliga landet – ställer hårda krav på EU:s ledning att förändra invandrings- och flyktingpolitiken, krav som strider mot Visegradmedlemmarnas (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern) intressen.

Italiens ekonomiska situation är inte mycket bättre än Greklands. Grekland fuskade sig in i EU och använde medlemskapet till att skaffa sig omöjliga later och lån. Det är fortfarande skadeskjutet efter krisen och dess nedskärningar. Samtidigt är landet lika ostyrbart och illa fungerande som tidigare. Kanske överlever landet som EU-medlem, kanske inte. Repar sig inte ekonomin ordentligt kommer det en revolt – mot landets regering och mot EU. Österrike har en utrikesminister som dansar med Putin – kanske inte bara på dansgolvet. Och England tackar för sig och går.

EU:s första mål var att garantera freden, att förhindra öppna fientligheter mellan till exempel Tyskland och Frankrike. Men för att detta skulle vara möjligt måste demokratin, som också var ett värde i sig, vara förhärskande. Dessa båda mål har uppnåtts – om det nu varit främst EU:s förtjänst.

Vad är EU:s uppgift idag? Det borde vara att skydda sina medborgare, mot ekonomiska kriser och mot påverkan utifrån. Unionen kunde inte förhindra eller väsentligen motverka finanskrisen. Istället var den förlamad av Greklands kris.

Ryssland har valt en allt aggressivare – och allt mer framgångsrik – politik. Det har inte EU (och inte heller USA) kunnat göra något åt. Det ökar oron. Resultatet blir att medborgarna vänder sig till de makthavare som finns närmast: den egna staten och den egna regeringen. Nationalismen tilltar och regeringarna vänder sig allt oftare mot EU:s planer, på sina medborgares uppdrag. Detta är alldeles uppenbart för Östeuropas del. Länder som till helt nyligen varit ockuperade vill inte på nytt bli ockuperade, eller i alla fall styrda utifrån, inte heller påverkade av en stor grupp invandrare innanför sina gränser. De har däremot inget emot att ta emot bidrag till sina tidigare av kommunism och nu av korruption förödda ekonomier.

EU har ingen egen armé. Det fanns en gång ett förslag om en sådan. EU har inte ens en gemensam idé om vilken utrikespolitik som med diplomatiska medel skall föras. Nationalismen tilltar. Ibland kallas den för populism. Den anses föraktlig. Men populismens och nationalismens kritiker – vad har de att erbjuda? Ingenting. Det är bara Jan Björklund och Macron som säger sig tro på EU. Den förste sannolikt beroende på genuin okunskap, den andra sannolikt som del i ett spel om inflytande med Tyskland.

Den framtidstro som tillät entreprenören i Matador att spela högt och vinna och därmed omvandla ekonomin och modernisera samhället, den finns inte längre. Men entreprenörer finns. De ser oron för framtiden som en möjlighet – ekonomiskt och politiskt. En sådan entreprenör ser just nu sitt inflytande väsentligt öka. Han håller också på att omvandla samhället. Och det är klart att hans framgång ger honom många fiender.

Förresten, ni vet väl vad lige och sgu betyder? Om inte, skaffa er Matador.