En av mina ofta exercerade käpphästar är att Sverige har förlorat på att ta makten från ett antal professionella kårer som tidigare ägnade sig åt självdisciplinering, till exempel skollärarkåren, läkarkåren, advokatkåren (jodå, advokatkåren har kvar mer självständighet än de andra försvagade kårerna, men den tycks ibland ha glömt att den har ett kall och tänker mer på hur den ska kunna klämma staten på ersättning för olika uppdrag åt migranter), sjuksköterskekåren, officerskåren, universitetsprofessorerna, ämbetsmannakåren och så vidare.

Min eventuellt romantiska föreställning är att dessa kårer, fram till kanske 1970 eller däromkring, hade ett slags självständighet och att de faktiskt också tog ansvar för sig själva, hur det nu gick till. Lärarna värnade om sin auktoritet och utnyttjade den på ett sätt som visserligen kunde kritiseras – se Ingemar Bergmans film Hets om läraren Caligula – men oftast höll noggrann ordning på varandra (vilket faktiskt också dokumenteras i filmen Hets där den onde läraren Caligula disciplinerades av sina lärarkollegor).

Ibland var den där ordningen grym mot lärare som inte ansågs tillräckligt kompetenta av kollegorna. Jag minns en provlärare på läroverket Södra Latin som kollegorna inte ansåg hålla måttet. Hur vet jag det? Oklart, men på något vis gick det signaler till oss blodtörstiga hundar, alltså manliga elever, att den där provläraren var fritt byte. Lärarkåren släppte bestarna fria. Vi gjorde slut på provläraren på mindre än en termin.

Grym ordning, men bra, om man tänker på resultatet.

Av någon sorts politiskt korrekta skäl bestämde sig emellertid samhället – vilket i det här fallet betyder ledande politiker med stöd av befolkningen i allmänhet – att reducera de professionella kårerna till allmänna löntagare och därför utan ansvar för självdisciplinering. Det tog några decennier men nu är det klart. Lärarnas pinsamma degradering till hjon är uppenbar.

Läkarna har varit en hårdare nöt för de nivellerande krafterna vilket antagligen beror på att den numera alltmer bildade allmänheten har lättare att nonchalera barnens skollärare än den kirurg som ska operera dem i hjärtat. Men likafullt har läkarkåren fått sig en knäck.

Detta uppenbarades – för envar som orkar iaktta de pyttesmå ledtrådarna till samtidsförståelse – exempelvis i inslaget ”Vårdpersonal bryter mot lagen” i radioprogrammet Studio Ett. Det handlar om vårdens hantering av människor i livets slutskede, närmare bestämt om vad som ska gälla när läkare bedömer huruvida det är någon idé att ge livsuppehållande behandling. Hur ska det bedömas vad som är bäst för patienten? Ska läkarna försöka rädda patientens liv eller, i patientens eget intresse, underlåta att till varje pris försöka hålla vederbörande vid liv? (Patient förresten? När jag ligger där vill jag inte bli betraktad som en patient och omsorgsobjekt utan som en värdig men tråkigt nog döende människa.)

Så länge som läkarkåren hade och förtjänade sin gamla auktoritet löstes det här problemet genom att läkarna bestämde, förhoppningsvis efter att ha stämt av med den döendes anhöriga. Det var inte mer med det. Läkarkåren skötte sådana känsliga frågor och dess bedömningar ifrågasattes knappast eftersom läkarna var just auktoriteter som accepterades som auktoriteter av omvärlden.

Men gradvis har läkarna berövats sin auktoritet. Det är samma sak med lärarna. Mekanismerna är desamma. Det handlar om att centrala myndigheter, på politikernas uppdrag, tar över kontrollen över verksamheten. Enligt en intervjuad person i det citerade radioprogrammet utfärdade Socialstyrelsen år 1992 den första föreskriften om vilka regler som gäller för läkares beslut i den här sortens känsliga situationer.

Därmed har spelreglerna, vilket programmet exemplifierar, blivit helt annorlunda på ett sätt som, misstänker jag, inte gynnar de eventuellt döende människorna. I stället för att läkarkåren, förhoppningsvis i samråd med den eventuellt döende och hans anhöriga, fattar besluten så blir det hela ett spel mellan 1) ansvarig läkare, 2) den eventuellt döende och hans anhöriga, 3) myndigheter, 4) politiker samt 5) media.

Media, i det här fallet det länkade radioprogrammet, är historiens berättare. Medias djupaste drivkraft är att upptäcka och avslöja skandaler. Det är så journalister får bragdmedaljer. Därför är vinkeln just att vården, enkannerligen läkarkåren, bryter mot lagen exempelvis genom att inte sköta kontakterna med den eventuellt döendes anhöriga.

Men det är inte den enda skandalen. En annan skandal i reportaget är att myndigheterna inte gör tillräckligt. Socialstyrelsen intervjuas. Socialstyrelsen säger att den utfärdat ”fyra lagar, tre föreskrifter och tre handböcker” om just den aktuella frågan så det är orimligt att anklaga Socialstyrelsen för något fel. Socialstyrelsen kräver att läkarna dokumenterar allt som händer. Om läkarna inte sköter dokumentationen så kan Socialstyrelsen verkligen inte klandras. Men om det visar sig otillräckligt så är Socialstyrelsen beredd att utfärda ännu fler föreskrifter. Allt för att skydda sin egen rumpa.

Även läkarkåren får komma till tals. Den har i det här fallet utarbetat en blankett som ska fyllas i när livsuppehållande behandling möjligen ifrågasätts. I stället för sin förlorade auktoritet kan den ha en korrekt ifylld blankett att lita till om det skulle bli fel i någon situation.

Socialminister Annika Strandhäll är chockerad. ”Det är ju fullständigt häpnadsväckande om man ska vara riktigt ärlig”. Det hela är ”oacceptabelt”. Strandhäll kommer fram till att hon själv kanske måste bestämma mer för att reda upp det oacceptabla läget. Om det behövs hårdare lagstiftning så är Strandhäll ”mycket lyhörd för det”.

Socialministern är villig att göra det hon egentligen vill, nämligen bestämma mer. Socialstyrelsen vill också göra allt för att skydda sig själv, nämligen utfärda fler regler. Media vill hitta nya skandaler, i detta fall i form av felhanterade eventuellt döende personer.

Det här blir ett ont, självförstärkande kretslopp som ser likadant ut i flera myndighetssystem, exempelvis skolan. De tidigare självstyrande kårerna, läkare och lärare till exempel, har så många lagar, föreskrifter, handböcker och dokumentationskrav att de inte lyckas följa dem alla. Då konstaterar skandalhungriga journalister att regelverket inte följs och att folk kanske dör. Politikerna blir förfärade och ger order om nya regler som utfärdas av myndigheterna. Nya regelsystem dimper ner över vårdpersonalen som ytterligare ökar den administrativa bördan och så dras skruven åt ytterligare ett varv.

Frågan är vem den eventuellt döende personen skulle lita mest på. ”Det här handlar ju om enskilda människors liv eller död”, säger Strandhäll med darr på stämman. Just det. Är det bättre att politiker, media och myndigheter fattar besluten än att läkarkåren gör det med det mått att mänsklig hänsyn och diskretion som saken egentligen kräver?