För den som studerat något litet nationalekonomi är den mentala konstruktionen ”utbud och efterfrågan” fundamental. Jag vet inte om denna tankekonstruktion är självklar för alla eller om den är en uppfinning av någon nationalekonom, men den är bra. Det som sker på marknaden är resultatet av ett spel mellan den som har något att utbjuda till försäljning och den som eventuellt har lust att köpa varan. Poängen är att båda parter måste till för att det ska bli handel och produktion.

Alternativet till spelet mellan utbud och efterfrågan är självhushållning, till exempel att bonden odlar kornet och föder upp hönan för att själv äta upp produktionen.

På senare tid har folk – och denna observation grundar jag helt ovetenskapligt på uppfattningar kring vad människor säger och vad jag ser på YouTube – börjat ta den PK-istiska ideologin på mer allvar. Man inser att PK-ismen inte bara är en serie knäppa och osammanhängande tankefragment utan ett det finns en metod i galenskapen.

Folk som funderar på sådant är intellektuella och filosofer. Intellektuella och filosofer jobbar med idéer. När de strävar efter att förstå PK-ismen börjar de därför leta i andra, redan tidigare existerande idésystem för att hitta PK-ismens rötter. Det är på så vis en skarp tänkare som Jordan Peterson kommer fram till att PK-ismen är en utveckling exempelvis av fransk postmodernism och en muterad form av den marxistiska Frankfurtskolan.

Problemet, som jag ser det, med det synsättet är att det inte kan förklara varför dessa tankemutationer tagit världen med sådan storm. Bara för att postmodernisten Jacques Derrida och Frankfurtmarxisten Herbert Marcuse skrev en bok eller två skulle alltså det svenska Skolverket börja vältra sig i värdegrundstänkande och Ljusdals kommun ha anställt tre jämställdhetsstrateger – de heter Anna, Eva och Malin – i stället för att planera för skogsbränder?

Att företagare som utbjuder sina varor på en marknad lyckas få dem sålda beror inte bara på utbudet, utan också på efterfrågan. Dåliga och oanvändbara produkter blir inte sålda. Det krävs att det finns någon som gillar dem för att det ska bli affär. Min stora upptäckt är att detta gäller även på marknaden för idéer. Det räcker inte med att någon tänkt något, det måste också finnas någon som ”köper” idéerna för att de ska få genomslag. Det finns hur många nya idéer i världen som helst och de flesta av dem dör snabbt eftersom ingen tycker de är något att ha. Det verkar sådana som Jordan Peterson, som i övrigt är en intressant person, inte ha tänkt på. Det är efterfrågan på PK-istiska idéer som gjort PK-ismen stor, inte att någon fransman eller tysk skrivit texter som nästan ingen läser eller begriper.

Det var samma sak med socialismen. Arbetarklassen var ett helt nytt samhällsfenomen som behövde ett lämpligt tänkande och Marx hade skrivit en bok som knappt går att läsa men hade en poäng som arbetarna kunde begripa på tio sekunder, nämligen att de själva borde ha mer makt. Därför blev de socialister.

Jag påstår alltså att man för att förstå PK-ismens genombrott i hela västvärlden måste inse att det finns intressen som efterfrågar den sortens idégods, intressen som gillar och gynnas av föreställningen att det inte finns någon sanning och att västerlandets framgångar beror på att onda, vita, manliga kapitalister rövat rikedomar från exempelvis hyggliga afrikaner.

Det är med idéer som det är med varor, det krävs både utbud och efterfrågan för att det ska bli fart på omsättningen. Men den stora skillnaden är att varor, en Mercedes Benz till exempel, måste fungera för att i längden hålla sig kvar på marknaden. Riktigt så är det inte med idéer, alltså idéer som gäller samhället. De behöver inte ha någon verklighetsanknytning. De har framför allt ideologisk betydelse. Deras huvudsyfte är att legitimera maktinnehavet hos de intressen som efterfrågar dem.

PK-ismen började slå igenom på 1970-talet eller däromkring. Med mitt synsätt kan vi därför konkludera att ett nytt samhällsintresse då började formera sig för vilket de traditionella ideologierna – liberalism, konservatism, socialism och sådant där – inte passade. Den nya ordningen behövde ett helt nytt och eget tankesystem för att kunna utveckla sin fulla kraft, det vill säga skapa så goda överlevnadsmöjligheter som möjligt åt allt fler proselyter. Det behövdes en skräddarsydd ideologi som förklarade att den nya ordningen var god och existerade inte i eget intresse utan för sina klienter och att den skattebetalande medelklassen var orsak till allt ont och därför skulle skämmas och fortsätta att betala utan knot. Dessa tankar var inte så märkvärdiga och hade säkert kunnat tänkas ut av den nya ordningen själv men när nu Derrida och Marcuse hade gjort ett användbart grundjobb kunde den nya ordningen lika gärna ta deras idéer för att spara lite tid.

Den nya ordningen uppstod i USA och möjliggjordes av en kombination av ekonomiskt välstånd och skamkänslor. Amerikanerna skämdes för påstådda brott mot sin svarta befolkning, sedan upptäckte kvinnorna att de också var förtryckta och därefter kom grupp efter grupp och förklarade sig för offer. Hela detta tänkande, som har sitt intellektuella epicentrum vid USAs främsta universitet, möjliggjordes av och vidareutvecklade PK-ismen.

I Sverige fann denna ideologi bördigare jord än i något annat land. I USA, som fortfarande har ett starkt civilt samhälle, gjorde medelklassen motstånd. Men i Sverige, där den motsvarande medelklassen var försvagad av ett halvt sekels socialdemokratisk maktutövning, kunde PK-ismen sopa rent för ett totalt maktövertagande. Resultatet blev politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dess hyllningskörer och intellektuella vakthundar i media.
Den samhällsordning västvärlden nu lever med – och som nått sin högsta utveckling i Sverige – är vad jag vet inte känd från tidigare i historien. Det är därför den behöver en tidigare okänd ideologi. Kanske påminner vår samhällsordning om romarrikets senare skeden innan de bortskämda och förvekligade romarna (om man ska tro Edward Gibbon) fick ge sig åt främmande erövrare.