”Vem vann?”

Formuleringen känns igen antar jag. Vi läser den på löpsedlar och i tidningsrubriker. Efter debatter i TV och i samband med ”politikerveckor” av olika slag. Förmodligen är målet mer att sälja lösnummer eller att lyfta fram en specifik kandidat än att förmedla en objektiv analys. En analys som dessutom – oavsett hur bra eller dålig den är – saknar egentlig betydelse.

Den saknar betydelse eftersom debatter och tal i praktiken saknar väsentlig betydelse. I normalfallet har omkring 50 procent av väljarna inte bestämt sig för vilket parti de ska rösta på i kommande val fyra veckor före valdagen och av dem brukar hälften bestämma sig i samband med valhelgen. Och när medborgarna tillfrågas ett par år efter valet brukar cirka 25 procent uppge att de inte längre minns vad de röstade på i det senaste riksdagsvalet. Det ligger nära till hands att travestera August Blanche’s kända replik från pjäsen Ett resande teatersällskap: ”Det ska fan vara politiker!” (…och för dig som inte känner igen repliken så byter du ut ordet ”politiker” mot ”teaterdirektör” för att få originalrepliken…).

Dessutom är antalet ”hästväljare” fortfarande stort i vårt land (…och med ”hästväljare” menas väljare som skulle rösta på ett visst parti även om partiledaren var en häst…). Min egen farmor var en sådan (…även 45 år efter första världskriget hänvisade hon gärna till att den borgerliga regeringen 1917 hade hällt ut mjölken istället för att se till att människor fick dricka den … fake news fungerade även då…) och även mina föräldrar fram till början av 1970-talet. Omkring 18 % av svenskarna är med hyggligt stor sannolikhet S-hästväljare och cirka 12 % är M-hästväljare (…och här kan noteras att såväl Håkan Juholt som Anna Kinberg-Batra i opinionsundersökningarna var på väg mot sitt partis ”häst”-nivå innan de byttes ut…).

L är ett parti som tidigare haft en hyggligt stor kärna ”hästväljare” – något som inte längre gäller och som nog är en viktig förklaringsfaktor till partiets nedgång. Totalt – bedömer jag (rätta mig gärna) kan 40 % av valmanskåren betraktas som ”hästväljare”. Men andelen minskar i takt med dödligheten. Valmanskåren består av cirka 7,5 miljoner individer varav ungefär 80 % går till valurnorna vilket innebär att varje procent i valet motsvaras av 60.000 röster. Med hänsyn till att omkring 100.000 medborgare avlider varje år och att ”hästväljande” är vanligare bland äldre, så är det rimligt att utgå från att såväl S som M kommer att få det tuffare framöver när ”hästväljarna” ska ersättas av väljare som behöver övertygas i en valrörelse i stället för att lägga sin röst ”mekaniskt”.

Så – vem vann talarkampen i Almedalen?

Svaret är: ”Alla” vann – det beror helt på vem man frågar. För ur rent retorisk teknisk (!) aspekt så gjorde alla åtta talarna (…och deras talskrivare!…) ett riktigt bra jobb. Och i relation till sina respektive målgrupper så skötte de sig bra. Ingen ”troende” gick nog besviken från ”sin” partiledares framträdande i Almedalen 2018.

Svaret är också detta: ”Ingen” vann! För talen i Almedalen kommer inte att ha påverkan på valet den 9 september. Inte för väljarna – möjligen för valarbetarna inom partierna. Som kanske motiverades att anstränga sig ytterligare. Ringa på en dörr till, ringa ett telefonsamtal till, jobba en timma längre på partiets kansli.

Ser vi till min egen – strikt retoriska – värdering (10-skala) av talarna så ser den ut som följer:

1. Jan Björklund, Liberalerna 8,75
2. Ebba Busch-Thor, Kristdemokraterna 8,50
3. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna 8,25
4. Stefan Löfvén, Socialdemokraterna 8,00
5. Annie Lööf, Centerpartiet 7,50
5. Ulf Kristersson, Moderaterna 7,50
7. Isabella Lövin, Miljöpartiet 7,25
8. Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet 6,00

Listan ovan kan vara värd en kort kommentar:

Björklund kommer högst hos mig för att han helt enkelt är den som är bäst på att hantera de retoriska hjälpmedlen. Hans tal är finessrika och han är fyndig – kul att lyssna på helt enkelt. Samma sak kan sägas om Busch Thor – skicklig på scenen och hon har en manusteknik som är helt fantastisk. Jimmie Åkesson har en mycket bra scennärvaro, och med vassare formuleringar så skulle han hamna ännu högre på min lista. Löfvén gjorde i mitt tycke sitt bästa framträdande och talets upplägg var skickligt ”tänkt”. Lööf gjorde det bra utan att glänsa – talet lät bättre än det var när man läste det. Kristersson var bra – ett gediget retoriskt hantverk och han hade en formulering som jag personligen kommer att ta med mig i mitt vidare liv. Lövin var lite tvärtemot Lööf – talet var bättre än Lövin. Som i mitt tycke är den som behöver mest träning. En som inte behöver träning är däremot Sjöstedt som jag placerar sist. Inte för att han är en dålig talare – tvärtom – utan för att hans tal egentligen saknade de retoriska finesser som han normalt har när han lägger ned lite mer tid (?) på sina tal.

Enligt min uppfattning har vi politiska ledare som är förhållandevis bra i talarstolen. Om man ser det strikt retoriskt. Vad gäller innehållet har jag naturligtvis också uppfattningar, men dessa hör inte hemma här.

