Efter tolv år som präst blev Helena Edlund bannlyst i Svenska kyrkan. För att hon förkastade den kristna tron? Nej, för att hon avvek från vänsteretablissemangets värdegrund. Denna värdegrund har också blivit kyrkans måttstock för rätt och fel. Nu har Edlund skildrat sin resa i en ny bok: Konsten att överleva Svenska kyrkan.

Det är en sorglig bok, för den handlar om olycklig kärlek. Edlund älskade kyrkan, men hennes kärlek blev inte besvarad. Åtminstone inte av kyrkans auktoritära vänsteretablissemang. Edlund ville att kyrkan skulle våga vara sig själv och försöka nå ut till andra, men kyrkan ville hellre anpassa sig till Värdegrunden och stillatigande se på medans medlemmarna lämnade. Det finns ingen vilja att leva, inte ens att överleva.

Men det positiva i boken, det optimistiska, är att Edlund överlevde och gick vidare. Hon har fortfarande sin tro. På ett ställa skriver hon att förr var det folk som slutade tro som lämnade kyrkan, idag är det folk som tror. Vissa går vidare till den romersk-katolska kyrkan, som växer i Sverige till stor del på grund av invandringen från katolska länder. Det skulle inte förvåna mig om Rom i framtiden börjar köpa upp tomma, lutherska kyrkor. Jag är ateist, men om jag vore kristen skulle jag gå med i den romerska kyrkan.

Jag föreställer mig att islams ökade närvaro i västvärlden kommer att leda till att kristna närmar sig varandra och känner större samhörighet. I förhållande till islam är skillnaderna mellan olika kristna samfund mycket små och dessutom står både protestanter och katoliker på samma grund i den västerländska civilisationen.

Ateisten Richard Dawkins kommenterade en gång på Twitter en nyhet om kristendomens tillbakagång. Han var inte glad och nöjd som man skulle kunna tro, utan oroad. För kristendomen försvinner, men vad kommer i stället?

Det är inte omöjligt att Edlund också går över Rubicon. I boken berättar hon att hon varit intresserad av den högkyrkliga rörelsen, som ju är ”halvkatolsk”, och att hon även firat gudstjänst i den romerska domkyrkan i Stockholm.

Det råder inget tvivel om att Svenska kyrkan är en döende organisation. Fler och fler svenskar lämnar för varje år som går, förra året var det 93000 (!), och ledningen gör ingenting åt saken. Kyrkan är en vacker kuliss, med vackra sånger och vackra saker, men utan innehåll:

”Det var både sorgligt och smärtsamt att tvingas inse att det inte fanns någon plats för mig inom Svenska kyrkan – en organisation som ständigt signalerar hur alla, oavsett bakgrund och tidigare försyndelser, var välkomna. Men den välkomnande famnen var inget mer än en vacker kuliss. Kyrkans gemenskap var inte öppen för alla, och absolut inte för mig. Efter tolv års tjänst var jag belagd med ett outtalat men högst påtagligt yrkesförbud och minst en biskop hade aktivt hjälpt min arbetsgivare att bryta mot lagen och sparka mig ur Svenska kyrkan.”

Ja, det auktoritära vänsteretablissemanget har förvandlat kyrkan till en potemkinkuliss:

”De, som prioriterade politiskt korrekt åsiktsrenhet framför det kristna budskapet. De, som tagit Svenska kyrkan som gisslan och förvandlat henne till en potemkinkuliss.”

Kyrkan är som ett Sverige i miniatyr. Utåt säger den sig stå för humana och goda värderingar, men inåt ägnar den sig åt mobbning och trakasserier. Edlund fick smaka på det goda hatet: ”De, som mobbade, ljög och krossade människors liv samtidigt som de stöddes av en repressiv kyrklig tystnadskultur och rundliga ekonomiska bidrag från stift och biskopar.”

