Landets krisberedskap har gång på gång utretts. Slutsatserna i dessa utredningar har under hela 2000-talet varit enahanda: det finns systematiska brister i beredskapen. Ingen av de tre berörda regeringarna har brytt sig om att ta utredningarnas förslag på allvar, än mindre fatta något beslut. Hur skall detta ointresse kunna förklaras? Kriser som skadat förtroendet för sittande regering har återkommit regelbundet. Borde inte berörda regeringar i eget intresse, för att skydda sig, göra något?

Det gör man. Man skyddar sig genom att smita från ansvaret.

En liten utvikning för att klargöra läget: Den franske presidenten Macron har varit utsatt för något som kallas för affären Benalla. Denne var ansvarig för Macrons säkerhet, vid sidan av ordinarie säkerhetspolis. Han hade ingen officiell ställning, men redan närheten till makten gav honom tillräcklig auktoritet. Häromveckan publicerades bilder från övervakningskameror som avslöjade hur han, som inte har polismans befogenheter, attackerade två demonstranter under 1: a maj. Varken regeringen eller någon annan ansvarig instans polisanmälde detta. Istället fick Benalla några dagars löneavdrag.

Den mycket tilltufsade politiska oppositionen såg en chans att komma åt regeringen och Macron och fick saken att svälla under någon veckas tid – till exempel behandlade TV-programmet C’ est dans l´air saken fyra dagar i rad.

Macron punkterade saken elegant genom att först skämta om olika rykten:

-Benalla har inte haft tillgång till kärnvapnens koder.
-Han har inte haft en 300 kvadratmeters bostad.
-Han har inte tjänat 10 000 euro i månaden.
-Han har aldrig varit min älskare.

Den effektiva slutklämmen löd: “Vill man ha en ansvarig är han här, framför er: Må de komma efter honom! Den ende ansvarige i denna affär är jag – och bara jag!”

Försök föreställa er en liknande scen i svensk politik! Det är omöjligt. Estonia, Tsunamin, branden i Bergslagen, massinvandringen, som fortsätter också efter 2015, Transportstyrelsen och bränderna nu. Alla dessa kriser har avslöjat svåra administrativa och politiska felslut och brister. Ingen har någonsin tagit på sig ansvaret.

Det är fullständigt logiskt. Vet man inte vilken politik man vill föra, har man ingen föreställning om ett önskvärt, framtida samhälle – vad blir då viktigt? Ingenting. Allt kommer att handla om små justeringar, om någon miljard hit eller dit. Denna liknöjdhet präglar allt. Också frågor som man vet är viktiga för väljarna blir för politiken och politikerna inte något annat än små saker som man försiktigt skruvar lite på. Sjukvården dras med permanenta problem, men blir bara föremål för ständiga småreparationer. Skolan fortsätter att underprestera men det mesta som görs fortsätter att binda rektorer och lärare med nya regler – vilket samtidigt gör ansvaret alltmer diffust. Idealet inom undervisningen är att eleverna skall söka svaren själva – vilket alltså befriar läraren från ansvar. Kriminalpolitiken levererar nya rekord i bristande uppklarning och i minskande bemanning. Samma där. Man satsar på mer av det som redan visat sig vara otillräckligt.

Ibland blir det skrattretande tydligt.

Ställd inför frågor om orsakerna till det uppkomna läget säger statsministern:

”Jag vill inte hålla på med det nu. Jag har fokus på att bränderna ska slockna. De som vill hålla på med det där käbblet, de får ägna sig åt det. Jag har faktiskt viktigare saker för mig. Vi kan ta en diskussion och en utvärdering efteråt och den ser jag fram emot”, säger han till TV4.

Han har haft viktigare saker för sig i fyra år – och kommer alltid att ha det.

Och Dan Eliasson säger att MSB både har tillräckliga resurser – och för lite. Och som svar på mer detaljerade frågor säger han gång på gång att han inte vet exakt…

Ett återkommande förslag från krisutredningarna har varit att beslutsfattandet måste bli effektivare på högsta nivå. Det bästa vore att låta till exempel MSB – eller ett departement – ha befälsrätt över andra aktörer. Det har varje regering undvikit – just för att man inte vill ta ansvar. Om varje krisinsats, som nu, skall bygga på samordning och samarbete mellan alla berörda, blir ansvarsutkrävande i efterhand omöjligt. Alla kan peka på alla andra.

Endast i detta avseende har våra regeringar varit proaktiva: De har med förutseende och stor energi i förväg ordnat sakerna så, att de skall kunna undvika ansvar.

Man kan sucka och beskärma sig över deras brist på ansvarstagande. Gör inte det!

Grundorsaken är en annan. När etablerade partier inte vet varför de är till, när de inte vet – och inte törs skaffa sig vetskap om – vilket framtida samhälle de önskar, då blir allt futtigt och inte särskilt viktigt. Dagens frågor fyller alltid dagordningen och intresset. Hur skall man kunna diskutera – ja, ens tänka – långsiktigt om man inte har någon föreställning om vart man ska? Och vem vill ta ansvar för ett felaktigt beslut om något som ändå bara är en del av den politiska vardagen, och därmed inte särskilt viktigt?

Nu invänder kanske någon att Estonia och de andra exemplen väl måste vara viktiga? Jo, för de av olyckorna berörda, förstås. För de berörda politikerna var de bara en sten i skon, som man så snabbt som möjligt ville ha avlägsnad.

Om någon högre tjänsteman vore hågad att ta på sig ansvaret– så var så god. (Men tjänstefel finns inte längre.) Någon politiker kommer aldrig att träda fram.

De måste med hängande hakor lyssna till Macron:

”Den ende ansvarige i denna affär är jag – och bara jag!”