Politisk historierevisionism heter det när en politisk idé tillåts skriva om historien. Många kanske tänker på kommunistdiktaturer i såna här sammanhang, men jag vill ta upp tre andra exempel.

1.

Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen i en ölhall i München 1920, när de tidiga nazisterna brainstormade om tyska folkets historia. Visst hade tyskarna mycket att vara stolta över. Germanerna hade besegrat romarna vid Teutoburgerskogen redan år 9 efter Kristus, och tysk jord hade frambringat genier som Immanuel Kant, Göthe och Wagner. Men det måste ändå ha stuckit i ögonen att det judiska folket varit ett kulturfolk sedan mer än 3 000 år, och gett upphov till oskattbara urkunder som Moseböckerna. Det fanns nästan bara ett sätt att övertrumfa detta.

Vedaböckerna är några århundraden äldre än Gamla testamentet och skapades av ett folk som kallades arier. Man vet inte så mycket om arierna, mer än att de härstammade från Centralasien (namnet har förresten samma ursprung som ”Iran”) och att de spreds över den indiska subkontinenten något årtusende före vår tideräkning. De lär ha varit ståtliga krigare, något ljusare i hyn än de dravider som bodde där innan (förfäder till dagens tamiler) och bland deras viktigaste symboler fanns svastikan, hakkorset.

En av alla romantiska idéer som kläcktes under 1800-talet var att dessa arier hade sitt urhem i norra Europa, företrädesvis Skandinavien. Som bevis anfördes bland annat att ordet ”arier” syftade på Eire, som är det gaeliska namnet för Irland – och från den keltiska kulturen är förstås inte steget inte långt till de germanska stammarna och Midnattssolens land. Jag gissar att det var en ganska begränsad krets
romantiker som odlade de här idéerna, tills nazisterna gjorde dem till statsideologi.

En ironi i sammanhanget (om man nu får vara ironisk när det gäller folkmord) var att den folkgrupp i Tyskland som genetiskt sett torde ligga arierna närmast, också var den som vid sidan av judarna drabbades hårdast av förintelsen, nämligen zigenarna.

2.

Att vara universalgeni i Sverige på 1600-talet var möjligen en smula ensamt. Det fanns inte så många intellektuella giganter att bolla sina idéer med, så en man av Olof Rudbäcks kaliber tillbringade säkert mycket tid bland sina böcker. Särskilt fängslades han av de isländska sagorna och de antika klassikerna. Ju djupare han drack ur dessa källor desto mer övertygad blev han att hela den europeiska kulturen (och stora delar av den asiatiska) hade sitt epicentrum i Sverige, särskilt i trakten runt Uppsala.

De sista 30 åren av sitt liv ägnade han åt att samla bevis för att Sverige var det sjunkna Atlantis – det lyckorike Platon talat om i sina dialoger. I sitt storverk Atlantica beskriver han hur Odysseus irrfärder i själva verket utspelade sig på Östersjön, att Herkules stoder var placerade vid Öresund och att Troja låg utanför Enköping. Eftersom Sverige var det land som först bebyggdes efter syndafloden, var det inte så konstigt att många ortsnamn från antiken kunde härledas till bondbyar i Uppland.

Det är lätt att tro att Olof Rudbäck var en driftkucku redan under sin livstid, men icke. Hans teorier låg väl i linje med politiskt korrekta idéer inom göticismen, en nationalistisk rörelse mot slutet av stormaktstiden. Han hyllades av det svenska etablissemanget drygt ett halvsekel innan någon på allvar vågade ifrågasätta honom.

Italienaren Lorenzo Magalotti var dock inte lika imponerad. Så här avslutar han sin recension av Atlantica redan 1674 efter en fyra månaders studieresa till Sverige:

…svenskarna äro i högsta grad lättrogna, kanske ändå mera än tyskarna.

3.

Hösten 2017 kunde Enköpings museum presentera en världssensation. Textilforskaren Annika Larsson hade upptäckt att vikingar inte var så ursvenska som man tidigare trott, utan tydligt påverkade av islam. Så påverkade att man vävde in det arabiska ordet ”Allah” i sina kläder och (enligt forskaren) sannolikt närde förställningar om det muslimska paradiset.

Annika Larsson förklarar att hon använt andra forskningsmetoder än de gängse teoretiska, och gör ingen hemlighet av att man i tider av integration bör slå hål på 1800-talets förlegade bild av vikingen, som ”vill legitimera någon form av ’svenskhet’ och ett nordiskt ideal”. Museiledningen är förstås glad över uppmärksamheten och hoppas att det ska sätta Enköping på kartan.

Bland dem som uppmärksammat utställningen finns Stephennie Mulder, professor vid Texas university och ledande expert på islamsk arkeologi. Hon påpekar att Annika Larssons forskningsmetod bygger på att hon klippt ihop delar av ett vävt band och därigenom konstruerat ett ord, som om det läses spegelvänt blir ”lallah” på ett skriftspråk som inte fanns under vikingatiden. Men även om skriftspråket hade funnits, skulle det naturligtvis varit en dödssynd att stava gudomens namn fel.

Med få undantag var svenska tidningar kallsinniga till att publicera hennes synpunkter.