Förr fanns det en litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

Det fanns en författare som Carl Georg Starbäck (1828-1885), som faktiskt var en av Sveriges populäraste på sin tid, som skrev spännande berättelser om Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture i samma anda som Walter Scott skrivit om England på Rickard Lejonhjärtas tid.

Vi har även Carl August Cederborg (1849-1933) som skrev äventyrsfyllda, historiska romaner om drabanter under trettioåriga kriget, karoliner och snapphanar.

En annan författare som är värd att nämna är Jon Olof Åberg (1843-1898) som skrev historiska spännande historiska romaner på ett enkelt språk. Några av hans böcker har titlar som Karl XII:s värja, Storm, Strid och Frid: tre småländingars äfventyr under trettioåriga kriget och Vålnaden på Stegeholm: berättelse från Engelbrekts befrielsekrig.

Den mest erkände författaren som skrev i denna genre är förmodligen finlandssvenske Zacharias Topelius (1818-1898) med sin Fältskärns berättelser, som berättar Sveriges historia från 1631 till 1772 ur adelsfamiljen Bertelskölds perspektiv.

Den här genren är inte lika levande idag. I stället för att ingjuta stolthet berättar man för dem att de ska skämmas, att den svenska, och den västerländska kulturen i allmänhet, är rutten. Särskilt pojkar ska känna skuld för att deras förfäder var rasister och imperialister. Däremot gäller inte samma regler för icke-västerländska kulturer. Vänstern, som dominerar kulturen i hela västvärlden, gör allt för att förhärliga icke-västerländska kulturer, detta trots att de varit väldigt duktiga på rasism, förtryck och imperialism.

På vänstersajten Politism skrev Mohammed Ryback (19/2 2015) att även Sverige behöver en ”Black History Month”. I USA har man en hel månad då man förhärligar den svarta historien. Vi borde ha en sådan månad i Sverige också, menar Ryback, så att svarta och andra minoriteter får känna stolthet över sina ”stora ledare”.

Jag föreslår i stället ett ”Swedish History Year”, alltså att vi under årets alla månader ska uppmärksamma vår gemensamma svenska historia. Detta som motvikt mot den destruktiva kulturen som finns bland en del ungdomar som ser allt svenskt som töntigt.

Både de med helsvenskt ursprung och de med invandrarbakgrund behöver känna till vår historia. Jag blev hoppfull när jag upptäckte den nya serietidningen om Karl Kämpe. Han är en karolin som efter slaget vid Poltava ger sig ut på äventyr i Europa för att bekämpa ondskan. Det är en berättelse som förenar realism med övernaturliga inslag – i den här världen finns det både änglar och demoner.

Jag har läst de två första numren, och de är ganska bra traditionella ”pojkäventyr”. De är väl tecknade, men manusen är dock tyvärr något tunna. Dessutom är det för tidigt att säga om Karl Kämpe, liksom många andra serier, kommer att anpassa sig till det auktoritära vänsteretablissemangets krav. Det brukar inte lämna någon i fred.

Det finns också ett antal prosaberättelser om Karl Kämpe, som författaren Jörgen Karlsson tänker sätta ihop till en novellsamling. Karlsson säger så här om sin ambition:

”Karl Kämpe är alltså mitt försök att skapa en svensk hjälte i samma stil som Robert E. Howards Conan Barbaren eller mer rättvisande Solomon Kane. Andra författare som jag har hämtat stor inspiration från är Joe Abercrombie, Peter Englund, Conan Doyle, J.R.R. Tolkien och i viss mån H.P. Lovecraft. Den svenska heroisk fantasy-genren är förbluffande liten och detta är mitt försök att skapa intresse för en till stora delar bortglömd och negligerad stormaktstid.”

Det låter bra! Robert E. Howard, J.R.R. Tolkien och H.P. Lovecraft var skickliga författare som skrev underhållande berättelser. Politiskt stod de till höger. Eftersom Karl Kämpe är egenfinansierad genom Kickstarter, så är författaren inte beroende av något vänstervridet eller ängsligt förlag. Men jag vill ändå inte rekommendera någon att stödja Karl Kämpe-projektet förrän jag är helt säker på att det kommer att vara fritt från tråkiga saker som vit skuld, mångkulturalism, vänsterfeminism med mera.

Ska man som 1800-talsförfattarna på sin tid nå barn och ungdomar är dock serietidningar kanske inte rätt medium. Det är mest vuxna som håller på med serier nuförtiden. Jag går på seriemässor varje år och jag tror inte jag har sett ett enda barn, knappt någon tonåring heller. Jag har försökt få mina barn att läsa serier, men misslyckats. Deras kompisar läser inte heller. Serier verkar knappast finnas i de ungas värld. Att de känner till Batman och Spiderman med flera beror mest på filmerna.

Vill man nå unga är det snarare datorspel man ska satsa på. Men det kostar förstås att utveckla spel. Men i framtiden, när mångkulturalismen förhoppningsvis avskaffats och vi fått en sverigevänlig kulturpolitik, skulle man kunna lägga skattepengar på sådana projekt (i stället för etniska föreningar och islamister) för att stimulera intresse för svensk historia. Ett exempel på ett populärt historiskt datorspel är Assassin’s Creed där man spelar i olika epoker, som under korstågen under medeltiden, i renässansens Italien och i Amerika under självständighetskriget.

Inom musiken har hårdrocksbandet Sabaton gjort en viktig insats för att väcka intresse för svensk historia. Jag har träffat flera som börjat läsa historia på grund av deras låtar. Här kan till exempel nämnas låtarna ”Lejonet från Norden” om Gustaf II Adolf och ”Karolinens bön” om karolinerna. Men hårdrock är smalare än datorspel. Framför allt är det väldigt svårt att nå ungdomar med ”mångkulturell” bakgrund, eftersom hårdrock är en väldigt ”vit” musikstil.

Lyssna även på detta avsnitt av podden Tankar från framtiden där jag och Patrik Engellau pratar om att det måste vara coolt att vara svenne: