En gång, det var på den tiden när politiker fortfarande talade om migrationen som en bra affär inte bara för migranterna, utan också för svenskarna, så var jag på ett fint kalas och träffade en mycket framstående politiker som dessutom visade sig vara en klok karl. ”Du”, sa jag uppriktigt och allvarligt, ”tror ni politiker verkligen på det där ni säger, vet ni något som jag inte vet?”. Men jag fick inget svar ty värden, som inte ville chikanera den högt uppsatte gästen, såg till att avbryta konversationen.

Jag fick alltså inget svar. Jag undrar fortfarande hur våra härskare tänker när det gäller migrationen. Jodå, retoriken har gradvis skärpts sedan två och ett halvt år tillbaka, men i handling märks knappt något. Jag träffar en del kloka och i samhällsdebatten väl insatta människor och frågar om jag missuppfattat saker och ting, om det finns en sannare och verkligare verklighet därute som jag inte förmår bli varse.

Då brukar de kloka människorna tystna, tänka och sucka. De har i allmänhet samma nedstämda uppfattning som jag, nämligen att all den här förnyelsen och åtstramningen som det talas om mest är prat och retorik medan de konkreta åtgärderna i stort sett lyser med sin frånvaro.

Om det nu är på det sättet att man pratar på ett vis och handlar på ett annat, säger jag, vad kan det då bero på? Den frågan brukar landa i ett svar av innebörden att politikerna vill vänta. Just nu är inte läge att göra något som kan uppröra känslorna. Det är val inom kort. Bättre sitta still i båten.

Men tror du att något kommer att ändra sig på allvar efter valet? Nja, nej, det gör det väl inte. Det blir bara en ny sorts osäkerhet.

Jag undrar om inte den där oviljan till handling har andra orsaker än valet, säger jag. Jag tror att de politiska beslutsfattarna är rädda. Bara tanken att försöka utvisa 9 000 stridslystna afghaner ger dem byxångest. I varje fall skulle jag få byxångest. Ett sådant försök skulle leda till att folk dog. Bättre sticka svansen mellan benen och låtsas att afghanerna ska ta studenten.

Men det är ju en från början förlorad strategi! säger mitt lunchsällskap eller vad det nu är för sorts sällskap. (Förresten har jag kört den här diskussionssvängen som en gammal grammofonskiva åtskilliga gånger med min portugisiskalärarinna. Det går liksom inte att komma ur argumentationens fåra.)

Ja, säger jag, man skjuter på problemen. Och ju mer man skjuter på dem desto värre blir de. Det finns inte på kartan, i varje fall inte på min karta, att det här kan lösa sig av sig själv. Politikernas linje verkar vara att skjuta problemen på framtiden och försöka förhindra att medborgarna talar om problemen i hopp om att problemen ska försvinna. Att tvinga YouTube att införa censur är väl en närmast desperat åtgärd.

Ibland brukar mitt sällskap börja leta i historien efter överlevande misslyckanden, alltså mänskliga projekt som tillåtits fortsätta trots att de varit så uppenbart dömda till undergång av alla som lyckades hålla ögonen öppna.

Det första exemplet som brukar komma är Nazityskland under krigets sista år, då alla som tänkte själva och inte bara lyssnade på Hitler och Goebbels förstod att en tysk förlust stod nära inpå. Så skedde också ett antal tyvärr misslyckade och gruvligt bestraffade attentat mot Hitler som genomfördes av officerare som ville ha slut på det onödiga och utsiktslösa kriget. Men den nazistiska apparaten och den tyska lydnaden gav systemet en obändig kraft att fortsätta till slutet. Förändring var en större förnedring än den totala förlusten.

Den franska l´ancien régime fram till revolutionen 1789 är ett annat bra exempel. ”Efter oss syndafloden” sa Madame de Pompadour – mätress till Ludvig XV – åtminstone tjugofem år före Bastiljens stormning. Hon visste vad som skulle komma. Om hon visste så visste alla. Att faran var så uppenbar att hon till och med vågade uttrycka den i ord vid hovet visar att handskriften på väggen var tydlig. Kan man tänka sig motsvarande uppriktighet från en makthavare idag? Till exempel att finansminister Magdalena Andersson sa att ”vi nu håller på att montera ned Sverige som vi en gång känt det och har inget att sätta i stället”?

Samtalet brukar sluta med att vi enas för det första om att Sverige behöver ett oerhört starkt och målmedvetet ledarskap för att börja ta oss ur situationen och för det andra om att den sortens statsmannaskap knappt kan förväntas från några av dem som idag står på arenan.

Fast egentligen är det hela en ordning svårare än vad jag hittills antytt. Sveriges problem med migrationen beror inte i huvudsak på migrationen, utan på det svenska politiska tänkande som förmått oss att hantera ankomsten av migranter på ett så aningslöst och valhänt sätt. Jag tror inte vi kan komma till rätta med migrationens problem om vi inte gör upp med PK-ismen. Hur man åstadkommer sådan intellektuell rensning vet jag inte. Men om vi lyckades skulle vi även rädda den svenska skolan och en hel del andra problemområden vars svårigheter inte har med migrationen att göra.