Fältet som jag doktorerar i, beteendeekonomi, anses generellt sett vara ett vänsterfält. Nationalekonomi må vara ett mer högervridet fält än de andra samhällsvetenskaperna, men i beteendeekonomin har vänsterekonomerna sin högborg. Det är lätt att se varför: Beteendeekonomin avvisar den neoklassiska, rationella konsumenten (ofta kallad Homo Economicus) till fördel för en modell där konsumenter är begränsade av ”biases” och olika sorters feltänk. Den neoklassiska modellen har använts av ekonomer i över 100 år för att argumentera för fria marknader och emot skatter och regleringar. Beteendeekonomin används nu på samma sätt för att argumentera emot fria marknader och för skatter och regleringar. Egentligen borde den dock inte användas så, utan det är fullt möjligt att använda beteendeekonomi i konservatismens tjänst.

Beteendeekonomi som fält kan ses som en korsning mellan ekonomi, psykologi och sociologi. Man studerar fortfarande ekonomin, men man gör det inte längre med utgångspunkten att människor alltid agerar rationellt. Istället inkluderar man forskning från psykologin och sociologin som visat bland annat att människor har en tendens till flock- och vanebeteenden, att vi använder oss av tumregler istället för att göra exakta beräkningar, att vi inte har obegränsad viljestyrka och därför ibland gör saker som vi vet är dåliga för oss, och så vidare.

Beteendeekonomin har lyckats bättre än ”vanlig” ekonomi med att förklara exempelvis var finansbubblor kommer ifrån och hur de kan bli så stora – och varför de kraschar så snabbt. Människor dras med i början när det blir en trend att investera i aktien, branschen eller råvaran, något alla ”som vet något” gör. Alltför många människor har varken den ekonomiska kunskapen som krävs för att känna igen en bubbla eller viljestyrkan att stå emot grupptrycket att investera. Man är rädd för att man ska behöva stå där ensam och fattig medan hela ens vänskapskrets blivit miljonärer. Så man investerar, trots att magkänslan säger nej.

Människor har också en tendens (”the hot hand fallacy”) att tro att trender som hållit på länge kommer fortsätta i evighet. Kring år 1999/2000, när IT-aktierna stigit 5 – 10 år i rad så började en massa människor som vanligtvis dragit sig för att investera i aktier att köpa ”dotcom”-aktier på börsen. Det verkade ju vara en säker investering efter en så lång tid med så höga uppgångar… och då kom kraschen! När aktierna väl börjar sjunka så rusar alla mot dörren samtidigt. Flocken går åt motsatt håll.

Varför sparar de flesta alldeles för lite till pensionen? Neoklassisk ekonomi har inget bra svar. Beteendeekonomin däremot tar hänsyn till att människor helt enkelt inte har någon bra förmåga att tänka 20 – 30 år framåt; så långa perioder känns abstrakta. Vi har dessutom en tendens (”present bias”) att kraftigt övervärdera nuet över framtiden. Om du får välja mellan 1000 kronor idag eller 1100 kronor om ett år, så kommer du antagligen att välja 1000 kronor idag – varför vänta ett år bara för en extra hundralapp? Men om du får välja mellan 1000 kronor om 10 år, eller 1100 kronor om 11 år, så kommer du antagligen välja 1100; du ska ju ändå vänta 10 år ändå så vad spelar det för roll? Du kan ju lika gärna vänta ett år till och få lite extra. Problemet är att pensionssparande kräver att du ger upp en del av din inkomst NU, för en större inkomst DÅ, om tiotals år.

Vänsterekonomer använder dessa upptäckter som ”bevis” för att regeringen måste ingripa i ekonomin och ”rädda” konsumenterna från deras egna värdelösa beslutsfattande. Det finns dock ett antal problem med detta synsätt.

Beteendeekonomerna utgår ifrån att konsumenter är irrationella, och så långt har de rätt. Men samtidigt utgår de ifrån att politikerna är rationella! Hela 95,5 procent av de beteendeekonomiska artiklar som publicerats i vetenskapliga tidskrifter och berör ekonomisk politik utgår, direkt eller indirekt, från att politikerna inte är behäftade med de irrationella beteenden som vi dödliga dras med. Det enda en person måste göra för att bli befriad från alla former av irrationella tendenser är alltså att bli vald till ett politiskt ämbete! Det är åtminstone svårt att tolka beteendeekonomisk forskning på något annat sätt. Om man börjar med antagandet att politiker är smarta och vanligt folk är dumma, så är slutsatsen given: Ge mer makt åt politikerna!

Om man istället utgår ifrån att alla är irrationella, alltså att irrationalitet är något universellt som omfattar även politiker, så kommer man istället antagligen att dra slutsatsen att någon sorts USA-liknande system är bäst. Det amerikanska politiska systemet tvingar politiker att (åtminstone för det mesta) agera långsamt då det tar tid att bygga en koalition så att en motion kan gå igenom med veto-säker majoritet. Detta är bra då de flesta irrationella beslut är spontana och ogenomtänkta. I det amerikanska systemet så är alla politiker personvalda, och det personliga mandatet kan göra det lättare för en kongressman att våga säga sin mening och framhålla för sina partikollegor om han anser att de agerar irrationellt. Ofta räcker det att någon vågar ställa sig upp och påpeka detta för att ”förtrollningen” ska vara bruten och de övriga i gruppen kommer ner på jorden och inser att de agerat förhastat. Detta kan jämföras med Sverige, där flockbeteendet bland ledamöterna är totalt, och där partipiskan gör att regeringen sällan behöver förhandla med oppositionen då de aldrig behöver oroa sig för att några av deras egna ledamöter ska ”rösta fel”. Detta gör att den politiska processen går snabbare, men leder samtidigt till maximal politisk irrationalitet (invandringsfrågan är ett bra exempel på hur flockbeteende har påverkat politiken i Sverige).

I USA måste dessutom alla politiker förhålla sig till grundlagen, vilket återigen bromsar lagstiftningsprocessen och manar politiker till noggrann eftertanke så att ingenting de gör går emot de värderingar och principer som landet är byggt på. I Sverige har Högsta domstolen inte makten att upprätthålla grundlagen och köra över politikerna, vilket innebär att vår grundlag är på sin höjd rådgivande till sin natur; en samling ”trivselregler” som lätt kan ändras om majoriteten vill.

Slutligen så kan det amerikanska folket inte rösta ut alla politiker samtidigt; högst en tredjedel av senatorerna kan försvinna i ett och samma val. Detta gör att tillfälliga irrationella flockbeteenden bland befolkningen inte påverkar politiken lika mycket som här. Det tar sex år att byta ut den amerikanska senaten, vilket ger lång tid för människor att hinna lugna ner sig och se saker och ting i perspektiv.

Att politiker också är irrationella innebär inte nödvändigtvis att ekonomin borde skötas enligt laissez faire-principer, men det är ett starkt argument för amerikanska ”checks and balances” och transparens i allmänhet – något vänsterekonomerna bekvämt nog brukar glömma bort.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik.