Jag skrev nyligen en text om proposition 1975:26 Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. som antogs av en enig Riksdag (länk till min text). Där fastställdes att Sverige skulle vara multikulturellt. Men proppen handlade inte bara om mångkultur, utan framstår också som ett unisont och entusiastiskt åtagande från hela den offentliga sektorn att välkomna och ordna allt till det bästa för de invandrare som förväntades anlända.

Det märkvärdiga med aktstycket är, antydde jag, att det inte andas minsta tveksamhet i frågan om invandringsprojektets fördelar för svenska folket. Ett aktivistiskt dokument, helt enkelt.

Först efteråt slog det mig att denna beslutsamma ensidighet är en anomali. Det brukar inte vara så med offentliga utredningar, betänkanden och propositioner. De brukar stöta och blöta, väga för och emot och när de kommer fram till något brukar de åtminstone låtsas att ställningstagandet skett efter moget övervägande med hänsyn taget till alla väsentliga skäl och motskäl.

Här låg alltså, misstänkte jag, en hund begraven. Här krävdes forskning. Forskning betyder i detta fall rotande i luntor som numera med herr Googles hjälp för det mesta är hyggligt lättillgängliga. Vore det inte för herr Google så hade jag aldrig gittat.

I proposition 1975:26 refereras till en sju år äldre proposition, nämligen 1968:142 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för utlännings politiken m. m.. Det är i detta dokument, ur vilket jag strax ska citera, som det görs sådana balanserade överväganden som brukar känneteckna statliga utredningar. Låt mig förklara.

När regeringen vill något stort brukar den tillsätta en Utredning. Utredningen utreder noggrant, ofta i många år, och publicerar betänkanden i serien Statens Offentliga Utredningar. När Utredningen är färdig överlämnar den sina alster till regeringen som på grundval av Utredningens rön kan författa en proposition att föreläggas Riksdagen.

Så har det varit även här. Det här med främmande människor i Sverige och hur Sverige skulle förhålla sig till dem började kännas akut redan i början av 1960-talet. Därför tillsatte regeringen redan år 1961 en Utredning som fick namnet Utlänningsutredningen. Utlänningsutredningen presterade ett stort antal betänkandet och kom så småningom med slutbetänkandet SOU 1967:18 Invandringen. Problematik och handläggning.

Därmed var det dags för proposition 1968:142 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för utlännings politiken m. m.. Detta är, enligt min mening, ett nyanserat och hyggligt resonerat aktstycke.

Först konstateras att folk från andra länder kommer att söka sig till Sverige för att Sverige är ett ”attraktivt invandringsland” och på grund av vår utlänningspolitik:

Sammanfattningsvis kan konstateras, att befolkningsomflyttningen i Europa under efterkrigstiden i ökad utsträckning har gått från mindre industrialiserade länder till de högindustrialiserade länderna och att ett allt större antal invandrare har sökt sig till Europa från utomeuropeiska länder med befolkningsöverskott… Det förefaller emellertid vara realistiskt att f. n. räkna med att de tendenser som sålunda har visat sig under de senaste decennierna kommer att bestå och ev. förstärkas.

Sverige kommer sannolikt även framdeles att vara ett attraktivt invandringsland. I vilken utsträckning utlänningar kommer att söka sig hit beror emellertid också på andra faktorer, i första hand den utlänningspolitik vi själva för.

Vad som gör Sverige attraktivt förutom utlänningspolitiken förklaras inte. Kanske är det naturen. Men det spelar ingen roll. Den stora poängen är att staten år 1968 insåg att det är den själv som avgör Sveriges grad av attraktivitet för utlänningar.

Sedan har vi det här med internationella traktater:

Vårt lands handlingsfrihet på utlänningspolitikens område begränsas i viss utsträckning genom åtaganden i internationella överenskommelser… Enligt Förenta Nationernas konventioner angående flyktingars och statslösa personers rättsliga ställning får konventionsstat inte utvisa flykting eller statslös person, som lovligen uppehåller sig på denna stats område, annat än på grund av skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen… Utredningen understryker att asylbestämmelserna gäller endast utlänning som är att betrakta som politisk flykting och som är i behov av asyl. Förbudet att vägra asyl gäller alltså inte flykting som har lämnat sitt land på grund av missnöje med de ekonomiska förhållandena där, s. k. ekonomisk flykting, och inte heller politisk flykting som redan har asyl i annat land.

