Regeringsformen är ett slags uppdragsbeskrivning för vårt lands välfärdsstat som den själv skrev när den blivit varm i kläderna år 1974. Där visar den hur den tänker.

Jag var länge en anhängare av dess tänkande eftersom det lät humanistiskt och omtänksamt. Numera har jag insett att välfärdsstaten bara tänker på sig själv. När den exempelvis säger att den ska trygga folks arbete så betyder det bara att den ska ha fri dragningsrätt på medborgarnas inkomster för att kunna inrätta en arbetsförmedling som kostar två BNP-procent utan att lyckas något särskilt med vad den gör annat än att ordna ett enkelt och anständigt liv till folk med anställning inom apparaten (plus en del klienter).

Den närmaste historiska parallellen jag kan komma på är medeltidens munk- och nunneväsende. Munkarna och nunnorna var försörjda mot att de skulle göra nyttiga sociala tjänster. En sansad bedömning är nog att de i stället valde inre arbete i form av bön och intressant umgänge med varandra.

I regeringsformens första kapitel, andra paragraf, står till exempel, förkortat, så här:

Särskilt ska det allmänna trygga rätten till utbildning.

Det allmänna ska trygga en massa andra saker också, men nu koncentrerar jag mig på utbildningen. Stadgandet innehåller minst fyra svåra begrepp. Det första är ”utbildning”. Det andra är ”rätten till utbildning”. Det tredje är ”trygga rätten till utbildning”. Det fjärde är ”det allmänna”. Puh, det här blir jobbigt.

Många tror att utbildningens syfte är att klienterna, som vi kan kalla för elever eller studenter, ska utsätta sig för utbildning för att få ett bättre liv, till exempel ett jobb med högre lön. Bara där gömmer sig två diskutabla uppfattningar. Den första är empirisk. Är det verkligen så att folk får ett bättre liv, hur nu det ska mätas, med högre utbildning? Den andra är moralisk. Om det nu är så att individens liv blir bättre av utbildning, varför ska då jag, utomstående skattebetalare, betala för att någon ungdom får ett bättre liv?

Jag får ingen rätsida på det där. Jag tror att premissen är fel. I det goda samhället är syftet med utbildningen inte att individer ska kunna glassa fram i livet utan att de som av ödet fått särskild fallenhet för något slags av kollektivet uppskattad kompetens ska erbjudas möjligheter att förkovra sig själv till mästerskap, till exempel att kollektivet uppskattar att en musikaliskt begåvad människa blir en virtuos violinist eller att en annan blir en skicklig och skolad elektriker.

Vem som helst kan inte bli en virtuos violinist, ej heller ingenjör eller skicklig tandläkare eller jurist. Det krävs läggning och ansträngning. För rätt person kan den lämpliga utbildningen vara en till och med nödvändig förutsättning för framgång. Men för fel person är utbildningen bortkastad.

Min poäng är att utbildning inte är något du får för din enskilda välgång (även om du kommer att gilla applådåskorna efter din konsert), utan för kollektivets, i varje fall så länge kollektivet ska betala för äventyret. När du får utbildning har du fått en skyldighet mot kollektivet. Utbildningen förbereder dig för ett kall i kollektivets tjänst.

I det perspektivet kan vi fundera över begreppet ”rätten till utbildning”. Vad betyder det? En ”rätt” att skaffa sig en ”skyldighet”? Den som blivit påkostad utbildning till hjärnkirurg har en skyldighet att verka som hjärnkirurg till allmänhetens bästa. Betyder det att vem som helst har rätt att utbilda sig till hjärnkirurg? Nej. Men exemplet är inte så bra eftersom det hos oss är svårt att komma in på hjärnkirurgutbildningen. Låt oss i stället ta litteraturvetarutbildningen. Ska var och en, som inte kommer in på någon annan utbildning, har rätt att gå där (och dessutom på min bekostnad)? Tanken att det skulle finnas någon abstrakt rätt till utbildning utan tanke på vederbörande students förmåga att skapa valuta för kollektivets satsning på personen i fråga är absurd.

Så vad kan ”rätten till utbildning” egentligen betyda? Om du frågar mig så tror jag att det som avses är utbildningsinstitutionernas rätt till försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Den ”rätt” saken gäller är att det ska finnas tillräckligt med människomaterial att utbilda så att löner ska kunna utbetalas.

Vad blir det i det perspektivet med begreppet ”trygga rätten till utbildning”? Om rätten till utbildning visar sig vara rätten att ge utbildning, det vill säga vara anställd inom någon utbildningsinstitution, så måste tryggandet handla om något slags garanterad anställningstrygghet för vederbörande funktionärer.

Då kommer vi till det fjärde svåra begreppet, nämligen ”det allmänna”. Vem kan det vara? Vem är den som ska trygga existensen för välfärdsfunktionärer? Det kan inte var jag och de andra skattebetalarna. Vi ser ingen fördel med att utbilda och försörja, bara som exempel, en massa litteraturvetare. Jag kan bara komma på att det allmänna måste vara någon sorts överorganisation för välfärdsinstitutionernas samlade intressenter och det tror jag faktiskt att det också är. Jag kallar denna överorganisation för ”politikerväldet”.

Om du håller med mig, vilket kanske är att begära för mycket, så menar du också att politikerna på det hela taget inte står på nettoskattebetalarnas sida.