Det gäller Riksdagens beslut om begränsning av vinsterna i vissa välfärdsföretag.

En kväll på 1950-talet såg mina mostrar efter mig, för mamma och pappa var på föreläsning. Elise Ottesen-Jensen, Ottar som hon kallades var i Kristinehamn och ämnet var sexualupplysning. Erotik var känsligt på den tiden och diskuterades inte. Svenska folket sov med händerna på täcket. Fattas bara annat. Och begreppen nämndes på latin. Ottar kunde lyfta debatten från hjärtats självcensur och till huvudets logik på ett mycket avdramatiserat sätt.

Det verkar som om varje tid har ett förbjudet ämne och nu är det ekonomi. Det kan inte diskuteras. Ordet ”vinst” får mer än 50 procent av svenska folket att bryta ihop logiskt, flytta ner från huvudet till hjärtat och utbrista; ”Vinst är fult, usch, det är snusk, det ska vi inte ha!” Ur ekonomisk synpunkt har frågan om vinster i välfärden förts på en erbarmligt låg och känsloladdad nivå. Var har ekonomins Ottar funnits under de senaste åren? På torsdag denna vecka ska Sveriges Riksdag fatta beslut i frågan om man ska ha ett tak för de vinster som genereras i vissa välfärdsföretag.

Får jag börja med påståendet att alla typer av organisationer måste långsiktigt gå med vinst. Det antyds att kommuner inte går med vinst och då ska privata vårdföretag som har det offentliga som uppdragsgivare inte heller göra det. Men nu är det så att alla kommuner måste långsiktigt sett gå med vinst och det gör de. Om detta finns ett tvång i kommunallagen. Teoretiskt sett finns ett vinstkrav och det gäller företag, ideella föreningar, stiftelser, kommuner, myndigheter, med flera organisationer. Det är inget snuskigt i det. Det är helt enkelt ett på ekonomisk teori logiskt baserat överlevnadskrav.

En kommuns ”vinst” kallas överskott och dess ”förlust” för underskott. Du hittar dessa begrepp längst ner på en kommunal ”Resultaträkning”, så samma sätt som du hittar vinst respektive förlust som motsvarande begrepp på samma ställe för ett företag. Kommuner har också det andra viktiga dokumentet, som är ”Balansräkning” och på detta finns alla relevanta begrepp även för en kommun.

Två viktiga begrepp, som inte finns, vare sig på en Resultat- eller Balansräkning är amorteringar och investeringar. Pengar för amorteringar och investeringar tas direkt ur kassan när de ska betalas. Och investera och amortera måste normalt varje organisation göra.

Kassan fylls på genom vinster och lån och minskas genom amorteringar och investeringar. Ett företag som inte har vinst eller en kommun som inte har överskott fyller inte på sin kassa utan måste låna för att investera. Långsiktigt håller inte upplåning. En långivare skulle inte fortsätta låna ut pengar till en organisation som inte går med vinst. En sådan kan ju inte amortera. Det finns lag på att kreditgivare måste kreditvärdera och får inte låna ut pengar till organisationer som inte gör vinst.

Nu är inte detta hela sanningen för det finns två typer av vinst eller överskott från en Resultaträkning. Vinsten längst ner, ”på sista raden”, som man säger innehåller fiktiva poster. Det är intäkts- och kostnadsposter som inte motsvaras av penningtransaktioner. Plockas dessa bort, fås en vinst på högre nivå i Resultaträkningen som speglar nettot av alla penningtransaktioner. Detta kallas ”kassaflödet från verksamheten” eller ”sparandet”. Ett positivt sparande ökar kassan och ett negativt minskar kassan. Enkelt!

Lite mer logik. Om vinsten i ett företag begränsas så innebär det också en begränsning av sparandet och hur mycket kassan kan öka varje år. Det innebär också en begränsning av hur mycket som kan investeras och amorteras. Skulle politiken kunna införa regler som begränsar vinsten så berövas företaget makten över vad som kan investeras och amorteras. Naturligtvis ställer ingen företagare upp på sådana villkor. Politiken kan ändra regeln varje år, kanske successivt minska begränsningen med de känslomässiga argumenten som finns idag att, ”vinster inte ska tillåtas sippra ner i kapitalisternas fickor, pengar som kunde stanna i verksamheten och användas för att förbättra den”. Så stryper man effektivt ett företag.

Men vinster tas ju ut, säger vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt. Det är omoraliskt! Händerna på täcket. Det är inte sant. Det är en del av vinsten, normalt en mycket liten del, som delas ut till ägarna. Denna del kallas ”Utdelning”. I ekonomisk teori är denna utdelning en ersättning för det kapital som ägarna satsat i företaget och som kallas ”Eget kapital”. Motsvarigheten till utdelning finns i en kommun som en skatt som inte behöver tas ut, eller om man tagit ut för hög skatt av en oplanerad ökning av Eget kapital. Det tillfaller skattebetalarna som äger kommunen.

Har du sett denna enkla teoretiska beskrivning någonstans under de år som debatten om vinster i välfärden varat? Inom Socialdemokratin finns kassörer i ABF, Folkets Husföreningar, HSB, OK, SSU, med flera ideella föreningar som vet precis hur ekonomin fungerar och som har tvingats sitta tyst och våndas. Förslaget gällande ”vinster i välfärden” är en eftergift till Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, för att få inneha makten i denna mandatperiod som började

2014. Jonas Sjöstedt vet att han på ett sakligt plan skulle förlora debatten inom några minuter men han tillåts härja vidare med uteslutande känslomässiga argument som en fanatisk djävulspredikant från tiden före Ottars insatser.

Även om oppositionen sagt att de idag enhälligt tänker rösta emot förslaget så att det faller, så svettas ledande sossar, för tänk om exempelvis SD i sista stund beslutar sig för att lägga ner sina röster. Då vinner förslaget och då blir det många små välfärdsföretag som för mycket reducerade ersättningar kan köpas upp av storfinansen, som alltid på koncernnivå kan runda de flesta hinder politiken hittar på. Det skulle kosta S mycket och Jonas Sjöstedt skulle skratta hela vägen till valurnorna nionde september.