Debatten om de ensamkommande afghanska ”flyktingbarnen” har varit belysande, främst då den så tydligt har avslöjat drivkrafterna hos dem som förespråkat ”gymnasieamnestin”. Man visar inte bara ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning, något även Lagrådet funnit anledning att inskärpa. Man visar samtidigt ett än större förakt för de kunskaper forskningen om migration och integration kunnat förmedla.

Ett av de viktigaste i en rad av falska argument är att Sverige av demografiska skäl har allt att vinna på ökad migration. Vi bör snarast vara tacksamma, hävdas det, över att få ett inflöde av unga företrädesvis manliga arbetare som kan ställas direkt till arbetsmarknadens förfogande, för att arbeta ihop till den inhemska befolkningens pensioner.

Detta argument håller endast om vi antar att samtliga migranter kommer som gästarbetare. Om unga personer kommer till vårt land, och arbetar i, säg, ett tiotal år varefter de återvänder hem utan att under sin tid i Sverige ha alstrat barn eller återförenats med familjemedlemmar, då men bara då gör Sverige en klar nettovinst. Det finns goda exempel på länder som har kammat hem betydande vinster på ett sådant arrangemang. Ett sådant är Dubai, som utvecklat en blomstrande servicenäring byggd på gästarbetare.

Men de förhållanden som gäller för dessa gästarbetare är knappast möjliga att upprepa i Sverige. Det blir därför angeläget att ta hänsyn till socio-kulturella skillnader mellan den befintliga befolkningen och de ”nyanlända” som kommer att bli bofasta.

De migranter som nu anländer till Sverige kommer från samhällsmiljöer som i tre väsentliga avseenden avviker inte bara från den traditionellt svenska utan också från de ursprungsmiljöer från vilka huvudparten av
tidigare decenniers migranter har kommit. Det senare är särskilt viktigt, då det belyser hur vilseledande det kan vara att använda tidigare framgångar med integration som argument för att det även denna gång kommer att gå väl.

Dagens nyanlända utmärks av att de jämfört med den genomsnittliga svenska familjen (här inkluderat tidigare migranter) till att börja med har fler barn och fler äldre beroende anhöriga. Detta är raka motsatsen till ett gästarbetarsystem, och det innebär att den kortsiktiga effekten på välfärdssystemen måste bli negativ. För det andra har man en lägre utbildningsnivå, vilket innebär att produktiviteten på kort sikt kommer att vara lägre. Givet erfarenheter av skolgång bland dagens nyanlända måste prognosen även på längre sikt vara starkt negativ. För det tredje finns radikala skillnader i kvinnosyn, som leder till en väsentligt lägre förvärvsfrekvens bland nyanlända än bland svenska kvinnor, här åter inräknat kvinnor bland tidigare migranter.

Den oundvikliga slutsatsen måste bli att dagens form av migration inte kan lösa våra demografiska problem. Konsekvenserna kommer snarast att bli raka motsatsen, alltså att belastningen på de sociala systemen ökar i proportion till migrationen, och att den befintliga befolkningen som konsekvens snarare kommer att tvingas arbeta mera och acceptera en senare pensionering än om vi hade haft en restriktiv migrationspolitik. Dessa är enkla fakta som sällan ges den uppmärksamhet de förtjänar.

Det verkliga orosmoln som hänger över migrationen ligger dock inte främst i ekonomiska aspekter utan i de hot som nu växer fram mot den sociala sammanhållningen. Forskningen har här två entydiga budskap att förmedla.

Det första är att vägen till välstånd går via grundläggande sociala normer som befrämjar tilltro till statliga institutioner, tilltro till andra människor,
och en känsla av samhällssolidaritet. Det andra är att migranter tenderar att ta med sig till sitt nya land den kultur de vuxit upp med i hemlandet, och att bildandet av enklaver kommer att förstärka detta kulturella utanförskap.

Vi upplever nu en massiv tillströmning av människor som vuxit upp i länder med lågt social kapital, alltså med samhällsnormer som präglas av misstroende snarare än av tillit. Detta förklarar varför dessa länder inte kunnat lyftas ur fattigdom och politisk instabilitet. När de anländer till vårt land bär de med sig samma negativa normer. Och det finns inte mycket som pekar på att deras inledande erfarenheter kommer att bidra till normförskjutningar.

Mot bakgrund av hur illa den svenska integrationspolitiken har fungerat även under tider då trycket var lågt, bör vi räkna med att de nyanlända under lång tid kommer att bli bildligt talat inlåsta i miljöer där de inte har några förutsättningar att få arbete eller att inkluderas i sociala nätverk med den befintliga befolkningen. Latenta hot om massutvisningar bidrar till att förstärka misstron mot myndigheter och polis.

Framväxten av enklaver av utanförskap leder till stora sprickor i det svenska samhället. Migranter som kommit till vårt land i hopp om att få arbete och ett bättre liv känner sig svikna och hänvisade till egna nätverk, där den grundläggande normbildningen främjar solidaritet inom den egna gruppen och misstro mot alla andra. I extrema fall kommer unga män att rekryteras till organiserad kriminalitet och/eller bli offer för islamistisk radikalisering.

Det mest oroväckande är att det nu är mycket sent på dagen, och mycket svårt att se åtgärder som kan annat än möjligen mildra en del av de värsta utfallen. Det är djupt beklagligt, inte minst då det med en mindre förljugen politik faktiskt hade kunnat undvikas.