Prästerna mår dåligt, berättar Edlund. Svenska kyrkans arbetsmiljöer är överrepresenterade vad gäller anmälningar till Arbetsmiljöverket och kvinnliga präster har under många år toppat Försäkringskassans sjukskrivningsstatistik för stress och psykisk utmattning. År 2016 kom manliga präster på tredje plats. Präster är även överrepresenterade i skilsmässostatistiken. Det inre och det yttre stämmer inte överens, konstaterar Edlund:

”Man kan ju fråga sig varför en organisation som har så hög svansföring vad gäller människosyn, i närmare ett decennium har vänt bort blicken från bristerna i den egna arbetsmiljön och istället jobbar stenhårt för att försämra ytterligare för sina präster?”

Konflikten mellan Edlund och kyrkans auktoritära vänsteretablissemang eskalerade efter att hon, tillsammans med två kollegor, lanserade Facebookgruppen Mitt Kors för att visa solidaritet med världens förföljda kristna. Det skedde hösten 2016 efter att jihadister stormat en kyrka i Frankrike och slaktat prästen Jacques Hamel.

Gruppen blev en enorm succé och fick inom några veckor runt 15 000 medlemmar. Men inte alla var positiva. Kyrkans vänsteretablissemang menade att gruppen uppviglade till kamp mellan kulturer. Kamp låter lite väl militant, men konkurrens och rivalitet mellan religioner är en nödvändig följd av att man tror sig stå för sanningen. Inget man trolla bort.

Ett tydligt bevis för att kyrkan är döende är att man inte längre missionerar. En levande tro, som islam är, vill expandera. Men en döende tro är inåtvänd och trött. I stället för att missionera ger man en plattform åt rivalen islam. Ärkebiskopen själv är inte ens säker på om Muhammed var en falsk profet.

Och mer än så, man försvarar islam med större iver än man försvarar sina kristna bröder och systrar. Ingen är mer hatad av kyrkans etablissemang än en hängiven och klassiskt troende kristen, vilket fallet Edlund visar med all önskvärd tydlighet. Även i detta avseende är kyrkan ett Sverige i miniatyr, ett land som behandlar sin egen befolkning styvmoderligt men öppnar sin varma famn mot andra med slogans om ”human flyktingpolitik”.

Edlund skriver så här om kyrkans förhållande till islam:

”Särskilt tydligt var detta i mötet med islam. I mötena med starka och tydliga muslimska ledare, menade jag att Svenska kyrkans prästerskap tenderade att bli undfallande. Att missionera utifrån att Kristus är den enda vägen till Gud betraktades plötsligt som en obskyr och exkluderande åsikt, trots att den utgör grunden för den kristna tron. Många präster uppvisade dessutom en märklig okunskap om islam och skillnaderna mellan islam och kristendom. Några år senare skulle ärkebiskopsvalet bevisa min tes, när alla kandidater utom en hade svårt att ange om Jesus eller Muhammed gav en sannare bild av Gud.”

På årsdagen efter islamistattacken i Stockholm den 7 april hölls en minnesgudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Ingen moské höll – mig veterligen – någon minnesstund. Men en imam uppträdde i kyrkan. Mahmoud Khalfi, direktör vid Stockholms moské på Södermalm läste ett stycke ur Koranen.

Muslimska Brödraskapet grundades 1929 i Egypten och är en islamistisk organisation som verkar för att upprätta en global islamisk stat. I en intervju för tidningen ETC 14/6 2013 sa Khalfi så här om sina relationer till Brödraskapet:

”Ja, det är ingen hemlighet att vi har kopplingar till Brödraskapet, vi väljer det som riktning. Men det är inte så att vi får direktiv från Marocko eller Egypten vad vi ska göra, vi är en självständig organisation i Sverige.”

När moskén i Växjö ansökte om att få ha böneutrop välkomnades detta av biskopen i staden. Och när moskén fick som den ville, blev biskopen nöjd. Vi ser alltså ett kyrkoetablissemang som inte lyfter ett finger för att rädda kyrkan ur sin kris, inte har någon lust att missionera, men som samtidigt främjar islams expansion. En sådan kyrka kanske inte är döende, den kanske redan är död. ”För mig var svenska kyrkan död”, skriver Edlund.

Helena Edlunds blogg hittar man här