Vår planet är ändlig. Vi måste vara försiktiga med hur mycket vi förbrukar, för en dag kommer ju allting att ta slut. Vi skulle behöva minst fyra jordklot om vi ska kunna fortsätta i den här takten, och vi måste stoppa befolkningsökningen. Allt detta har miljöaktivister försökt intala oss i över 50 år. Men hur ligger det egentligen till? Har vi brist på naturresurser, och kan naturresurserna egentligen ta slut?

Svaret på den frågan är, i praktiken, nej. När vi tänker på naturresurser så tänker vi framförallt på saker som vi gräver eller suger upp ur jorden, typ olja, och därför verkar det logiskt att vi förr eller senare kommer att ha sugit upp den sista droppen, grävt upp den sista kolbiten och så vidare. Men faktum är att mängden naturresurser både kan öka och minska, och mestadels genom historien så har den faktiskt ökat!

Vad är en naturresurs egentligen? Jo, en sorts materia som vi lärt oss göra något av. Olja är en naturresurs eftersom vi kan göra bensin och plast av det och trä är en naturresurs för att vi kan göra hus och möbler med det (och en massa andra saker såklart). Faktum är att människor vetat om att olja finns i tusentals år, men man hade inte brytt sig om det nämnvärt då det inte haft några större användningsområden. Olja har alltid funnits, men först för cirka 150 – 200 år sedan kom vi på att olja gick att använda till viktiga saker som bensin. Först då gick olja från att vara materia till att bli en naturresurs, och världens totala naturresurser ökade! Samma sak skulle hända om vi imorgon hittade ett sätt att använda någon sorts materia vi idag inte har användning för.

Eftersom mängden materia är konstant och i praktiken oändlig, så är våra naturresurser också oändliga – så länge vi fortsätter att uppfinna! Och om någon imorgon skulle uppfinna en teknik som gjorde att samma mängd olja skulle räcka till dubbelt så mycket bensin, plast etc så skulle världens oljereserver i praktiken ha dubblats över en natt.

Men varför uppfinner vi? Och hur vet vi vad vi ska uppfinna, vad vi ska fokusera på? Svaret är marknadskrafter. Det bästa exemplet på detta kommer från 1970/80-talet. I takt med att Kinas ekonomi växte så började landet bygga ut enorma mängder telefonledningar. Telefonledningar gjordes av koppar, så självklart ledde detta till att priset på koppar steg snabbt. Men denna prishöjning skickade en signal till alla världens entreprenörer och uppfinnare: Om ni kan hitta ett substitut till koppar, så kommer ni bli rika!

Sagt och gjort, några år senare kom någon på att fiberoptik kunde användas till att göra telefonledningar. Hade vänstern och miljömupparna fått som de ville hade kopparn istället förstatligats och ransonerats, med resultatet att inga prissignaler skickats och inga substitut uppfunnits. Den fria marknaden kan fixa nya naturresurser utan att staten måste lägga sig i – faktum är att den fria marknaden alltid och överallt fixat detta bättre än alla världens regeringar tillsammans!

Även överbefolkningen är en myt. Om ni vill förstå vilken envis myt det här är, se filmen Soylent Green från 1973 som utmålar en dystopisk framtid år 2022 då klimatet kollapsat, alla naturresurser är slut och människor drivits till kannibalism. Alla miljöaktivister på 1960- och 70-talen var helt övertygade om att detta var framtiden. Så varför skedde det inte? Jo, för att även om deras prognoser var korrekta på papperet, så utgick de ifrån att inga nya resurser skulle upptäckas och att vi inte skulle bli mer effektiva. Och för att förstå hur mycket effektiva vi blivit så räcker det med att jämföra hur mycket bensin en ny bil drar idag jämfört med 1973!

Redan under tidigt 1800-tal förutspådde nationalekonomen Thomas Malthus att den katastrofala befolkningstillväxten (jordens befolkning hade då nyss passerat en miljard) skulle leda till massvält eftersom jordbruksproduktionen inte kunde hålla jämna steg och det ju bara finns så mycket odlingsbar mark i världen. Nu är vi 7,5 miljarder och antalet människor som lever i extrem fattigdom i världen har halverats på 30 år. Vad hände? Ny teknik. Alltifrån traktorer till konstgödsel har gjort jordbruket tiotals gånger så effektivt som det var år 1800, och ny teknik – inte minst genmodifierade grödor – kommer fortsätta göra det ännu mer effektivt i framtiden.

Förresten, vill ni veta var jordbruket inte blev mer effektivt och befolkningsökning faktiskt ledde till fattigdom? Jo, i kommunistländerna där staten styrde jordbruket. Statlig styrning innebär maximal byråkrati och noll incitament till att uppfinna (du tjänar ju inget på det). Kommunismen skapade dessutom miljöföroreningar så allvarliga att de fick västvärldens miljöproblem att blekna.

Och nej, vi kommer aldrig någonsin att få slut på dricksvatten heller – varje dag arbetar tusentals forskare med att komma på bättre och bättre tekniker för konvertering av havsvatten till dricksvatten. Dock kan det såklart bli regionala brister i länder som är teknik- och innovationsfientliga (läs i princip hela MENA), vilket skulle kunna skapa kaos och horder av ekonomiska flyktingar, men det är en annan sak. Det enda som realisitiskt skulle kunna få våra naturresurser att ta slut är om vi släpper in så många människor från denna del av världen att hela vårt samhälle bryter samman. En samhällskollaps skulle innebära slutet för marknadsekonomin och slutet för alla investeringar i ny forskning – vem har råd med sånt mitt i ett inbördeskrig? – samtidigt som resurser sannolikt skulle slösas bort i desperata försök att blidka våldsamma minoriteter. Där finns det verkliga miljöhotet – men försök att förklara det för Miljöpartiet!

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik.