Jag vet inget om sophantering men jag är djupt misstänksam mot miljörörelsen, inte i första hand för att miljöpartister stökar till det i Stockholms innerstad, utan för dessa människors trosvisst religiösa och således aldrig ifrågasättande inställning till sitt ämne. Särskilt illa tycker jag om att omvärlden av inställsamhet mot de frälsta tar till sig bitar av deras tänkande såsom exempelvis det här med ”hållbarhet” som vartannat företag numera stoltserar med utan att det betyder något.

I sitt almedalstal räknade språkröret Isabella Lövin från miljöpartiet upp ett antal internationella värmerekord som ska ha satts under de senaste månaderna, till exempel utanför Glasgow där det blev 31,9 grader den 28 juni vilket var varmare än någonsin. Jag gjorde en snabbkoll. Det visade sig att en glassbil hade stått bredvid mätstationen med motorn på för att hålla frysningen igång. Myndigheten The Met Office, Storbritanniens SMHI, förklarade så här:

Oturligt nog har vi i detta fall tecken på att ett fordon med motorn igång stod parkerat alltför nära observationsstället där termometern förvarades på eftermiddagen den 28 juni.

Sedan sa Lövin att den högsta temperatur ”som någonsin tillförlitligt uppmätts” inträffade i Algeriet. Det hade blivit 51,3 grader i ”torsdags”, vilket var den 5 juli. Det är sant att Washington Post rapporterade om detta, men den statliga algeriska meteorologiska myndigheten har inte omnämnt saken. Mätstationen ligger vid flygplatsen Ouargla som för närvarande befinner sig under ombyggnad vilket gör att jämförbarheten med tidigare temperaturmätningar kan halta. Sedan orkade jag inte forska mer om Lövins uppgifter.

Jag säger inte att det inte var varmt och torrt  i maj och juni, jag säger bara att miljöfanatiker inte har en tillräckligt skeptisk och ifrågasättande inställning för min smak. Min kusin som bor i södra Frankrike säger att juni där ”regnade bort”. Jag litar inte på miljöfanatikerna och det borde inte heller du göra.

Den 28 juni kom en intressant rapport om sopor, särskilt plast, av den finske professorn Mikko Paunio vid Helsingfors universitet. Rapporten publicerades av den som ”klimatskeptisk” ansedda institutionen The Global Warming Policy Foundation. Nu ska jag tala om vad jag tror att det står i rapporten. Den kanske anses ett falsarium av miljörörelsen, men i så fall är den ett ovanligt välgjort falsarium. Och jag kan ha missförstått detaljer.

En artikel i tidskriften Science för tre år sedan väckte världen till insikt om att det där med plast i haven är ett akut problem. Åtta, senare har man bestämt tio, miljoner ton kastas i haven varje år. Tre fjärdedelar av detta består av plastsopor som folk i Asien och i någon mån i Afrika slänger i vattnet utan någon särskild behandling. En fjärdedel består av det som blir över efter behandling av soporna.

Det finns tre alternativa sätt att hantera de stadigt växande sopmängder som det mänskliga samhället skapar (om man inte räknar ett fjärde sätt som är just att slänga soporna rakt ut i vattnet). Det första sättet är deponi, alltså att man placerar soporna – Municipal Solid Waste, MSW, heter det på fint språk – på marken efter viss behandling. Det andra sättet är återvinning, vilket betyder att skicka soporna för separering och återanvändning vid särskilda miljöanläggningar vilket kallas mechanical-biological treatment, MBT. Det tredje sättet är att bränna upp alltihop utan någon särskild MBT.

Alla verkar överens om att deponi är dåligt. Bland annat förgiftar det marken. Återstår alltså återvinning och förbränning. Här står den för samhället och miljön avgörande striden om man ska tro professor Paunio.

Världens samlade miljörörelse inklusive EU, som verkar ockuperat av hållbarhetstänkare, har bestämt sig för att den bästa lösningen är återvinning eftersom återvinning betyder hållbarhet och hållbarhet – sustainable development – är rörelsens sammanhållande stridsrop sedan 1980-talets Brundtlandkommission och sedan FN:s generalförsamling antagit detta begrepp som sin paroll.

Haken är bara, säger Paunio, att flera decenniers erfarenhet nu visat att MBT fungerar mycket dåligt. De plaster som ska återvinnas är sinsemellan olika och går inte rent praktiskt att fraktioneras i identiska arter som kan återvinnas. För övrigt vill inte industrin köpa återvunnen plast eftersom jungfruplast är så mycket bättre och billigare.

Detta hindrar emellertid inte att hållbarhetsfanatikerna insisterar på återvinningslösningen. Vad ska man då göra med de kanske två tredjedelar av soporna, inklusive plasten, som MBT inte biter på? Man exporterar avfallet till Asien, visar det sig, där människor sitter och plockar ut olika slags sopor för hand i ett hopplöst jobb som, om du frågar mig, verkar vara bland det äckligaste som går att tänka ut. Här finns en aningen förvirrande video som dock har några korta sekvenser från den verksamheten.

Nu är det så listigt bestämt att sopor i statistiken och inför det statliga regelverket räknas som ”återvunna” bara de lämnats till en MBT-anläggning oavsett vad som sker med skräpet efteråt. Det skeppas alltså till Asien där man i ”återvinningsanläggningar” petar i det för att sedan slänga det i havet. På det viset uppstår den där fjärdedelen av plasten i haven som inte beror på att asiater utan miljömedvetande slänger sina sopor i floderna för vidare befordran till havet.

Nu har Kina bestämt att sluta ta emot avfall från Europa. Under första kvartalet i år har soptransporterna från Storbritannien till Kina sjunkit till en tiondel jämfört med förra året. Hur detta ska hanteras i framtiden är oklart. Kanske får andra asiatiska länder ta hand om de sysslor kineserna inte längre vill hantera.

Allt detta beror alltså på ett orealistiskt hållbarhetstänkande som står i vägen för den enda lösning som faktiskt fungerar, nämligen högtemperaturförbränning. Märkvärdigt nog tycks Sverige ligga långt fram när det gäller högtemperaturförbränning och deltar därför inte i den av miljörörelsen och hållbarhetstänkarna orsakade plastkatastrofen i haven. Så här säger Paunio:

Det är uppenbart att Europas bidrag till skräpet i havet beror på våra försök att återvinna. Flera länder har emellertid visat att man kan minska detta bidrag till nästan noll genom att helt enkelt bränna avfallet.

Trots detta försöker EU nu fördubbla försöken att återvinna och att stänga förbränningsanläggningar eftersom EU, felaktigt enligt Paunio, tror att det är ett bra sätt att minska utsläppen av koldioxid.