Det där med att ekonomiska flyktingar inte har rätt till asyl har sedermera glömts bort. I och för sig hade man inte brytt sig så mycket om den saken tidigare heller, vilket proppen antyder att man kanske måste göra framöver:

Under efterkrigstiden har i Sverige inte upprätthållits någon klar skillnad mellan asylsökande flyktingar, flyktingar med asyl i annat land och ekonomiska flyktingar, upplyser utredningen. Men om våra resurser att ta emot flyktingar skulle begränsas, kan det bli nödvändigt att föra en selektiv flyktingpolitik.

Utlänning kan till och med utvisas om han:

1. yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka försörja sig ärligt,

2. är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt,

3. av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person,

4. under loppet av de senast förflutna fem åren blivit dömd utomlands för svårare brott eller utomlands avtjänat straff för sådant brott och det kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här.

Sedan resoneras en hel del om huruvida Sveriges behov av arbetskraft bäst kan tillfredsställas genom invandring eller genom mobilisering av mer svensk arbetskraft:

En jämförelse tenderar dock att utfalla till förmån för invandringsalternativet i den mån invandringen omfattar yrkesutbildad arbetskraft, som har fått sin yrkesutbildning bekostad utomlands, eller frigör inhemsk kvalificerad arbetskraft… Dessutom måste man beakta att mot invandrarnas produktiva insatser måste vägas inte bara deras dagliga konsumtion utan även kostnader för deras anpassning till värdlandets förhållanden och för investeringar i bostäder, skolor in. m. En sådan samhällsekonomisk bedömning finner utredningen kunna utfalla olika allt efter som invandringen avser kvalificerad eller okvalificerad arbetskraft.

Sverige bör alltså inte uppmuntra invandring av outbildad arbetskraft. Sedan måste man noggrant undersöka det där om vilka volymer Sverige kan absorbera:

Det synes utredningen uppenbart, att en målinriktad invandringspolitik inte kan utformas utan att noggranna undersökningar har gjorts om det svenska samhällets förmåga att i socialt hänseende svara mot de specifika behov som invandringen för med sig och utan att en mottagningsberedskap kommer till stånd inom skilda sektorer av samhällslivet.

Därtill kommer frågan om det är möjligt att invandrarna ska kunna leva på svensk standard samt – jätteviktigt – om invandrarna ska assimileras eller bevara sin kulturella särart:

Bland de spörsmål som statsmakterna måste ta ställning till nämner utredningen frågan om invandrarna skall leva på samma standard som svenska medborgare och i vad mån det är möjligt att nå detta mål. Ett annat spörsmål är vilket målet för samhällets åtgärder för invandrarnas anpassning skall vara. Skall anpassningsåtgärderna främst ta sikte på att assimilera invandrarna i det svenska samhället eller syfta till att passa in dem i samhället med bevarad språklig, kulturell och religiös särart.

Med det här vill jag illustrera att Sverige fortfarande år 1968 kunde se nyktert på frågan. Men så fort denna proposition lagts tillsattes en ny Utredning, Invandrarutredningen, som skulle vidareutveckla statens tänkande med utgångspunkt i frågor såsom de ovan presenterade.

Det var Invandrarutredningens tänkande – presenterat i slutbetänkandet SOU 1974:69 Invandrarna och minoriteterna – som sju år senare kom med mångkulturen och den oförtäckta invandringsentusiasmen i proposition 1975:26.  Från utredningsproposition 1968 till aktivistproposition 1975. Hur gick det till? Var det studentupprorets anda som redan fått genomslag i statsapparaten? Handlade det om en allmän vänstersväng i svensk politik? Eller var det, som jag tror, varken höger eller vänster utan en enig, välfärdsorienterad offentlig organisationsapparat som vädrade morgonluft?