Ämnen som togs upp i Almedalstalen

Mest intressant är kanske att börja med att notera vilka ämnen som inte (!) togs upp under Almedalsveckan. Jag noterade följande ”luckor” bland ämnena (…och du som läsare har kanske fler…):

Ingen talade om försvaret/militären/NATO (…frånsett Björklund som hade en lite smårolig formulering om att Liberalerna behövs för att ”försvara försvaret”…). Ingen tog heller upp företagandet/nyföretagandet (…Lööf och Lövin nämnde företagarna men prioriterade att koppla denna företeelse till miljöförbättringar…). Ingen talade heller om vår infrastruktur – om behoven av kommunikationer på väg, sjöledes och i luften. Ingen nämnde järnvägen – varken höghastighetståg eller de ”gamla vanliga” tågen. Skattesystemet var tydligen en icke-fråga och ingen skällde heller på Försäkringskassan. Behovet av uppfinningar och innovationer tog ingen upp och likaså nämnde ingen något om kyrka, domstolsväsendet/lagstiftning och FN. Ingen talade heller om bostadsbyggandet – det vill säga att det byggs för lite. Mest förvånansvärt är kanske att ingen tog upp utlandsbiståndet och SIDA och att ingen talade om kulturområdet.

Frågor som fler talade om var värderingar – många vill säkert att valrörelsen ska handla om just dessa. Dessutom hade i princip alla något med om invandring/integration/migration och problem som är förknippade med dessa företeelser. Konstigt vore väl annars kan man tänka – väldigt mycket av ”vanliga människors” vardag går säkert åt till att fundera på sådant. Sjukvården togs också upp av fler, men ändå inte i så hög utsträckning som man hade kunnat vänta sig. Påfallande lite handlade om jobben och arbetslösheten. Jordbruket togs bara upp av en talare – inte Lööf som man hade kunnat vänta sig utan av Lövin. Och då med självklar miljövinkling. Pensionärerna fick förvånansvärt lite utrymme – två talare avsatte utrymme för dessa. Nationalism fick mycket utrymme – men bara i två tal. Det var Björklund och Åkesson som i detta ämne hade en helt egen match.

Vad gäller vår speciella mätning detta år – att mäta andelen konkreta förslag i talen – så blev resultatet att lite drygt 5,2 procent av den sammanlagda taltiden innehöll sådan som med lite god vilja kan tolkas som konkreta förslag. Att mäta vad som i praktiken blir något som omsätts i praktiken överlåter jag med varm hand till andra att göra. Men, jag har i alla fall särskilt noterat det som kan definieras som ”konkret” i talen.

Så – vem var det då som vann?

Rent retoriskt så var Jan Björklund och Ebba Busch Thor klart bäst. Bra tal, bra formuleringar, bra manusteknik, bra taltempo, och så vidare. Men, nyttan av denna framgång är med säkerhet ytterst begränsad. I Almedalen vinner man inga val.

Publikmässigt var Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt vinnare. Båda gick hem hos sina åhörare och de gick säkert också hem i TV-rutan. Båda befinner sig på en framgångsvåg som, om inget oförutsett inträffar, kommer att fortsätta fram till valet. De som får betala ”priset” för detta är – tror jag – i första hand S och M. Kortsiktiga budskap slår i allmänhet de långsiktiga – och att notera här är att just S och M var de enda som ägnade stor del av sina tal att tala om ”det politiska ledarskapet”.

Den största vinnaren är dock – i mitt tycke – Isabella Lövin. Årets sommarväder – kopplad till MPs retorik – blir förmodligen en valvinnare. Inte för att MP kommer att kunna ändra på något i miljön, men för att vädret så påtagligt har accentuerat de miljöproblem som MP har tagit upp gång på gång. Att innevånarna i Sverige utgör cirka 0,13 procent av jordens befolkning och att vi har världens – ur miljösynpunkt – bästa energisystem med 95 procent fossilfri energi, spelar i sammanhanget ingen roll. Låter man magkänslan avgöra så blir MP, för många, ett naturligt val den 9 september i år.

Förlorarna blir – tror jag – de traditionellt ”stora” partierna S och M. Partier som har och har haft makt under många år förlorar i val i alla delar av världen, och jag tror inte att Sverige är ett undantag. Och för KD blir årets val verkligen en fråga om ”vinna-eller-försvinna”. Kommer ”broder-fyra-procent” att ställa upp igen – ja, det är frågan? Kanske ska L och KD sätta sig ned och fundera – tillsammans – på framtiden?

Avslutning

Avslutningsvis vill jag tacka för kommentarerna av mina analyser – såväl för de negativa som de positiva. Det är nyttigt att få kritik. Det är också roligare att få en negativ reaktion än ingen alls. Och för mig har det varit särskilt intressant att få en personlig insikt om vilka villkor som gäller i dagens sociala medier.

Detta blir dock mitt sista inlägg på DGS. Alltså inga talanalyser nästa år eller åren därefter – särskilt inte som jag tvivlar på att konceptet ”Almedals-veckan” har förmåga att överleva särskilt länge till. Lite grand känner jag att arrangörerna ”sålt sin själ” och att det som var viktigt för 10-20 år sedan har ersatts av kommers och ”tingel-tangel”. Gissningsvis skickar partierna inte sina partiledare till nästa års vecka. Och dyker de upp igen, så blir det i så fall 2022 – om Almedals-veckan då fortfarande arrangeras.

Christer Hanefalk är retorikexpert och har analyserat partiledarnas tal i Almedalen för Det Goda Samhället.