Det fanns en gammal damfrisering som bara gick allt sämre år för år. En dag kom det några moderna människor till frissan, som hette Berit, och föreslog att göra om salongen till något modernt, till exempel ett ekologiskt kafé som heter Coola Nikita med rättvist kaffe och surdegslimpa från en garanterat oreformerad före detta kolchoz i Estland. Servitrisen skulle ha en ring genom näsan och rosalila hår. Berit fick gärna vara med i egenskap av innehavare av hyreskontraktet fast då var hon tvungen att tatuera sig. Det hela blev förstås en braksuccé.

Om du skulle beskriva Coola Nikita, skulle du då framställa etablissemanget som 1) en gammal damfrisering eller 2) ett nytt koncept inom kafénäringen? Att jag frågar beror på att många svarar enligt det första alternativet när de ska förklara PK-ismen. De säger att PK-ismen uppstod när ett gäng marxister på sextiotalet upptäckte, ungefär som Berit, att efterfrågan vek på deras intellektuella produkt och att de därför gjorde om produkten till något modernare som var lättare att sälja, rättvist kaffe, till exempel. Ibland kallar de PK-ismen för kulturmarxism för att på en gång säga att det inte handlar om marxism men ändå handlar om marxism ungefär som om för att understryka en koppling mellan Coola Nikita och Berits nedlagda frisersalong.

Själv har jag svårt för den tolkningen även om personunionerna via Frankfurtskolan faktiskt existerade. Gamla marxister som Herbert Marcuse och Jürgen Habermas vässade sina läror för en ny tid ungefär som när Berit lät tatuera sig. Men det nya samhällsprojekt som sög åt sig och av egen kraft utvecklade PK-ismen hade inget med socialismen att göra. Rätt svar är enligt min uppfattning därför alternativ 2).

Det nya samhällsprojekt som formerade sig – eller kanske hade sin debutantbal – år 1968 var det hos oss i Sverige numera helt full- eller övermogna politikerväldet med tillhörande offentlig apparat. Jag menar att vi gör oss blinda om vi försöker avfärda detta projekt som resultatet av någon sorts vilsegången marxism.

PK-ismen är en helt ny lära som formades av den nya nisch som vissa länders ekonomiska framgångar vid detta historiska tillfälle erbjöd. Vad skulle man göra med det växande ekonomiska överskottet? I Sverige fanns ingen medelklass som förmådde hålla i sina slantar och därmed uppstod utrymme för en fantastisk expansion av politikerväldets domvärjo.

PK-ismen var ingen färdig ideologi som gav upphov till politikerväldet. Däremot blev politikerväldet en ny samhällsformation som behövde en legitimerande ideologi. Man rafsade ihop idéer som fanns här och där, till exempel postmodernisternas tes om att det inte finns någon sanning, Marx tes att överheten är historiskt överspelad, kyrkans ledord om att man ska älska varenda människa som sig själv.

Rafsade ihop? Visst. PK-ismen finns inte dokumenterad i någon helig bok dit man kan gå för att få ledning. Det finns alltså ingen motsvarighet till Bibeln, Koranen, Kapitalet eller Mein Kampf. PK-ismen har inget intellektuellt ledarskap eller organiserat prästerskap. Den är en helt opportunistisk tankevärld som tillåter politikerväldet med vidhängande statsapparat och lydiga propagandister i media att i eget intresse hitta på vad som helst och skälla alla som tycker annorlunda för någon sorts kättare, till exempel brunråttor.

Det stora problemet med svarsalternativet 1) är att det sätter stopp för ett fortsatt studium och en djupare förståelse för den världshistoriskt nya samhälleliga skapelse som utgörs av politikerväldet med vidhängande offentliga apparat och lydiga härolder i media.

Jag kan se paralleller med det karolinska enväldet. Envåldshärskaren motsvaras hos av några tusen yrkespolitiker, men det känns inte som någon fundamental skillnad.  Den stora skillnaden – bortsett från att karolinerväldet inte var demokratiskt – är att den apparat som suveränens makt vilar på – karolinerarmén respektive det välfärdsindustriella komplexet – har så olika sätt att hantera sina respektive självförverkliganden. Karolinerarmén ville göra av med folkets pengar (och ofta liv) genom att mörda, slå ihjäl och erövra i främmande land, något som folket på det hela taget tyckte illa om. Det välfärdsindustriella komplexet, däremot, framställer sig själv som godhetens bevarare och Sverige som en humanitär, inte militär, stormakt.

Vår tid är som ett karolinskt envälde där Svenska kyrkan och Försäkringskassan och deras allierade lyckats manövrera ut karolinerarmén och ta dess plats som stödtrupp och dominerande makthavare under suveränen.