Vi bör sluta betrakta PK-ismen som en serie stolliga och osammanhängande teorier som ett antal offentligfinansierade aktivister – varav de flesta har statlig eller kommunal anställning – artikulerar för att dessa människor har kulturmarxistiska eller andra slags vänsterböjelser. PK-ismen har inget med traditionell marxism eller vänster att göra. Till exempel föraktade Marx sådana utslagna och eftersatta grupper som särskilt värnas av PK-ismen och kallade dem nedsättande för trasproletariat och ansåg dem odugliga till allt nyttigt samhällsbygge.

En del av PK-ismens påstådda sanningar håller naturligtvis inte för intellektuell granskning. En särskilt dum sanning är exempelvis det där om att alla utsagor om samhället är lika bra eftersom det inte kan fastställas någon absolut och evig sanning. Det är som att säga att alla höjdhoppare hoppar lika högt eftersom man inte vet hur högt ett höjdhopp kan bli. Trots PK-isternas föreställningar är vissa utsagor om samhället mer användbara än andra. Att en grundskoleelev har en egen teori om världens skapelse ger inte vederbörande vetenskaplig status även om vetenskaparna är osäkra på hur skapelsen gick till.

Men PK-ismens sociala funktion är inte att presentera vetenskapligt hållbara teorier, den är att legitimera maktutövning. Där påminner den om marxismen. Marxismen sa inte så mycket om verkligheten, men den dög fint till att stötta kommunistpartiets diktatur. Så är det även med PK-ismen. Dess påståenden må vara världsfrämmande men dess uppgift är inte att ge mänskligheten intellektuell ledning utan att lägga ett fundament för politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets maktutövning. Härskarteknik och vetenskapligt sanningssökande är olika saker.

Det är i det ljuset vi bör betrakta den statliga Värdegrunden (som finns exempelvis här på Skolverkets hemsida). I värdegrunden ingår tesen ”alla människors lika värde”.

Intellektuellt sett är detta naturligtvis bara trams. För det första är det en felöversättning från FNs engelska originaltext från 1948 där det i stället talas om allas lika ”värdighet”. Vad jag kunnat utröna är det bara Sverige och Norge som gjort denna felöversättning. (Jag tror att Sverige hade sina randiga skäl att välja fel ord; se mer nedan.) Att alla ska behandlas med lika värdighet går att begripa. Även en dödsdömd som leds till galgen kan visas värdighet. Men vad lika värde ska betyda går inte att begripa. (Jag har gjort några försök, exempelvis här)

Att en ideologis bärande idéer ska kunna förstås med hjärnan är emellertid inte att begära. Försök med Marx arbetsvärdelära så får du se. Enligt den teorin åstadkom Ingvar Kamprad inget av värde utan det var hans anställdas insatta arbetstid som orsakade hela succén. Ideologiernas funktion är inte att förklara världen utan att förklara för folket varför makthavarnas typ av maktutövning är rätt.

Värdegrunden erbjuder ett illustrativt exempel. Politikerväldets – och det välfärdsindustriella komplexets, som är politikerväldets verktyg och stödjande sociala skikt – affärsidé är att göra gott, rentav vara en ”humanitär stormakt”, genom att överföra bidrag och olika slags tjänster till individer som det är synd om. Allt detta sker på nettoskattebetalarnas bekostnad vilket nettoskattebetalarna inte alltid är så förtjusta i, men eftersom verksamheten är så omvittnat god har nettoskattebetalarna svårt att hitta någon moralisk grund för sina invändningar.

Här är tesen om allas lika värde fundamental för makten. Utan den rasar hela dess samhällsbygge. Låt mig ge ett outrerat men verklighetsbaserat exempel.

En svenskfödd IS-krigare kommer hem efter en mördarsväng i Syrien. Hur ska nu denna person behandlas av makten? Om makten hade bestått av vanliga medelklassare och gråsossar så skulle mördaren ha betraktats med avsky och fasa. Han skulle få ett hårt straff. Han skulle inte anses ha samma värde för samhället som en normal ansvarstagande skattebetalande medelklassare, men han skulle likväl behandlas med värdighet. Han skulle straffas, men inte förnedras.

Men på det viset kan IS-krigaren inte behandlas av en humanitär stormakt. Det är inget särskilt ”gott” med att ge förbrytare hårda straff. Det gör alla länder. Om det svenska politikerväldet ska behålla sitt internationella anseende och det välfärdsindustriella komplexet sina jobb så måste krigaren betraktas annorlunda. Tesen om allas lika värde är räddningen. Krigaren är inte skyldig. Han är likadan och lika mycket värd som de skötsamma, han har bara haft otur under sin uppväxt. Därför är det naturliga att kommunen försöker kompensera honom genom att ge honom lägenhet och körkort och försörjning tills han eventuellt omvandlat sig till en knegarsvensson.

På motsvarande sätt ligger det till med andra påstått eftersatta grupper. De är egentligen lika mycket värda som vem som helst men eftersom de har utsatts för orättmätigt förtryck har samhället en skuld till dem. Skuld betyder i det här fallet att nettoskattebetalarna ska försörja makthavarna för att makthavarna ska fortsätta med sitt dyrbara och utsiktslösa projekt som dock har den överlägsna fördelen just att det försörjer makthavarna på ett respektabelt sätt.