Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

Sådär brukar jag tänka, säga och skriva. Men jag har mina dubier. Dessa dubier framträder när jag funderar på mina egna erfarenheter under mitt liv som någon sorts samhällsdebattör och offentlig tyckare.

Min erfarenhet är att det som faktiskt sker, de politiska beslut som i verkligheten fattas, inte bestäms i huvudsak av att åsikter stöts och blöts, att debattörer sätter sig in i motståndarnas argument och att kontrahenterna på något balanserat, prestigelöst och eftertänksamt sätt enar sig om vilken väg som verkar den rätta med hänsyn till alla omständigheter.

Låt mig kalla den här beslutsmekanismen, som alltså enligt min mening inte räcker för att förklara det faktiska politiska skeendet, för Demokratin. Vad är det då för andra faktorer som, vid sidan av Demokratin, påverkar skeendet även i länder som kallar sig för demokratiska. (Mina erfarenheter är i huvudsak från Sverige och Sverige har under hela den studerade perioden, alltså mitt hittillsvarande yrkesliv, varit en demokrati.)

Jag tycker att det känns som om det finns två ytterligare påverkansfaktorer som är lika starka som Demokratin, nämligen Makten och Tidsandan. Dessa tre krafter – Demokratin, Makten och Tidsandan – är oberoende av varandra och kan komma i otakt.

Makten behöver inte förklaras. De som har makt vill behålla den och det gäller på alla nivåer. Makten bryr sig endast undantagsvis om argument och är därför alltid inte så förtjust i Demokratin. Maktens instinkt är inte att resonera med sina motståndare utan att klubba ned dem. I en del länder dödar makten oppositionen eller sätter den i fängelse, hos oss nöjer den sig med att kalla vedersakarna för sådant som nazist och brunråtta.

Att Demokratin i den mening jag avser faktiskt över huvud taget existerar är märkvärdigt. Tanken är människor ska resonera och ta skäl av varandra är mycket civiliserad och tilltalande och att detta faktiskt också i viss mån fungerar är ännu underligare. Det går inte att förklara Demokratin.

Ej heller går det att förklara Makten. Det går exempelvis inte att entydigt begripa hur Medicéerna kunde ta kontrollen över 1400-talets Florens; det finns bara en massa teorier. Motsvarande gäller alla andra makthavare.

Det är samma sak med Tidsandan. Den kommer från ingenstans. Jag har varit med om två ankomster av nya Tidsandor. Den första var 1968 års tänkande. Den härrörde varken ur Demokratin eller ur Makten. Den bara kom. Den andra nya Tidsandan jag upplevt (och gjort mig till talesperson för) var den som motståndarna kallade nyliberalismen vid pass 1990. Varifrån den kom vet man inte. Jo, den kom från USA och president Reagan men det betyder ingenting för alla starka idéer kommer från USA, i det här fallet via Thatchers England. Hegel förklarade att Tidsandan var den inkarnerade Världsanden och det är en tolkning så god som någon.

Systemskiftesåren på 1990-talet är ett intressant analysobjekt. Tidsandan tog sin boning i personer som jag själv som ägnade sig åt att missionera för exempelvis ett skolpengssystem. Jag höll frälsningspredikningar i snart sagt varenda kommun plus landsting och politiska församlingar. Demokratin i bemärkelsen det demokratiska samtalet fungerade inte alls. En del politiker, framför allt moderater, bara visste att detta var rätt utan att egentligen ha förstått annat än på en slagordsmässig nivå. Andra politiker, framför allt socialdemokrater – som för övrigt representerade Makten – visste lika säkert att det var fel utan att kunna presentera mer än de ytligaste motargument.

Någon seriös Demokratisk samhällsdebatt uppstod aldrig och det har det väl egentligen aldrig gjort i någon fråga. Se på vår tids mest brännande politiska problem, till exempel skolan och migrationen. Är det Demokratin, Makten eller Tidsandan som avgör hur vi hanterar dem?

När Demokratin, Makten och Tidsandan harmonierar med varandra så blir samhället harmoniskt ungefär som Sverige under de tjugofem ”rekordåren” fram till sådär 1970. Nu för tiden är dessa tre krafter i otakt med varandra och då sprids onda stämningar. Jag betvivlar att man, vem nu ”man” är, kan göra något åt detta.