Under de senaste kanske tio åren har en ny ostronart etablerat sig längs Sveriges västkust. Det är det japanska jätteostronet Crassostrea gigas, vilket på latin betyder jättetjockostron. Vi som är vana vid den svenska eller europeiska ostronarten Ostra edulis – ”ätligt ostron” – har inte alltid varit så förtjusta. Kanske har jag nu förlikat mig med japanesaren.

För de flesta människor är redan Ostra edulis äcklig i bemärkelsen att den ser alltför slemmig ut för att man i rått skick ska vilja stoppa den i munnen. Vi som lärt oss att efter citronering av mollusken få en särskild njutning av dess metalliska smak väcker därför ibland en sorts förfärad beundran från dem som ryser vid tanken att faktiskt äta detta fasta slem.

Japanesaren är däremot, enligt min uppfattning, genuint äcklig. Till skillnad från Ostra edulis, vars skal är runt och max en decimeter brett, ser gigasvarianten ut som en fjällig fot och kan bli flera decimeter lång. När man öppnar den fylls man, jag i alla fall, av avsmak. Det är inte bara ett normalt, fast slem, utan ett slem som är fyllt med ljust var och brunfläckiga utväxter.

Nu ska du inte låta dig påverkas av min preliminära avsmak för det japanska ostronet. Det är världens mest sålda ostron och kallas på eleganta restauranger i Paris för ”fines de claire” och uppskattas tydligen av fransmän.

En annan intressant sak med detta ostron är att det även kallas Magallana gigas på latin. Magallana syftar på den portugisiske – fast han så småningom blev ovän med Portugals kung och flyttade till Spanien – upptäcktsresanden Fernão de Magalhães, Fernando Magellan. I oktober 1520 seglade Magellan genom det sund som numera bär hans namn och upptäckte ett just då stilla hav som han gav namnet Stilla havet.

Jag blev först mycket imponerad av att Magellan tydligen uppmärksammat detta ostron. Inte nog med att han upptäckte nya världsdelar och sjövägar, dessutom registrerade han nya djur. Värsta Linné eller Darwin, tänkte jag. Men vid närmare eftertanke slog det mig att sjöfararens intresse för ostronen måste ha berott på att de är mat. Efter månaders resor på haven måste de uthungrade, sjuka och skörbjuggshotade sjömännen tycka sig ha hamnat i paradiset när de upptäckte dessa grunt liggande, lättfångade skaldjur.

Men nutida bortskämda människor som jag har alltså avvisat japanesarna för att de är äckliga. Människans uppfinningsrikedom är dock oändlig, så även min. Låt mig presentera några fakta.

Ostra edulis, det europeiska favoritostronet, ligger på två till fyra meters djup. Den traditionella svenska blåmusslan, Mytilus edulis, ligger mycket grundare. Du kan plocka den utan att väta t-skjortan, i varje fall vid lågvatten. Blåmusslan är klart äcklig. Jag vet ingen som äter den rå som man gör med ostronet. Däremot är blåmusslan läcker efter stekning, kokning eller någon annan sorts tillagning.

Detta år, 2018, har emellertid stor musseldöd inträffat på västkusten. Det verkar inte finnas en mussla. Det kanske beror på att japanesarna konkurrerat ut blåmusslorna och tagit deras plats. Eller också handlar det om tillfälligheter, kanske att vinterisen gjort rent hus med blåmusslorna. I vilket fall märks förändringen på Bohusläns sjönära klippor, ty måsarna, som är intelligenta djur, brukar fånga grunt liggande blötdjur och släppa den på klipporna för att skalet ska spricka och måsen kunna äta innehållet. Förut låg det blåmusselskal på klipporna men i år är det bara skal från Crassostrea gigas.

Det primitiva tankefel som människor som jag tidigare gjort är att vi jämställt det japanska ostronet med det europeiska och funnit det underlägset och därför oanvändbart (vad en del fransmän än tycker). Jag har nu kommit så mycket längre i min personliga utveckling att jag inser att japanesaren inte ska jämställas med Ostra edulis, utan med blåmusslan som alltså också är äcklig och måste tillredas.

Här följer mitt favoritrecept. Plocka små japanesare vid stranden. De ligger lika grunt som blåmusslan. Skölj bort sand och lösa skaldelar och lägg dem i en kastrull på full gas. Efter ett tag dör de och öppnar sig, behagligt småförvällda. Ta ut dem och lägg blötdjuren på en ugnsplåt i ett av sina två skal, företrädesvis det djupa snarare än det platta.

Tillred därefter en sås bestående av ketchup, saften från en citron samt finhackad gul lök. Heinz ketchup är en underskattad och mycket välsmakande krydda som jag brukar kalla vitamin K. Smaka dig fram till lämpliga proportioner. När du blir varm i kläderna kan du experimentera med tillsatser av honung eller sambal oelek, kanske båda.

Häll såsen på ostronen och toppa därefter med ostskivor. Jag föredrar grevé, men exempelvis västerbotten kan säkert också fungera. Huvudsaken är att osten ska smälta och bli lite lätt bränd när du ställt plåten på grillning i ugnen.

En gin tonic är förstås den idealiska drycken till denna anrättning som jag anser ska ätas som förrätt, där gästerna med egen gaffel går och plockar på plåten, men vitt vin går också utmärkt. Som alkoholfritt alternativ finns alltid den internationellt så uppskattade drycken Coca-Cola.