En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Frågan blir desto svårare som apparaten och tänkandet inte har något gemensamt ursprung utan bara råkade träffas varvid tycke uppstod. På den vägen är det. En härlig och ömsesidigt välgörande relation som bara blir intimare med åren.

PK-ismen, eller rättare sagt postmodernismen, ty PK-ismen är postmodernismens politiska gren, uppfanns och befinner sig under ständig vidareutveckling vid amerikanska universitet.

De flesta, även en sådan intellektuell höjdare som Jordan B. Peterson, anser att PK-ismen är en vänsterrörelse som har något med marxismen, kanske ”kulturmarxismen”, att göra. Det har jag svårt att förstå, i varje fall så länge ”vänster” och ”marxism” uppfattas som någon sorts underifrånperspektiv. PK-ismen har det motsatta, nämligen ett makt- och uppifrånperspektiv. Till exempel eftersträvar PK-ismen motsatsen till det öppna, fria, demokratiska samtalet. PK-ismen är ett verktyg som makten kan använda för att tysta sina motståndare.

Att PK-ismen används för att försöka kväva det fria, demokratiska samtalet inser man tydligt när man på YouTube ser hur det går till vid framstående amerikanska universitet där det närmast verkar rutin att PK-studenter försöker störa ut föredrag av just sådana som Jordan B. Peterson. Hans åsikter ska inte få höras.

Hur menar jag? Att PK-istiska amerikanska studenter som försöker tysta sina motståndare skulle ha makt? Nej, det här är ett resonemang i två steg. Det första steget är att argumentera att PK-ismen och dess adepter hatar det fria ordet och det ordnade och disciplinerade intellektuella samtalet. PK-ismen är medfött intolerant. PK-ismen har mer med Hitler och Stalin att göra än med Churchill. (För all del, Stalin var ju marxist, så där finns en koppling mellan PK-ismen och vänstern. Svårt, det här.)

Resonemangets andra steg är kopplingen mellan PK-ismen och politikerväldet. Politiken hade från början – från början betyder sedan demokratins genombrott – ingen egen ideologi utan jobbade med tänkesätt som hade förankring i det civila samhället, till exempel liberalism och socialism. Men när politiken formade sig till ett eget intresse med egen maktapparat behövde den en ideologi som gestaltade dess världsbild. När politikerväldet upptäckte PK-ismen sa det bara klick.

Politikerväldet har nytta av PK-ismen på flera sätt. Jag kan komma på tre sätt.

Det första är PK-ismens, enligt exemplet med de intoleranta och yttrandefrihetsfientliga amerikanska studenterna, inneboende auktoritära karaktär. PK-ismen vill inte resonera med folk som tycker annorlunda utan bara tysta dem. PK-ismen går aldrig i bräschen för yttrandefriheten. Klätt i PK-rustning behöver politikerväldet aldrig ge sig i diskussion på lika villkor med exempelvis skattebetalarna. Det räcker med att stämpla dem som rasister och brunråttor.

Den andra fördel som PK-ismen ger politikerväldet är att den kan användas för att förvirra och desorientera skattebetalarna, alla dem som borde har kurage att likt Leif Östling utbryta: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Låt mig ge ett exempel på hur PK-istiska tankar kan få en vanlig medelklassare att helt tappa sitt intellektuella fotfäste i tillvaron.

Det handlar om intersektionalitet. Den första grupp som definierade sig som förtryckt av den vite mannen var kvinnorna. Sedan kom de svarta, eller också kom de svarta före kvinnorna, det spelar inte så stor roll. Sedan upptäckte många andra minoriteter att de också var förtryckta av den vite mannen och hans samhälle, till exempel bögar och samer.

Ju fler minoriteter som upptäckte hur förtryckta de var – och därför krävde exempelvis kvotering och positiv särbehandling – desto mer komplicerat blev det hela. Skulle exempelvis den som både var eskimå och lesbisk ha mer positiv särbehandling än den som bara var rom?

Intersektionalitet är läran om de förtryckta minoriteternas inbördes rangordning. Sådant studeras på universitet. Hela diskursen kan förstås bli hur verklighetsfrånvänd, teoretisk och komplicerad som helst. När en vanlig medelklassare blir medveten om sådant och inser att det är han som betalar för verksamheten så vill han bara dra täcket över huvudet och slippa tänka på det övriga samhället. Han håller tyst, vilket är syftet.

Den tredje nyttan som PK-ismen gör för politikerväldet är att identifiera nya arbetsuppgifter som gör att politikerväldet måste ha mer pengar och mer makt, vilket naturligtvis är precis vad det önskar sig. Ta doktrinen om värdegrunden och allas lika värde som exempel. Ingen vet vad detta betyder. Det finns därför ingen gräns för hur mycket forskning och utredning det krävs för att försöka skaffa sig en uppfattning. Det behövs hur många seminarier och kurser som helst för att alla som arbetar inom det välfärdsindustriella komplexet ska bli delaktiga av vad man tror sig ha kommit fram till. Det görs nya rön varje år, så frågan är outtömlig.

Jag sa ovan att alla PK-ismens idéer kommer från USA. Det är inte riktigt sant. Det här med värdegrund och värdegrundsarbete är en unik svensk uppfinning. Och föreställningen om allas lika värde är som bekant bara en svensk felöversättning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där det på andra språk (utom norskan) i stället står att alla människor är lika i värdighet.