Dikotomierna när det gäller att indela svenska folket står som spön i backen. Där finns GAL mot TAN, somewheres mot anywheres, höger mot vänster, globalister mot nationalister, alliansanhängare mot rödgröna väljare, socialister mot borgerliga samt förstås min favorit politikerväldet mot medelklassen. Vilken soppa.

Det finns ytterligare en dimension som jag för varje dag blir alltmer plågsamt medveten om. Skiljelinjen går mellan dem som tror att politikerna relativt smärtfritt och lätt kan lösa Sveriges problem – där begreppet Sveriges problem verkar bli alltmer synonymt med Sveriges migrationsrelaterade problem – och dem som förlorat denna 1900-talsföreställning om politikens krafter, låt mig kalla dem pessimister eller realister. Skiljelinjen går alltså mellan de fortsatt barnatroende och pessimistrealisterna.

Själv hör jag till pessimisterna. För femtio år sedan trodde jag att politiker hade verktyg att lösa nationens problem bara de bestämde sig. Nu tror jag inte längre på det. Det finns inget annat sätt att förklara att misslyckanden tillåts bestå utan motåtgärder. Politikerna anar att de inte kan lösa problemen och därför låter de bli att försöka för att deras tilltagande hjälplöshet inte ska uppenbaras.

Ska jag räkna upp några överlevande misslyckanden som dagens politiker inte törs ta i? Jobb åt migranter. Integration av migranter. Utvisning av illegala migranter. Minskning av de årliga migrantvolymerna. (Nej, vad som än påstås beror de faktiska minskningarna sedan 2015 inte på något som politikerna har gjort utan på att det totala inflödet till Europa har gått ned med omkring 80 procent.) Återtagande av statens våldsmonopol i no go-zonerna. Brottsbekämpning. På vart och ett av dessa områden och fler därtill, påstår jag, går utvecklingen åt fel håll.

Politikerna gör mycket litet som skulle kunna vända de onda trenderna. Och det är ingen skillnad mellan sjuklöverpartierna. Det går däremot att tänka tanken att sverigedemokraterna faktiskt skulle försöka göra något.

Det är samma sak i andra länder. Enligt Svenska Dagbladet sökte 1,4 miljoner människor asyl i Tyskland mellan 2015 och 2017. 56 procent, nästan 0,8 miljoner, fick avslag. Bara 24 000 personer utvisades förra året, troligen de som lämnade frivilligt eller med ett minimum av påtryckningar.

Vad beror denna handlingsförlamning på? Allmän letargi eller flathet? Det tror jag inte. Jag tror inte att de framträdande politikerna gillar sakernas tillstånd. Jag tror att de gärna skulle sätta in motåtgärder. Men de törs inte. Det har gått för långt för att politikerna ska lyckas med de enkla och fridsamma åtgärder som de kan tänka sig att bruka.

Låt mig peka på en nyligen inträffad incident i Tyskland (omnämnd i artikeln ovan). Tjugo poliser kom för att hämta en 23-årig afrikansk man som skulle utvisas. Då självmobiliserades en mobb på omkring 150 aggressiva afrikaner och andra migranter. Mobben gav sig på poliserna och befriade 23-åringen som flydde.

Problemet är att den svenska – och den tyska förstås – statens våldsmonopol inte kan upprätthålla sitt monopol om det väljer att inte bruka våld. Tjugo poliser kan inte sätta sig i respekt hos 150 stridslystna afrikaner om poliserna inte får utöva våld.

Förr i tiden kunde det statliga våldsmonopolet upprätthållas med ett minimum av våld eftersom Sveriges befolkning på det hela taget var så lite våldsbenägen. Nu är det inte längre så.

Jag gillar inte att säga det, men jag tror att vi svenskar inklusive svenska politiker måste vänja oss vid att tänka lite annorlunda än vi har gjort under vår tidigare levnad. Förut räckte det med de snälla konstaplarna Kling och Klang, men så är det inte längre. Det plågar mig att säga det, inte minst för att jag personligen är en fysisk fegis, men jag tror att både polisen och vi medborgare måste vänja oss med mer våld från polisens (och kanske militärens) sida. Folk kommer att dö.

Jag tror att många politiker har fattat detta. Det är därför de inte gör något. De – många av dem – törs inte försöka utvisa de 9 000 afghanerna för om de försökte skulle det flyta blod. För att slippa det vill dessa politiker i stället skicka afghanerna till gymnasiet. Det är nästan omöjligt för mig att föreställa mig att dessa beslutsfattare är i god tro. Det är mycket mer sannolikt att de begriper precis hur obehaglig verkligheten numera ser ut och därför väljer att sticka huvudet i busken.

Dagens Nyheters ledarredaktion har sin barnatro kvar. Så här står det i huvudledaren den 9 maj:

För en majoritet av väljarna är inte emot invandrare. Däremot är många oroliga över hur allt ska gå med alla som kom hit under de månader då vi faktiskt kunde tala om en flyktingström. Inför valet borde partierna – även Socialdemokraterna – lägga mer möda på att lösa integrationen, och på att hitta ett enande projekt, och mindre på att tävla med Sverigedemokraterna om vem som kan vara tuffast mot denna nya grupp svenskar. Det vore om inte annat mer sympatiskt.

Jag tror – tyvärr! – inte att det längre räcker med sorgfria och sympatiska lösningar.