”Managua, Nicaragua is a beautiful town” var titeln på en populär jazzlåt i slutet av fyrtiotalet.

Det lilla centralamerikanska riket bjöd på fördelar: ”You buy a hacienda for a few pesos down”, ”you ask a señorita for a ‘leetle’ embrace” och ”there’s coffee and bananas and a temperature hot”.

Om detta paradis någonsin existerat – det har det sannolikt inte – är det under alla förhållanden numera svunnet. Nicaragua har beskrivit en i Latinamerika vanlig kurva – från caudillo via revolution och demokrati till nydiktatur och svindleri.

Jag följde detta på närmaste håll sommaren 1979. Den sittande familjediktatorn Anastasio Somoza, ett råskinn och en tjuv, utmanades efter tolv år vid makten, av en ungdomlig, marxistisk, Fidel Castro-inspirerad gerilla, sandinistas.

För krigskorrespondenter var Managua a wonderful town med drama utanför husknuten: Somoza bombade sin egen huvudstads slumområden i jakt på muchachos, pojkrevolutionärer. Staden såg redan innan ut som Dresden 1945; efter en jordbävning hade centrum inte återuppbyggts. Allt stängt, utegångsförbud, livsmedelsbrist. Vid stadens kärna låg – och ligger – en stor insjö i vilken vita människoätande sötvattenshajar opererar. Där dumpades oppositionsmännens kroppar.

Tillsammans med tre kolleger förfogade jag över en Toyota och jag hade hittat en metod att komma över tio liter bensin om dagen. Det räckte för framryckningar till fronten, vilka gav krutdoftande intervjuer och rapporter. Sandinisternas slagord löd: ”Befria fosterlandet eller dö!” Någon dag innan Somoza flydde som en tjuv om natten fick jag den sista intervjun med diktatorn i dennes Hitlerinspirerade bunker.

Med revolutionsledaren Daniel Ortega marscherade vi en julisöndag in Managua, befriade bunkern och skålade i en flaska Blue Nun ”befriad” ur Somozas kylskåp.

Jag bör naturligtvis nu i efterhand önska förlåtelse för mina naivt romantiserande reportage från då. Men tidsandan var fortfarande troskyldig i förhållande till befrielseledare. Castro var ännu inte avslöjad som tyrann och ekonomisk charlatan. Och storyn var god – grabbar i sandaler med tjugotalsbössor var en här som svettades och svalt men segrade ändå. Den besegrade en fähund med flygvapen och stridsvagnar.

Jag gjorde under åren som följde många återbesök. Jag såg ett snabbt förfall; Nicaragua blev ett Östtyskland i tropikerna. Jag reste med Olof Palme till landet 1984. Palme var den förste europeiske regeringschefen som besökte Nicaragua. Palme visade tydligt att han gillade Ortega. Han visade lika tydligt att han inte tillmätte den borgerliga oppositionen i landet någon vikt. Sverige har genom åren gett Nicaragua bistånd till väldiga belopp. Det var ett land i SIDAs anda. Sverige fixade folkbokföringssystem och skatteindrivning.

Nu vet vi bättre. Ortega var kanske i begynnelsen en ung idealist med ostyrigt hår. Han talade om demokrati och reciterade sina egna poem.

Men strax tog han järngrepp om makten och införde – på samma sätt som Venezuela senare gjorde – en förödande Kubapolitik. Dock utlystes allmänna val och elva år senare gick presidentposten till den kultiverade Violeta Barrios de Chamorro. Ortega kom igen 2006. Han anklagades för valfusk i kommunalvalen två år senare. Korruption blev ledarklickens lifestyle.
Nu har landet kastats in i ett nytt kaos. Droppen blev att Ortega lade beslag på befolkningens pensionskassor. Fler än 200 demonstranter har mördats på wonderful Managuas gator under det nya upproret. En revolution står åter för dörren.

Men Ortega tänker inte frivilligt släppa makten. Visserligen har hans regim på kort tid tappat 20 procent i det så kallade demokratiindex. Men Ortega har förvandlat sig från revolutionär marxist till katolsk aktivist.

I sitt nya politiska system kan han som president sitta på livstid. Ogenerat har han – kanske med Zimbabwe som förebild – utsett sin hustru Rosario Murillo till vicepresident och möjlig politisk arvtagare. Parets barn är centralt placerade på ministerier och har tagit över medier. Ortega kontrollerar Högsta domstolen.

Ortega står för en ny diktatur. En familjedynasti, byggs upp.

Refrängen i jazzlåten har fattat det rätt:

So take a trip and on a ship go sailing away
Across the agua to Managua, Nicaragua, olé
Olé, olé
Across the agua to Managua, Nicaragua, olé