Den här sajtens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Det är kaxigt. Jag har själv skrivit det. Det är ärligt menat.

Det officiella Sverige lever kvar i en antikverad självförståelse som utgår från hur samhället såg ut för fram till för kanske femtio år sedan. Då kunde man förstå Sverige genom att tala om höger och vänster, om borgare och socialister. Men det gör man inte längre. Vad ska man då tala om i stället för att begripa? Det är långt ifrån självklart och därför är den här sajtens självpåtagna uppgift att söka bra svar på den frågan (och på andra angelägna frågor såklart).

I ett av årets mest lästa inlägg frågar Jan-Olof Sandgren så här:

Men om PK-ismen är ett internationellt fenomen, varför har den funnit en så gynnsam jordmån just i Sverige? Är svenskar mer ”korkade” än andra, eller finns en alternativ förklaring?

Som alternativ förklaring föreslår Jan-Olof att svenskar inte kan kommunicera på något vettigt sätt och därför tar sin tillflykt till högstämda, idealistiska principer av PK-typ.

Det ligger mycket i det. Det stämmer med observerbara fakta som jag ser det. PK-ismen är ovedersägligen ett internationellt fenomen som fått särskilt genomslag i Sverige. Och svenskar, till exempel förra centerledaren Maud Olofsson, som Jan-Olof tar som exempel, har en stark tendens att fly in i PK-floskler.

Men här vill jag kalibrera mikroskopet och se närmare på begreppet ”svenskar”. Vilka är de svenskar som är mer ”korkade” och ansatta av PK-ismen än andra? Är det alla svenskar till skillnad från eventuellt alla danskar eller är det några agendasättande svenskar till skillnad från andra svenskar?

Jag tror det senare. Jag tror att de särskilt korkade svenskarna i huvudsak återfinns i en viss grupp inom nationen. Den gruppen är inte göteborgarna (som du kanske trodde). Den är inte kvinnorna (även om många av dem är starkt misstänkta). Den är inte heller de militanta veganerna (som dock nog utgör en underavdelning av de särskilt korkade svenskarna). Den utgörs i stället av de makthavande politikerna och deras stödtrupper inom välfärdsapparaten och media samt alla för det mesta statsunderstödda aktivister som sjunger PK-ismens lov.

Skälet till att PK-ismen har funnit en så gynnsam jordmån i Sverige är, tror jag, att dessa grupper i vårt land har lyckats skaffa sig en så dominerande ställning. I normala – ja, jag menar normala, Sverige är för närvarande inte ett normalt samhälle om man dömer efter sociologiska betraktelser av olika samhällen – länder så finns en massa olikartade och balanserande sociala intressen, till exempel demokrater, företagare, läkare, katoliker, bögar, samer, hinduer, nakenbadare och så vidare. I normala samhällen väger en massa grupper med olikartade intressen upp varandra och förhindrar att någon åsiktsriktning fullständigt tar kommandot.

Men hos oss har av någon anledning makten koagulerats kring staten. Statens affärsidé är att medelst pengar (som den tagit från medborgarna i form av skatter) och lagstiftning (som implementeras och säkerställs genom statens våldsapparat) styra samhället enligt antagandet att politikerna begriper lite bättre än medborgarna.

Skälet till att politikerna ansetts begripa bättre än medborgarna har varierat över tiden. För åttio år sedan – på myrdalstiden – berodde det på att politikerna menade sig ha stöd av den modernaste forskningen vars rön inte var uppenbara för vanliga människor. (”Om folk inte vet att man ska äta tomater så måste vi lära dem att äta tomater”, sa Alva Myrdal.) Idag beror det på att politikerna stöder sig på ett högre moraliskt förnuft som förkroppsligas exempelvis i olika FN-deklarationer och i kraft av vilket de utan att rodna förklarar Sverige för en humanitär stormakt.

Oavsett skälen har de grupper som lyckats kapa staten idag kontroll över tänkandet i nationen.

”Ett samhälles härskande ideologi är den härskande klassens ideologi”, sa Karl Marx. PK-ismen är statens ideologi och sprids exempelvis av statstelevisionen. Potentiellt balanserande grupper – såsom företagarna, sådana kristna som tror på Gud, bönderna, nettoskattebetalarna, många liberalkonservativa intellektuella, den rest av lärarkåren som fortfarande tror på kunskap samt åtskilliga andra som inte anammat PK-ismen – har förlorat sitt inflytande. I praktiken har de inget att säga till om.

Det är inte ”svenskarna” som är PK-istiskt ”korkade”, utan en rätt liten grupp svenska makthavare. De ansluter sig till PK-ismen för att PK-ideologin uppmuntrar till maktansamling hos staten. Krävs inte hur många statliga ingrepp som helst för att säkra total rättvisa i bemärkelsen fullständigt jämlik etnisk, sexuell och religiös representation i alla nationens församlingar inklusive börsbolagens och alla bostadsrättsföreningars styrelser?

Det ser ut som att de är korkade. I själva verket handlar det om att de vill ha makt.