Min tes om vårt samhälle är alltså att politikerväldet pungslår den nettoskattebetalande medelklassen och försöker få medelklassen att skämmas för att den inte vill betala. Men hur gör politikerväldet för att få oss medelklassare att skämmas och hålla tyst? Jag hade nyligen en otäck dröm om det.

 

Rollista i drömmen:

• En ficktjuv och kanalj i tunnelbanan. Representerar politikerväldet och dess gläfsande media.
• Jag. Representant för medelklassen.
• Övriga passagerare i t-banevagnen. Representerar medelklassen och andra befolkningselement.

Jag står i tunnelbanan. Plötsligt känner jag hur en man bredvid mig sticker handen i min innerficka, tar min plånbok och lägger den i sin egen bröstficka.

– Ge tillbaka plånboken, säger jag ilsket.

Mannen spärrar upp ögonen och ser upprörd ut.

– Va fan, säger han, dig känner jag igen. Det var du som försökte våldta min syrra för tio år sedan ditt gubbslem!

Övriga passagerare iakttar scenen. Några kvinnor betraktar mig med misstänksamma blickar.
Ge mig plånboken, säger jag igen, jag ser ju att den ligger där. Jag petar på hans bröstficka med ett finger.

– Tafsa inte på mig, din snuskiga fan, morrar han och ser vädjande på de övriga passagerarna som om han bad om deras hjälp att avvärja ett våldtäktsförsök. Om du nuddar mig en gång till så ringer jag på polis! Två passagerare tar fram sina mobiltelefoner för att kunna gripa in.

– Nu tar vi det lugnt, manar jag. Ge mig bara plånboken så glömmer vi det här sedan.

– Vadå, din plånbok? säger mannen och spelar helt förvånad och ovetande. Den enda plånbok jag har är min egen och den ligger här. Han pekar på sin bröstficka. Nu börjar fler passagerare intressera sig. Vad är det du vill? fortsätter mannen. Vill du sno mina pengar?

– Det är min plånbok, säger jag.

– Vilken fräckhet, säger mannen. Att bara komma och påstå att min plånbok är din! Att du är sexförbrytare, det vet vi. Men nu visar det sig att du också är lögnare. Du hittar på. Fake news!

Så tar han fram min plånbok ur sin bröstficka och öppnar den. Han lyfter ut ett kreditkort, läser det och vänder sig till de andra passagerarna.

– Jag heter Patrik Engellau, säger han och visar upp kreditkortet för passagerarna för att legitimera sig. Det står här. Är det någon som vill kolla? Han vänder sig mot mig. Nu kommer du förstås att påstå att det är du som heter Patrik Engellau, säger han hånfullt.

– Ja, det gör jag, säger jag sammanbitet.

– Se där, säger mannen med förakt, du är en lögntrut. Lögntrut och våldtäktsman. Vi vill inte se sådana som du. Han låter som om han vore talesman för hela t-banevagnen.

Passagerarna ser nu på mig med motvilja. En stadig karl säger att han skulle vilja ge mig ett kok stryk, men om jag stiger av tåget vid nästa station så ska han låta udda vara jämnt även om jag inte förtjänar det. De andra passagerarna mumlar medhåll. Vid nästa station stiger jag av.

Sedan vaknade jag och begrundade min dröm. Jag hade åkt dit på metoo- och feministgrejen samt fake newssyndromet, tänkte jag. Jag undrade varför ficktjuven inte också hade anklagat mig för att vara fascist och brunråtta eller Putinanhängare eller att ha gömda pengar i Panama. Det finns ju så många verkningsfulla sätt att skrämma en medelklassare till tystnad. Tricket är att få medelklassarens likar att peka finger och distansera sig från honom.