Nima Gholam Ali Pour gick från den så kallade antirasistiska rörelsen till den sverigevänliga rörelsen. Han berättar om sin resa i boken Allah bestämmer inte i Sverige, som kom ut 2017. Det är hans andra antologi, den första hette Därför är mångkultur förtryck och kom ut 2015. Titlarna är typiska för Pours sätt att skriva. Han skriver ledigt och enkelt om svåra ämnen och lyckas ofta sammanfatta problemen i korta och vassa formuleringar.

Och som antologins titel visar, så handlar flera av artiklarna om islamisk fundamentalism och islamiseringen av Sverige. Att Allah inte bestämmer i Sverige betyder att anpassningen till islamisk fundamentalism måste upphöra. Andra saker som diskuteras i boken är mångkulturen, vänstern och den så kallade antirasistiska rörelsen.

I essän ”Mitt liv som antirasist” berättar Pour om sin tid inom den så kallade antirasistiska rörelsen och hur det kom sig att han lämnade den. I flera år verkade Pour som antirasistisk aktivist. Han förstod då att antirasismen egentligen är en fasad för rödgrön politik. Han förstod också att det i stort sett bara är svenskarnas rasism, i ett av världens minst rasistiska länder, som ska bekämpas:

”Man lever i ett fantastiskt land där det knappt finns rasism och man ska anamma en surrealistisk bild av att detta land är rasistiskt och att det finns rasister bakom varje buske. Nej, man tröttnar på att ta reda på vilken glass eller bakelse som är rasistiskt. Varför är vanilj vit? Är det inte rasistiskt att vanilj inte är svart? Varför har man bruna kakor i ett paket och vita kakor i ett annat paket? Är inte bruna kakor värda nog att paketeras med vita kakor? Jo, det är på den nivån den antirasistiska debatten i Sverige befinner sig på.”

Pour kommer från Iran och vid besök i landet fick han uppleva verklig rasism:

”Dessutom reste jag ofta till Iran på den tiden och såg riktig rasism. Jag såg iranier prata om svarta på ett sätt som var grovt rasistiskt. Jag hörde vanlig iranier berätta om att de inte kan tänka sig att ha svarta människor i sina hus.”

Denna rasism gjorde att han såg den svenska så kallade antirasistiska rörelsen i ett nytt ljus:

”Att se sådan rasism i Iran och sedan komma tillbaka till Sverige och höra antirasister med höga löner finansierade av skattebetalarna, prata om glass, bakelser och partipolitik kändes inte så motiverande.”

Vad driver den så kallade antirasistiska rörelsen i ett av världens minst rasistiska länder? En viktig sak är skattebetalarnas pengar, som aktivisterna lever på:

”Antirasism är först och främst stora pengar. Människor som aldrig skulle få ett riktigt jobb kan jobba för den antirasistiska rörelsen. Ja, det gäller mig också. I fyra år var jag för lat för att skaffa ett riktigt jobb, så jag skrämde människor med att Sverige var rasistiskt. Förlåt mig, men det var så enkelt. Antirasism i Sverige handlar om pengar och att försörja lata människor. Vad skulle hända om Sverige inte var rasistiskt? Då skulle alla som tjänar pengar på antirasism förlora sina jobb. Även en lat och obildad människa måste ha bröd på bordet. Så man skapar en falsk bild av att Sverige är rasistiskt. Och vad händer då? Människor tjänar pengar. För om vi skapar en lögn om att svenska arbetare är rasister och håller på att bli mer rasistiska, så måste Expo eller någon annan antirasistisk organisation dyka upp och hålla utbildningar som kostar pengar.”

De så kallade antirasistiska organisationerna får skattepengar för att hitta rasism. När de hittar rasism kräver de mer skattepengar. Mer rasism, mer skattepengar, mer rasism.

Det är starkt av Pour är att erkänna tidigare misstag. Över huvud taget väjer han inte för självkritiken i sina böcker. Jag känner igen mycket i min egen historia. Han var tidigare aktiv i den så kallade antirasistiska rörelsen. Jag var tidigare muslim och aktiv i kampen mot den så kallade islamofobin. Han upplevde rasismen i Iran. Jag upplevde rasismen i mitt umgänge med invandrade muslimer i moskéerna i Sverige. Jag såg hur rasismen mot svenskar är utbredd, en rasism som den så kallade antirasistiska rörelsen struntar i.

Det verklige problemet, menar Pour, är kanske inte att svenskar är intoleranta och hatiska, utan snarare tvärtom – de är för toleranta. Denna överdrivna tolerans har tillåtit den islamistiska intoleransen och det rasistiska hatet mot svenskar att spridas i vårt land.

Pours styrka är hans sunda förnuft. När man läser honom tänker man: ”Det där är ju självklart!” och politiskt korrekta politiker och journalister framstår som just så korkade som de faktiskt är. Han stödjer sig på det som han ser och hör i verkligheten, inte på verklighetsfrämmande teorier:

”Ta en promenad i Malmö. Hur många gånger under denna promenad ser du exempel på rasism? Var förekommer denna rasism som kräver en antirasism som kostar så mycket pengar? Fler och fler invandrare kommer till Sverige på grund av att Sverige är känt i världen som ett land som inte är rasistiskt. Tror ni invandrare väljer att komma till Sverige för att de diskrimineras i Sverige? Låter det logiskt? Jag hade några gäster från Iran hos mig. De behandlades bättre i svenska affärer än vad de behandlades i iranska affärer, av sina egna landsmän.”

Han tar också upp det som säkert många tänker, men få vågar yttra:

”Förresten, om man nu är så besatt av att hata Sverige och svenskar, så kan man alltid köpa en enkelbiljett tillbaka till den mardröm som man kallar hemland. Ingen har tvingat någon att stanna i Sverige. Antingen lever du i Sverige för att du anser att det här är ditt land och det land du vill leva i eller så är du en förvirrad människa. Om det verkligen är så att det finns något annat land som är ’bättre’ än Sverige så är det väl bara att åka dit. Vem hindrar dig?”

Pour visar hur svenska politiker och journalister underblåser rasismen mot svenskar genom att ständigt hylla främmande kulturer och nedvärdera svensk kultur. Vänsterpartiet har “Ramadan Mubarak” på sin officiella Facebook-sida medan man inte nämner den svenska nationaldagen överhuvudtaget. Pour är modig som vågar stå upp för det svenska i denna tid. Jag hoppas på en framtid där svenska skattepengar används för att främja svensk kultur i stället för mångkultur och där man sätter ner foten mot svenskhatet.