Alla kan nog hålla med om att integrationen har misslyckats i Sverige, och att även om en stor del av ansvaret ligger på politikerna, så ligger ändå en hel del ansvar på tjänstemännen som på olika sätt jobbar med invandrare – byråkraterna. Jag talar om allt ifrån nämndemännen som dömer invandrade brottslingar till låga straff till åklagarna som vägrar yrka på utvisning och socialsekreterarna som ser mellan fingrarna när barn och kvinnor i invandrade familjer misshandlas. Dessa byråkrater är värdelösa, och just därför måste de skyddas.
För att förstå varför vi måste skydda byråkraterna, så måste man förstå varför de inte gör sina jobb. Varför vågar de inte säga ifrån till invandrarna?
I vissa fall är det säkert av ideologiska skäl, men för de flesta tror jag att en annan förklaring är viktigare: De som jobbar med invandrare är i allra högsta grad medvetna om hur våldsamma dessa är, och hur lite de bryr sig om att följa de lagar och sociala regler vi svenskar generellt sett följer slaviskt. Och de är väl medvetna om att dessa människor har tjänstemännens för- och efternamn, vet var de arbetar, och med en enkel internetsökning kan ta reda på var de bor.
När en svensk nekas hjälp av socialtjänsten eller försäkringskassan så går han hem och knyter näven i fickan. Möjligen lämnar han ett argt meddelande på telefonsvararen, eller skriver en insändare till lokaltidningen. Vissa invandrargrupper har tyvärr en tendens att ta till lite mer drastiska metoder för att uttrycka sitt missnöje.
Så om du är socialsekreterare och en invandrare kommer in och ber om bidrag för att kunna köpa en burka åt hans dotter så att hon inte blir en ”svensk slyna”, vad gör du? Ber du honom dra åt skogen, väl medveten om att han och hans kompisar mycket väl kan leta upp dig och din familj och misshandla er? Eller ser du mellan fingrarna och bifaller?
Samma sak med (främst) kvinnliga lärare och anställda på HVB-hem och flyktingförläggningar. Kallar du på polis när du ser ett gäng antasta en tonårstjej? Du skulle säkert vilja det, men då är risken överhängande att du eller din dotter blir nästa offer.
Även de som jobbar inom rättssystemet har detta hot hängandes över sig. Åklagarna kan yrka på långa fängelsestraff följda av utvisning, men deras namn finns i domsluten som ju är offentliga handlingar. Varje åklagare lär ha i bakhuvudet att brottslingen mycket väl kan ha vänner som är villiga att hämnas om han får ett hårt straff.
Det är lätt att säga att de här personerna borde göra sin plikt ändå, men i praktiken fungerar det inte så. Socialsekreterare, och andra som jobbar med invandrare, är inte yrkessoldater. När de valde yrket så hade de ingen aning om, och kunde inte haft någon aning om, att de skulle behöva riskera livet som en del av jobbet.
På senare tid har man diskuterat införandet av en ”språkplikt”, som skulle innebära att invandrare som inte talar svenska eller går på SFI tappar rätten till bidrag. Vad få tänker på är att det faller på socialsekreterarna att faktiskt sitta där, öga mot öga med invandrarna i fråga, och berätta att Sverige inte längre tänker försörja dem. Kommer de att göra det eller helt enkelt vägra följa order? I flera fall tror jag att det blir det sistnämnda. Risken för deras egna liv och hälsa är helt enkelt för stor.
På samma sätt kan vi införa obligatorisk utvisning av alla sexualbrottslingar, men vilken åklagare kommer riskera liv och lem genom att börja yrka på det? Då låter de nog hellre bli att åtala alls! Vi kan även satsa på att öka antalet deporteringar, men risken är stor att detta skulle leda till upplopp i förorten. Om polisen inte har en uttrycklig laglig rätt att skydda sig i ett sådant läge (med dödligt våld om så krävs), så kommer de sannolikt helt enkelt strunta i deporteringarna och låtsas att personerna de sökte inte kunde finnas.
Vad ska vi då göra åt detta? Till att börja med: Anonymisera tjänstemännen. Ingen tjänsteman ska behöva uppge sitt rätta namn när de hanterar högrisk-individer. Istället kan varje tjänsteman ha en kod, så att om man anser sig ha blivit felbehandlad av tjänstemannen så får man höra av sig till chefen och uppge tjänstemannens kod, och chefen vet då vem det gäller och kan utreda saken. Vi bör även anonymisera domstolarna så att högrisk-individer inte kan veta vem som åtalat eller vem som dömt dem; sådana anonyma rättegångar är vanliga i USA när maffiamedlemmar står inför skranket. Alla tjänstemän som jobbar med invandrare bör dessutom ha rätt till hemlig adress. Alla offentliga arbetsplatser där invandrare vistas i hög utsträckning – socialkontor, försäkringskassan, migrationsverkets kontor, invandrartäta skolor etc – bör alltid ha synliga säkerhetsvakter under arbetstid. Anställda bör även kunna få vapenlicens, förutsatt att de genomgått vapenutbildning.
Idag talar många invandringskritiker om att tjänstemannaansvaret bör återinföras. Detta är en bra idé, men bara om tjänstemännen kan utföra sina jobb utan att riskera liv och lem. Annars har vi ärligt talat ingen rätt att kräva något som helst ”ansvar” av dem, och om vi gör det kommer resultatet endast bli massuppsägningar och malicious compliance av en grad vi aldrig sett i Sverige. Om vi vill kunna genomföra en restriktiv invandringspolitik så är därför det första steget att skydda byråkraterna.
John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik.

