För att förstå det nutida samhället på enkelt sätt kan man låna Darwins glasögon. Varje socialt system, som lyckats etablera sig och fortleva under en längre tid, har utvecklats till att motsvara den då rådande sociala miljön, på samma sätt som naturmiljön sorterar fram de mest lämpade, anpassade arterna. Det är dock en viktig skillnad: naturen byter inte plötsligt skinn och förvirrar de då levande varelserna – förvisso en förenkling av situationen de senaste århundradena – men det gör de sociala systemen.

(Detta synsätt – att använda Darwins glasögon – förhindrar också ett trångsynt moraliserande gentemot de etablerade intressena. De kan inte bättre. De är utvecklade i en annan miljö och förstår inte den nuvarande. Även om de med små justeringar i budget och lagar försöker hänga med, förstår de ändå inte kravet på djupgående förändring.)

Just nu upplever vi ett sådant skifte – ett den sociala miljöns skinnbyte. Det är ett magnifikt skådespel.

Det började i Italien. De gamla partierna, som etablerade sig efter världskriget, frodades länge i den ekonomi som från låg nivå till att börja med växte kraftigt, särskilt i norra Italien. Sakta avtog ekonomins prestationsförmåga, samtidigt som maffiavälde och korruption tilltog. Det som Röda brigaderna misslyckades med uträttade rättsväsendets modiga åklagare.

Korruptionsanklagelserna knäckte de gamla partierna. I det vakuum som uppstod dök tyvärr Berlusconi upp och en ny runda började, med fortsatt om än inte lika korrupt, så ändå ytlig och feg politik. Detta är ett något orättvist omdöme, många försök till politiska och ekonomiska reformer gjordes men få kom till stånd, främst på grund av den politiska splittringen. Och nu slår den förändrade miljön tillbaka igen: Två tämligen nya partier har bildat en regering, som vägrar att följa god ton inom EU.

Det har fortsatt i andra länder. Trump och Macron spelar nu rollen som förändringsagenter. Så olika de än är, utgör de samma slags reaktion mot den givna sociala och politiska miljön.

Det jag nu skildrat kan beskrivas med mer välkända ord. I stort sett överallt i Väst utmanas etablissemanget av populister. (Jo, Macron är populist – se nedan).

Vilken är definitionen på en populist? Att denne hyser vissa, av etablissemanget inte godkände åsikter? Detta är visserligen ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor. Det stämmer in på allsköns kverulanter. Det fodras också, att han har viljan och förmågan att vräka undan de etablerade partierna och deras meningsfränder i förvaltning och massmedier. Det har framförallt Macron lyckats med. Trump försöker, men det är osäkert i vilken mån han kommer att lyckas.

Macron har lyckats därför att han har skapat sig ett eget parti, som har en solid majoritet i parlamentet och hittills har röstat ja för hans reformförslag, till exempel en reformering av den extremt reglerade arbetsmarknaden och en normalisering av de gamla och överdrivet generösa anställningsvillkoren för järnvägare. (Facken försökte med sina strejker splittra majoriteten i Macrons parti genom att skrämma dem som kommit till Macron från vänstern. Det lyckades inte.)

Populister är ett ord med dålig klang. Denna klang kommer från genljudet som avges av de etablerade partierna när deras intressen hotas. Det kommer också från dem som lever i symbios med de gamla partierna – förvaltningen och massmedia. Särskilt klingar det högt från de senare. De har ju tillgång till stora megafoner.

Annat är det med skickliga företrädare för de etablerade intressena. Merkel är en sådan. Hon överöses med kärlek för sin pragmatism och klokhet. Nu på allra senaste tid har hyllningarna blivit lite mer tveksamma. Alternativ för Tyskland har blivit ett så stort hot för CSU i Bayern att en av dess företrädare, inrikesministern, hotar med revolt, det vill säga att på eget bevåg börja med direktavvisningar av asylsökande som redan passerat ett annat EU-land.

Men Merkel är farligare än de som skälls för populister. Hon försöker inte förändra, hon anpassar sig till det för dagsläget mest opportuna. En långsiktig avvecklingsplan för kärnkraften övergav hon efter folkliga protester, invandringspolitiken har – som i Sverige – gått från extremt välkomnande till en mer restriktiv linje, som ändå gett AfD utrymme att växa.

Den politiska miljön har förändrats snabbare än vad opportunisten-pragmatikern hunnit med. Denna uppenbara, kortsiktiga opportunism har bemötts med hyllningar, samtidigt som populisterna i AfD hela tiden kritiserats.

På detta sätt hankar sig nu de gamla, för en annan politisk miljö anpassade partierna fram. De understöds livligt av sina allierade i förvaltning och media, de som också har intresse av och förhoppningar om att kunna bevara den gamla miljö de vuxit upp i och anpassat sig till.
Hur väl de kommer att lyckas i Sverige får vi snar se i höstens val.