År 2016 avled den ungerske författaren Imre Kertész efter en längre tids svårare hälsoproblem. 2002 fick han Nobelpriset i litteratur med en osedvanligt gripande motivering: ”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräcklighet mot historiens barbariska godtycke.” Som 14-åring deporterades den judiske Imre Kertész till Auschwitz och Buchenwald. Först som 46-åring debuterade han med boken ”Mannen utan öde”, som skildrade hans mirakulösa överlevande därifrån.

Boken tegs mestadels ihjäl under kommunistdiktaturen, men efter 1989 nådde den väst och kom att tillsammans med Kertész hela författarskap utgöra ett unikt vittnesmål om vad det innebär att leva under ett totalitärt styre i 1900-talets brutala europeiska historia.

Imre Kertész sista bok ”Den sista tillflykten”, utkom på ungerska två år före hans död och består av dagboksanteckningar och reflektioner. Men nu händer samma sak i vårt land som drabbade hans första verk bakom järnridån: Tystnad. Visserligen recenseras boken i svenska medier, men de delar som handlar om Kertész syn på muslimer och den västerländska civilisationens förestående fall negligeras av den svenska kultureliten, när den inte avfärdas på några rader. Författaren anses sjuk, bitter, islamofobisk och märkt av sin traumatiska bakgrund. Hur kunde en så stor humanist bli så fylld av hat mot en religiös minoritet i Europa? Kanske är han inte omdömesgill längre? undrar några recensenter.

Så här rapporterar SVT Nyheter: ”Den ungerske författarens nya dagboksroman ”Den sista tillflykten” har chockerat flera med sin fientlighet mot muslimer. När Dramaten nu hyllar nobelpristagaren med uppläsningar ur hans verk väljer man bort de känsliga passagerna.” Helena Seth, programansvarig på Dramaten, menar att Nobelpriset blev ”dödskyssen” för Kertész, medan hans svenske förläggare Svante Weyler tolkar antipatin mot islam som ”ett uttryck för en förtvivlad människa som också uppfattar sig som förrådd av Europa, som inte lyfte ett finger när judarna förintades.”

Det är sant att Kertész är fylld av antipati mot ”eländiga araber” som har ”barn med stora huvuden, som vrålar aggressivt” och som istället för hans medlidande väcker associationer till terror och bomber. Men det intressanta är samtidigt att inte någon vill diskutera om det finns någon sanningshalt i Kertész reflektioner om islams ökade närvaro i Europa. Här slår den svenska självcensuren till. Jag har själv i flera år ruvat på texten, som träffade mig direkt i solar plexus, och undrat hur jag ska hantera den. Vad är det då Kertész skriver som är så explosivt att det svårligen låter sig diskuteras offentligt? Jo, det här:

Europa kommer snart att gå under på grund av sin förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner.

Jag borde säga några ord om politiken också, men det vore verkligen gagnlöst och tråkigt slöseri med tiden. Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockuperar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin, demokrati och rösträtt åt schimpanser. Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den inte ens vill det längre; där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sina egna fiender. Till det kommer att detta inte får sägas öppet. Varför? Frågan skulle inte bekymra mig om jag inte hade blivit en ”offentlig person”. Jag börjar förstå det tvång som den stora allmänna lögnen hämtar sin näring ur: Det är helt enkelt inte möjligt att kämpa mot detta tvång, för politikern därför att han förlorar sin popularitet, och för författaren av samma anledning; goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse.

Nu kan man ändå säga att detta inte stämmer på premiärministern i Kertész eget hemland, Viktor Orbán, och de andra östeuropeiska politiker som öppet talar om att skydda sina länder mot islamisering. Det som kännetecknar deras nationer är en lång historia av att leva under stövelklacken från Moskva. Med den erfarenheten ser de på ett annat sätt än de västliga makthavarna när det gäller en religion som de uppfattar som politisk och totalitär. Det är i synnerhet därför de inte vill följa direktiven från Bryssel, som de på sätt och vis uppfattar som det nya Moskva, i alla fall vad gäller de migrationspolitiska direktiven. (Se boken Folkvandring av Tjeckiens tidigare premiärminister och president Václav Klaus, till vilken jag har skrivit förordet).

I Sverige lever drygt 800 000 muslimer (8,1 procent av befolkningen), enligt den opartiska amerikanska tankesmedjan och opinionsinstitutet Pew Research Center. Sverige utgör tillsammans med Bulgarien och Frankrike de länder i Europa som har högst andel muslimer i sin befolkning idag.

Med ett måttligt fortsatt inflöde (medium migration scenario) av asylmigranter och deras anhöriga, räknar Pew med att Sveriges befolkning 2050 kommer att ha högst andel muslimer i Europa, 20,5 procent. Vid ett högre inflöde (high migration scenario) handlar det om 30,6 procent, vilket skulle ge Sverige en särställning i det avseendet.

Det märkliga blir då att en offentlig diskussion om vad detta kan betyda och vilka åtgärder som bör vidtas, är en icke-fråga i vårt land. Det är det inte, paradoxalt nog, i ett Östeuropa som, undantaget Bulgarien, knappast har någon muslimsk invandring/befolkning alls. Är inte innehållet i Imre Kertész dagboksanteckningar om islams påverkan på vår kontinent viktigare att förhålla sig till än att förfasa sig över det som kan uppfattas som grovt och stötande i vissa av hans formuleringar?