För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en roman för att visa att u-landsbistånd för det mesta är skadligt, inte för givaren, utan för mottagaren. För givaren är det snarast en behaglig syssla. Jag hade hållit på med den i tio år så jag visste vad jag pratade om.

Dåmera var detta en apart och ouppfostrad åsikt. Numera är uppfattningen närmast vedertagen. År 2015 fick skotten Angus Deaton nobelpriset i ekonomi för att han formulerat samma upptäckter om biståndets vansklighet som jag. Mer mainstream kan det inte bli.

Av detta kan du lära dig att du med förtröstan och stark övertygelse kan misstro folk som argumenterar för mer u-landsbistånd. Motsvarande grad av misstänksamhet bör du rikta mot u-landsbiståndets inhemska släktingar, exempelvis socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Även sådan verksamhet är, enligt min uppfattning, visserligen behaglig för apparatfolket men verkningslös och ofta till och med skadlig för klienterna.

Men den nattsvarta synen har jag inte på all mänsklig verksamhet. I så fall hade jag aldrig vågat sätta mig i en flygmaskin eller kliva in i en hiss. Jag litar på Airbus och Otis. Jag litar även på Skoda och Mercedes Benz, ja, till och med på Unilever. Jag äter Findus ärter utan att oroa mig det minst för några obehagliga bieffekter. Jag sätter mig med full tillit i en stol från Ikea.

Varför misstror jag således kommunens socialförvaltning men inte Procter and Gamble? En del tror att det skulle vara någon systematisk skillnad på människomaterialet, till exempel att folk som jobbar med u-landsbistånd skulle vara mer ansvarslösa än folk som tillverkar Pepsodent.

Det tror inte jag. Jag har jobbat i tillräckligt många biståndsorganisationer för att veta att det för det mesta är begåvade och välmenande människor som befolkar dem. De tror på vad de gör.
Den stora skillnaden mellan dessa två typer av organisationer är att den ena har monopol medan den andra är konkurrensutsatt. Konkurrensen piskar producenterna för att gynna konsumenterna medan monopolen nonchalerar kunderna eller klienterna för producenternas bekvämlighet.

Dessa krafter är obönhörliga och obetvingliga. Monopol har makt och makt korrumperar. Att Axel Oxenstierna lyckades ingjuta hederlighet i den svenska ämbetsmannakåren är något så märkligt att svensk byråkrati borde placeras på Unescos världsarvslista om hederligheten fortfarande består. När jag jobbade på Sida märkte jag aldrig att någon ens tänkte tanken på underslev till egen vinning (fast det tisslades och tasslades om en anställd som kom från byggindustrin).

Men korruption i bemärkelsen pengar i den egna fickan är inte det som gör att monopol misslyckas. Skälet att de misslyckas är att det saknas konkurrenter som tvingar dem att lyckas. I stället gör de lite som de vill. I Sverige sysslar de till exempel med att försöka driva verksamheter i enlighet med verklighetsfrämmande PK-istiska frälsningsläror, exempelvis att skolelever ska lära sig själva och lärarna bara agera coacher och att alla människor har lika värde så att det blir bäst för alla om obegåvade barn som inte ens behärskar de fyra räknesätten blandas med unga mattegenier.

Jaha, då är det väl bara att utsätta alla organisationer för konkurrens? Men det är ofta svårare än man tror.

Friskolorna har väl gjort en del nytta, men de sitter fast i samma tvångströja av regler och pedagogisk kultur att det är svårt för dem att ta ut svängarna.

Sedan har vi det här med att myndigheter inte bör konkurrensutsättas. Myndigheter måste ha monopol. Man kan inte inrätta ett system med ”domstolspeng” där en åtalad själv får välja bland olika konkurrerande domstolar enligt skolpengsmodellen. Så det hjälper inte alltid att vi har ett klart och tydligt svar på frågan vem man kan lita på.

Ännu mer komplicerat blir det när man ska skaffa sig en uppfattning om organisationssystem som verkar leva i en blandning av monopol och konkurrens, tänk Big Pharma och hela den medicinsktekniska industrin. Där får jag problem. Jag har personligen goda erfarenheter av vad skolmedicinen kan åstadkomma. Men det går inte att värja sig mot att vi här har en motsvarighet till det militärindustriella och det välfärdsindustriella komplexet, nämligen en enorm privat industri, en stor och rätt välorganiserad kår av professionella yrkesutövare, patienter som inte begriper sig på verksamheten och alltihop finansierat av politikerpengar. Jag har inte samma grundmurade förtroende för detta system som jag har för Findus vilket alltså till stor del beror på att jag inte kan bedöma det lilla vita pillret med samma säkerhet som jag utvärderar ärtan.