Idag i Sverige finns flera utbildningar som inte förbättrar ens chanser att få vare sig jobb eller högre inkomst. Så har det varit väldigt länge. För ett halvt sekel sedan var visserligen en universitetsutbildning, vilken som helst, i princip en garanti för ett bekvämt jobb och en biljett till medelklassen. Men idag ser arbetsmarknaden alltså annorlunda ut. Den som besöker universitetens hemsidor får dock uppfattningen att ingenting förändrats under det halva seklet: Varje utbildning leder till jobb, åtminstone om man är kompetent (och vem ser sig själv som något annat än kompetent?).

Några exempel: Kulturarbetare är i det närmaste berömda för svältlöner och osäkra anställningar. Men på hemsidan för Göteborgs Universitets kulturkandidatprogram står att läsa att ”Du får användning av utbildningen i arbeten som kulturkritiker, kulturjournalist och som författare av utbildnings- och kursmaterial. Dina kompetenser kan också komma till användning på tv-, film- och mediebolag, inom folkbildning och turism eller som arrangör av olika kulturevenemang”. Det låter ju bra, men hur många av kulturkandidatprogrammets före detta elever har fått jobb inom kultursektorn? Hur många har fått jobb överhuvudtaget? Hur lång tid tar det i snitt att få jobb efter examen?

Journalister finns i stort överskott. Detta lär förvärras i takt med att traditionell pappersmedia dör ut och online- och alternativa medier tar över. Man skulle dock kunna få för sig att en journalistisk renässans är nära förestående när man läser Luleå Tekniska Universitets hemsida: ”Med utbildningen Journalistik och medier i bagaget är du rustad för de förändringar som sker i medielandskapet. Du har en bred kunskap för att till exempel göra program eller nyheter för radio, tv och webb, eller jobba som skribent, radio- eller tv-reporter och redaktör”. Inget att oroa sig med andra ord, vilket man självklart backar upp med statistik som visar att universitetets alumner har högst anställningsgrad av alla journalistikutbildade i hela… nähä inte det? Inga siffror? OK.

Hälsovetare har idag svårt att få jobb, och det kommer enligt prognoser bli ännu svårare på fem års sikt. Detta stoppar inte Högskolan i Gävle från att hävda att ”genom utbildningen [Folkhälsostrateg för hållbar utveckling] får du en kompetens som behövs i framtiden. Du får med dig kunskaper för att kunna bidra till folkhälsa och hållbar utveckling”. Kanske behövs kompetensen i framtiden, men det är ju uppenbarligen inte samma sak som att det faktiskt finns en efterfrågan!

Nu invänder kanske någon att det ju är de blivande studenternas eget ansvar att undersöka vilka utbildningar som är lönsamma och sannolika att leda till jobb. Till viss del stämmer detta, men snälla nån, vi pratar om 18-åringar! Människor som fått lära sig hela livet att man kan och bör lita på skolan, och logiskt nog utgår från att detsamma gäller universiteten. Det går inte att bara vifta bort detta med caveat emptor. Vidare så har dessa 18-åringar ofta ett rent extremt confirmation bias: Om en 18-åring drömt hela livet om att bli journalist och på universitetets hemsida får veta att det minsann både är realistiskt och lönsamt, så kommer han antagligen ignorera alla källor som säger något annat; han har ju redan en trovärdig källa som säger vad han vill, varför skulle han lyssna på alla nejsägare som bara är ute efter att krossa hans dröm?

Vidare är universiteten inga privata företag. De är statligt ägda och finansierade, och staten har ett större ansvar för att den information som går ut från dess institutioner är korrekt än den privata sektorn har. Att välja utbildning är sist men inte minst inget lätt val att ångra; säkert så kommer den 18-årige journalistikentusiasten så småningom att konfronteras av verkligheten. Men då är han sannolikt tre år äldre och har 200 000+ kronor i studieskulder.

Vän av ordning kanske anmärker på att universiteten ju aldrig lovar någon jobb, eller ens säger att arbetsmarknaden är superbra. Men det behövs ju heller inte – det är så i princip all marknadsföring fungerar. Marknadsföraren ger nyckelorden, ”lockropen”, och kunden fyller i luckorna med sina egna förväntningar som marknadsföraren är väl medveten om.

Ett rimligt system vore att alla offentliga universitet måste samla in och visa statistik över hur det har gått för de som tidigare studerat på respektive program – hur många har arbete, och hur många arbetar inom ett relevant område? Om sådan statistik inte går att få tag på av olika skäl, så måste universitetet ändå uppge arbetslösheten inom sektorn programmet hör till, samt prognos från exempelvis SACO. Även genomsnittlig inkomst bör redovisas.

Syftet med detta är självklart inte att ingen ska utbilda sig inom områden där det är svårt att få jobb. Jag har ju av någon outgrundlig anledning utbildat och forskat mig till att bli en konservativ beteendeekonom, vilket om möjligt ger mig sämre arbetsutsikter än både kulturarbetare och socialdemokratiska riksdagskandidater har!

En utbildning måste inte bara handla om att maximera arbetsutsikter och inkomst. Det är dock inte för mycket begärt att framtida studenter ges all information de behöver för att göra en rationell avvägning mellan att följa sina drömmar och att maximera sina inkomst- och arbetsutsikter. Både vi som samhälle och studenterna själva kommer att tjäna på detta. Det är därför hög tid att universiteten lägger korten på borden och talar klarspråk med framtidens studenter.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook. Du kan stödja John Gustavsson genom att swisha till 00353 87 102 63 68.