Att demonstrera makt har en dålig klang i vår tid. Det för tankarna till en dryg, manlig härskarteknik som var vanlig hos forntidens despoter och beklagligtvis dröjt sig kvar i reptilhjärnan hos flertalet vita heterosexuella män. Den statsbärande feminismen tror sig ha hittat ett alternativ – befriade från patriarkalt översitteri och utrustade med rätt värdegrund, antas människor vilja samarbeta för en bättre värld.

Förutom att det kan råda delade meningar om vad som menas med en bättre värld, är själva manifesterandet av makten en viktig del av dess legitimitet. Säga vad man vill om Machiavelli, men han förstod i alla fall vad makt är – att sätta spelreglerna och inte dra sig för att tvinga andra att följa dem. Formell makt, som inte lever upp till de kriterierna blir föga mer än en kuliss.

På ytan verkar regeringen sitta på mera makt än tidigare (patriarkala) regeringar. Den har större ekonomiska resurser, mer sofistikerad kontroll över sina medborgare, kanske mer inflytande över etablerad media och större befogenheter att ingripa i människors privatliv. Till det ska läggas att bara ett av riksdagens åtta partier de senaste mandatperioderna, utövat någon egentlig opposition. Ändå har man svårt att klara viktiga kärnuppgifter som:

Att bevaka rikets gränser
Att ha ett fungerande försvar
Att utdöma straff för våldsbrott
Att skydda kvinnor och barn från sexuella övergrepp
Att lära alla barn läsa och skriva, samt förbereda dem för högre studier
Att garantera säkerheten för sina egna tjänstemän, till exempel inom rättsväsendet, skolan och socialtjänsten
Att beivra bidragsfusk
Att säkerställa att polis, ambulanspersonal och räddningstjänst kan arbeta i alla förorter
osv…

Inget av de här exemplen är särskilt kontroversiellt. Även den mest inpiskade PK-politiker skulle hålla med om att de är nyckelfunktioner i en fungerande rättsstat. Till och med Annie Lööf tror jag skriver under på att rikets gränser måste bevakas, med avseende på terrorism, människohandel och organiserad brottslighet. Så varför fungerar det inte?

Oavsett vilken människosyn man säger sig ha, kanske feminismen helt enkelt är usel på att utöva makt. Den vet inte hur man gör. Är det någonting män genom historien varit bra på, så är det att tydliggöra vem som innehar makten och vad som händer om den utmanas. Det behöver inte betyda att man inför militärparader på gatorna. Det kan räcka med att skolor vägrar undervisa elever som inte har korrekt skoluniform. Att domstolar utdömer kännbara straff för förstagångsförbrytare. Att en kommunal arbetsgivare tar sig rätten att sparka någon som har för vana att komma för sent till jobbet. Eller att 9000 uppenbara bidragsfuskare förvägras uppehållstillstånd.

Inhumant kan man tycka, men alternativet tycks vara att den reella makten hamnar i händerna på grupper som bättre förstår att tillämpa Machiavellis principer. Exempelvis religiösa extremister och deras organisationer, kriminella nätverk, politiska aktivister, lokala klansamhällen eller helt enkelt lösa sammanslutningar av mobbare som upptäckt att samhällets regler är i högsta grad töjbara.

Låt oss (lite förenklat) beskriva traditionell patriarkal maktutövning som ”offensiv och förtryckande”, och det feministiska alternativet som ”defensivt och tillåtande”. Feminismen kanske verkar offensiv i opposition, men i maktställning (såvitt jag kunnat se) tenderar den att låta saker ha sin gång, enligt principen ”det som sker det sker”. Medan patriarkerna satsade på att skydda sina intressen, satsar feministerna på att skydda minoriteter som känner sig särskilt utsatta av en utveckling man själv varit med om att initiera, men inte tror sig kunna påverka. Istället för ett starkt försvar, får vi ett välfärdsindustriellt komplex.

Regeringens strategi verkar vara att använda så mycket som möjligt av statsbudgeten till att gottgöra offren för sin egen politik. Om den någon gång visar musklerna är det för att bekämpa patriarkatet inom de egna leden, vilket lett till att allt färre makthavare av gammaldags auktoritärt snitt finns kvar i förvaltningen. Vilket i sin tur lämnar fältet öppet för ett långt mer repressivt patriarkat att inta den politiska scenen, nämligen traditionell islam.

Inför det kulturella trycket, tror jag feministisk maktutövning kommer att visa sig ungefär lika effektiv som feministisk snöröjning.

Till sist… vill jag gärna nämna att feminister inte är samma sak som kvinnor, patriarkat inte samma sak som män, och muslimer inte samma sak som islam.