Har man bott utomlands under ett antal år och vant sig vid att leva i en annan nation, betala skatter och avgifter, besöka sjukhus och gå till tandläkare etc. så inser man på många sätt att Sverige är ett ovanligt, högst annorlunda och radikalt land.

Tidigare, när Sverige levde i sin egen välartade bubbla, fungerade detta bra och i flera avseenden mycket bra. Under 1950-talet var Sverige på alla sätt ett utmärkt land att växa upp. För begåvande barn från mindre bemedlade familjer var det närmast ett Schlaraffenland. Många fördelar hade sin grund i ett fungerande tjänstemannasamhälle och jämfört med de flesta länder en ovanlig öppenhet. Alla hade mer eller mindre insyn i samhällets skötsel och det mesta var öppet för insyn.

Om man var intresserad kunde man begära myndigheters handlingar och alla uppgifter om medborgarnas tillgångar som årslön och besparingar var offentliga, något som är en omöjlighet i nästan alla länder. Offentlighetsprincipen fungerade såväl på gott som ont. Orsaken att det fungerade så bra var att nästan alla respekterade systemet och hade tillit till överheten. Man visste av erfarenhet att bara de bästa blev befordrade till högre ämbeten även om kanske de från enklare bakgrund fick anstränga sig litet extra.

Denna värld finns nu inte längre och orsaken till dagens samhällsproblem beror på ett flertal faktorer. Jag vill här nämna tre sådana som skulle kunna avhjälpas men det kräver att civilsamhället med kraft engageras sig.

1. Under 1970-talet övergavs det tidigare meritokratiska tillsättningssystemet och numera befordras nästan utan undantag endast politiska broilers till tjänster som generaldirektörer eller liknade. De är i händerna på det politiska ledarskapet och de har inte längre samma oberoende ansvar som tidigare. De flesta generaldirektörer som visar sig inkompetenta får bara i undantagsfall sparken. I stället osynliggörs de för en tid i den centrala förvaltningen för att sedan åter hamna på en liknande post eller blir landshövdingar eller ambassadörer. Konsekvenserna av denna politik är legio. Dagens KU-förhör som följd av skandalen på Transportmyndigheten är ett aktuellt exempel. Det enda hoppet till en ändring är att politikerna börjar inse att konsekvensen av odugliga tjänstepersoner till slut drabbar dem själva.

2. Sverige är inte längre det speciella land som det tidigare var. Det är nu allt mer integrerat i EU och det är utsatt för en migration som helt håller på att förvandla landet till kanske ett slags provins i en global värld. Detta är sannolikt oundvikligt och del i en gigantisk social omvälvning där ingen vet vad resultatet blir. Det är inte osannolikt att det blir en traumatisk period med krig och konflikter innan ett stabilare tillstånd inträffar genom att människors värderingar har blivit mer homogena.

Nu befinner sig Sverige i en omöjlig brytningstid där man inte kan kombinera den tidigare nationella öppenheten, tillit och respekt med dagens brutala värld. John Gustavssons tänkvärda bidrag här på Det Goda Samhället (28/4 2018) om att vi måste skydda byråkraterna är ett exempel på dagens omöjliga tillstånd. Det är helt klart att socialsekreterare eller juridiska tjänstepersoner är livrädda för hämndaktioner om det inte går aggressiva kriminella eller desperata migranter till mötes. Vad gör en stackars mamma om det antyds att hennes dotter kan komma att utsättas för en gruppvåldtäkt om hon inte bifaller bidragskraven?

Vill någon kriminell skaffa litet kosing är det bara att ta reda på vad de välsituerade heter och var de bor. De behöver inte ens gå till internet utan de räcker att läsa Expressen eller Aftonbladet i artiklar som ”här finns de rikaste i Uppsala” eller ”dessa 20-åringar tjänar mest i Göteborg”. Det finns inga som helst begränsningar för smarta bedragare att komma över vad de önskar i ett land som Sverige där allt mer eller mindre är offentligt. I dagens värld kan inte längre ett sådant system få fortsätta utan borde omgående ändras.

3. Att öppna landets generösa välfärdssystem för i princip det globala samhället är en självklar omöjlighet. Det görs utan djupare reflektion med följd att landets välfärd i allt snabbare takt undergrävs. Det kan inte uteslutas att detta varit ett motiv hos politiker som Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf i deras extrema migrationspolitik för att på så sätt krossa en alltför generös välfärd och göra näringslivet mer dynamiskt. Följden är att det främst är landet gamla och fattiga som drabbas. Bor de dessutom i glesbygder drabbas de också av alla extrema och orimliga ”klimatskatter” som gör att de får allt svårare att få råd med bil samt el och uppvärmning. Att de finner sig i detta och traditionsenligt fortsätter att rösta på partier som gör allt för att försämra deras liv är obegripligt. Det borde ju inte vara svårt att göra detta klart för landets medborgare.