Jag försökte nyligen läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

”Försökte” är ett mer träffande uttryck än ”läsa”. Diktverket består av mer än 1 100 åttaradiga likformiga strofer (som rimmar abababcc, om du vill veta). Dessutom är det konstigt skrivet som nästan alla gamla texter som inte moderniserats – och därvid troligen förvanskats – av hjälpsamma nydanare. Men det värsta är att man för att förstå berättelsen, som handlar om Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien, dit han anlände i maj 1498, måste veta allt om grekisk och romersk historia, filosofi och religion, vilket jag inte gör.

Men jag lyckades begripa att eposet är en lysande hyllning till det portugisiska folket – ”luserna” – som under hela händelseförloppet har beskydd av gudinnan Venus. Hon lägger sig hela tiden i allt som sker ty hon inte gillar guden Bacchus, som står på lusernas motståndares – muslimernas – sida.

I början av 1400-talet var Portugal ett obemärkt land som ofta härjades av muslimska slavjägare. Muslimerna tillfångatog luser och sålde dem på slavmarknader i Nordafrika. Nu inträffar något mycket märkvärdigt. Jag tror inte att jag romantiserar. På mindre än hundra år reser sig Portugal från det kanske ynkligaste och mest eftersatta landet av alla till en världsmakt med besittningar över hela jorden. Det var inte så helt olikt den resa Sverige gjorde under nittonhundratalet där svenskarna i början tillhörde jordens fattigaste och vid slutet jordens rikaste.

Som vanligt förstår man inte vad sådant där beror på, men man kan peka på fakta som känns betydelsefulla. Den tjugoårige Henrique, sedermera känd som ”Sjöfararen”, tredje son till kung João I, övertalade år 1416 sin far att kriga mot slavrövarmorerna. Kungen och prinsen lyckades erövra staden Ceuta vid Gibraltar sund. Henrique blev imponerad av den mängd värdefulla varor, framför allt slavar, kryddor och guld, som muslimerna handlade med kors och tvärs över Nordafrika, Mellanöstern och ända bort till det rika Indien. Henrique bestämde sig för att ge sig in i leken.

Det började inte så bra. Han förlorade ett slag om staden Tanger, också vid Gibraltar sund, vilket slutade med att hans lillebror Fernando i elva år fick vittra bort som gisslan i morernas fängelsehålor eftersom Portugals stormän vägrade betala lösensumman. (Min cyniska portugisiskafröken säger att de säkert hade råd om de ville men att de nog inte ville eftersom det kan vara lägligt att hålla tronpretender i tryggt fängsligt förvar långt borta.)

I stället för att kriga mot muslimerna beslöt Henrique att utveckla tekniken. Om han disponerade riktiga, havsgående fartyg kunde han kanske nå sjövägen till Indiens rikedomar.

Hade han verkligen en så djärv och avancerad idé – oceanfartyg – eller är det något vi konstruerat i efterhand? Svårt att veta. Det finns en historieskrivning, numera övergiven, som går ut på att Henrique inrättade ett högteknologiskt marintekniskt centrum vid Sagres, Portugals sydvästra spets. Där skulle man ha experimenterat med navigationsinstrument, kartor, båtbyggnadsteknik och annat användbart för sjöfarten.

Men även om Henrique aldrig anlade något nautiskt forskningsinstitut i Sagres så gjorde han mycket annat. Han la grunden till det som blev universitetet i Lissabon. Han skickade en bror till Venedig för att hitta de bästa kartorna och kartritarna. Och framför allt lät han konstruera de tidiga oceanresornas arbetshäst, karavellen. Karavellen hade latinsegel, alltså trekantiga segel, och kunde därför kryssa, vilket inte var möjligt med gängse fyrkantiga segel. I och för sig hade latinsegel långt tidigare använts, inte minst i Indiska oceanen, men karavellen gjordes för att duga till långa havsseglingar. Dessutom var den grundgående så att man exempelvis kunde gå in i flodmynningar.

Under några årtionden sköt Portugal sedan av ett fyrverkeri av märkvärdiga nautiska bedrifter. År 1444 nådde expeditionschefen Dinis Dias Senegal vid Afrikas västligaste punkt. Därmed hade Portugal kringseglat muslimernas välde och kunde själva handla med södra Afrikas rikedomar. De närmaste åren gick mer än en karavell i månaden lastad med guld till Lissabon.

För varje år lyckades portugiserna segla en latitudgrad längre söderut. Bartolomeu Dias nådde Godahoppsudden 1488. Tio år senare fortsatte alltså Vasco da Gama ända till Indien. På vägen hade han seglat rakt över havet från Senegal till Sydafrika i stället för att förflytta sig längs kusten. Det var en modig innovation. Nästan 700 mil utan landkontakt.

Brasilien – portugiserna reste åt alla håll – upptäcktes och började koloniseras år 1500 av Pedro Álvares Cabral. Egentligen skulle han till Indien. Antingen seglade han fel eller också var han olydig. I vilket fall fortsatte han till Indien efter Brasilien. Portugiserna började känna världshaven som sin egen byxficka.

Efter dessa framgångar skojade man inte längre med Portugal. Det var slut med muslimernas slavjakt. Uppryckningen hade bara tagit lite mer än ett halvt sekel. För samtidens portugiser måste utvecklingen ha tett sig alldeles fantastisk. Hur skulle den förklaras?

Det är inte konstigt att Camões tog till ockulta förklaringar till framgångarna. Succén berodde på gudarnas ingripande. Uppsvinget ledde också till att portugiserna sedermera inte kunnat glömma vilka hjältar de är. (Min uppfattning är att deras tunga ögonlock beror på att de drömmer sig tillbaka till dessa rekordår.)

Camões höll på i minst ett årtionde med sitt verk. Enligt legenden ska han alltid ha haft de skrivna arken med sig på sina resor. En gång led han skeppsbrott i Fjärran Östern och kunde välja om han skulle rädda skriften eller sin kinesiska älskarinna. Han räddade skriften. Så här lyder de första tre stroferna i min tolkning och översättning:

De samlade vapnen och herremännen,
Som från Lusitaniens (Portugals) västra strand,
Över hav som aldrig tidigare befarits,
Nådde så långt som till Taprobana (vilket visar sig betyda Sri Lanka).
I faror och påtvingade krig,
Gjorde de mer än vad mänsklig kraft kunde lova,
Och bland avlägsna folk kunde de skapa,
Ett Nytt Kungarike av ädlaste slag.

Minnena är ärofulla,
Av dessa Kungar som spred,
Tron och Imperiet till onda trakter.
Från Afrika och Asien krossade de motstånd.
Om dem som genom modiga handlingar,
Befriat sig från tvånget att dö,
Ska jag sjunga över hela världen,
Om jag beviljas fliten och inspirationen.

Glöm bort de stora seglatser,
Som gjordes av greken och trojanen (syftar på Iliaden och Odyssén),
Tala tyst om äran som segrarna gav,
Åt Alexander (den store) och Trajano (?).
Jag sjunger om den modige Lusitanen (portugisen, alltså),
Som åtlyddes av Neptunus och Mars.
Bry dig inte om vad den åldriga Musan sjunger,
Ty här uppreser sig en högre ära.

Camões hade nog rätt. Portugisernas bragder var stora. Båtar som går över haven har blivit ett vinnarkoncept.